En av de klassiska skrivövningarna. För mig har det alltid varit den som fungerat bäst, i alla grupper. Jag har använt den bland elvaåringar i grundskolan, bland journalister på fortbildning och bland pensionärer på ABF-kurs. Övningen fungerar alltid, vare sig deltagarna är skrivintresserade eller inte. (Vissa av mina kurser har vänt sig till vanliga svenskaelever i olika åldrar som inte särskilt anmält sig till en skrivarkurs).
Övningen är perfekt som första skrivövning på en kurs. Den lättar på nervositeten i gruppen och blir dessutom en bra presentationsövning. Efter den vet vi redan mycket om varandra.
Så här går övningen till:
1. Para ihop deltagarna två och två.
2. Låt dem berätta varsitt barndomsminne för varandra. ”Ta första bästa minne du kommer på”. Berättelsen ska ta ungefär fem minuter att berätta för den andre, inte mer. Det är bra om den som lyssnar antecknar, i stolpform.
3. När båda berättat börjar själva skrivandet, som bör ta ungefär femton minuter. ”Skriv ner den andres historia i jag-form”. Viktigt att det blir en skriven text. Ibland kommer vissa annars att berätta muntligt ur minnet och det är inte meningen. Skriv för hand, med penna. Texten ska inte kopieras.
4. Redovisning: Varje deltagare läser sin text högt. Berätta i förväg vems historia det gäller. När hon eller han läst färdigt applåderar vi, det är viktigt.
5. Kort diskussion. Kände du igen dig i texten? Vad var bra?
Lapp med nyckelord
Jag brukar ha en liten kom ihåg-lapp med mig. På den har jag skrivit ner några nyckelord som jag nu vill lansera och sedan prata mer om under kursens gång. När någon har använt något av det som nyckelorden handlar om tar jag upp detta och skriver ordet på tavlan eller blädderblocket.
Det kan vara någon som hittar en detalj som ger liv och trovärdighet åt texten. Någon som antyder något i början av texten och återkommer till det. Någon som använder den mest klassiska av kompositioner: resan.
En annan av mina teser, som jag vill förklara redan första gången, är att det är viktigt att läsa högt. Högläsningen är sanningens ögonblick för en text och dess författare och då spelar det ingen roll att inte alla texter är tänkta som högläsningstexter. Läser du högt så märker du vad som fungerar och vad som inte gör det.
Det är till och med så finurligt att vissa av oss korrigerar texten i det ögonblick vi läser den högt. ”Ändrade du nåt när du läste för oss?” brukar jag fråga. Förvånansvärt ofta är svaret ja. Sanningens ögonblick.
Tjejerna har erövrat frakturen
Det brukar bli förtjusande texter från deltagarnas barndom. Ofta skrattar vi och någon enstaka gång gråter vi.
I början var det alltid minst en kille som hade brutit ett ben eller en arm. Sedan blev det vanligare med kvinnliga benbrott. Tjejerna hade erövrat frakturen. En annan iakttagelse är att det verkar som om ungt folk minns mer positiva händelser nu för tiden.
Varför har jag ingen aning om.
Ibland när jag vill variera mig byter jag ut själva ämnet ”barndomsminne”. Då får deltagarna berätta om ”En överraskning/En kärlek/En present” i stället. Fungerar det med, men aldrig lika bra som barndomsminnet.