Det näst sista ordet – humor
Humor. Det är det näst sista ordet jag vill påminna om. När vi gick på gymnasiet brukade vi umgås med varandra via prins Bertil-vitsar:
– Å då sa ja te prins Bertil: Bor du här du eller ärrä din cykel?
De ska sägas med renodlad karlstaddialekt, gärna från någon av de centralare stadsdelarna, men blir ärligt talat inte mycket roligare för det.
När vi sedan hamnade i det militära kom dä-gjorde-inget-vitsarna in i våra liv.
– Jo, dä va så att dä va två älger som va ute å flög övver Torsby. Då trella den ene ner. Men dä gjorde ingenting för farsan hans hade kiosk.
När jag året därpå stod på brädgården i Molkom och plockade bräder, stannade mitt livs bäste lärare, den klokaste plankplockaren av dem alla, plötsligt upp, lyfte eftertänksamt en av trekvarttumfyrorna och glodde mig djupt i ögonen:
– Har du nônsin sett e brä’e som ä bullerskadad? Den dan får vi arbeterskydd.
Vad jag vill ha sagt är att humorn är svår att definiera, att det beror på situationen om vi ska skratta (tänk på alla dessa barnhistorier som bara är roliga för föräldrarna själva) och att den är livsviktig.
Ge mig ett skratt om dagen och jag ska fernissa hela världen. Ge mig tre och vi gör revolution. Hemma har vi just det målet i vår familj: tre skratt om dagen. Fler är godkänt, färre betyder kvarsittning. Hittills har vi klarat målet, men då är vi lättskrattade allihop, inklusive hemmavarande barn under 18 år.
– Vi från östra Nyed är Värmlands kenyaner, berättar jag en dag för hustrun, när jag står nyduschad framför spegeln och beundrar det jag anar (utan glasögon). Vi är långa, smala, löpvilliga, vackert ljusbruna, vi har lungor som räcker för två och vi har smala ben men med starka muskler. Maran under tre timmar, det gör vi när vi vill. Säg två timmar förresten. Det är för att vi är så smala.
Då ser min fru lika eftertänksamt på mig som Gösta när han okulärbesiktade brädan i Molkom och sedan kommer det, med gullesnutterösten:
– Min lille mandelkubb.
Jag tror att humorn kommer av just den sortens möten, som i mötet mellan min självbild och omgivningens mer nybakade version. Kommer inte all kreativitet av möten?
För länge sedan hörde jag en definition av humor som jag tror på. Det kommer in en person på scenen och gör en sak, varefter han går ut. Sedan kommer han in på scenen och gör samma sak igen, varefter han går ut. Tredje gången kommer han in – och gör något helt annat.
Då skrattar vi. Vi blir förvånade, rädda, och drar mungiporna bakåt som en hund beredd att hugga. Just i det ögonblicket föds skrattet. Det förlösande skrattet.
– Jaha. Jaså var det så. Jaså är jag inte hotad, egentligen. Ho ho. Rolig typ du. Hä hä.
I höst fick jag ett e-brev en morgon: ”Jag kommer att vara borta från kontoret fr o m 2004-09-01 och kommer inte tillbaka förrän 2015-01-01” skrev en främmande karl mitt i karriären. Alla med humor på den sändlistan log.
En av mina döttrar har för övrigt hittat på ett rent mekaniskt sätt att göra dagen gladare. Hon säger det enformiga ordet ”hö” tre gånger sakta för sig själv. Är det då någon i närheten, så bara måste hon skratta och snart skrattar den andre med. Prova själv. ”Hö hö hö”, det fungerar i de flesta miljöer. Ibland fungerar det till och med när man är ensam.
Låt oss inte glömma Nationalencyklopedien. En uppslagsbok måste ju veta vad som är roligt. Varsågod, här är några rader ur boken:
”Passageraren i spårvagnen: Varför står vi still här så länge?Konduktören: Vi väntar på ström.
Passageraren: Ström? Men kan han inte ta nästa vagn?”
Därpå förklarar boken varför detta är humor.
Jag vet inte om Värmland är roligare än någon annan provins. Jo, det vet jag visst det. Av någon anledning är vi människor så skapta att vi försöker göra varandra lika. Härmas. Överallt försöker vi göra om den egna gruppen så att alla talar lika, klär sig lika och beter sig lika. Plötsligt ska alla gilla Snoddas eller filmen Potatishandlaren. Plötsligt ska alla som tycker om svarta kläder och enformig musik åka till Arvika, för där har de så mysig lera att klafsa i. Plötsligt säger alla liksom, biten, sitsen, typ, lyssna av eller fokusgrupp.
På det viset skapas möteskulturer. Eller pensionärsstilar. Eller dataspråk och kanslispråk. Eller lokala kulturer i Ekshärad likaväl som i Jösse härad.
Här i landskapet blev ofta humorn en del av den kulturen. Min enkla erfarenhet är att humorn, åtminstone den öppna omedelbara humorn, är viktigare i Arvika än i Vaggeryd. Käftslängandet, den rappa roliga repliken, har fått mer träning i Torsby än i vissa kontor i Kungliga hufvudstaden.
Folk har humor överallt, självklart. Själv trivs jag bra med att bo i en provins där så många vet hur viktig denna humor är.
Ljuset förutsätter mörker. Allvaret förutsätter skratt. Den du inte kan skratta med kan du inte heller tala allvar med. Vet du vad regeringen har för princip när den tillsätter landshövding i Värmland?
– Varannan ska vara talför.
***
Det var friheten, jämlikheten, broderskapet, systerskapet, rättvisan, solidariteten och humorn. Ett ord till vet jag som är viktigt.
(Krönika från Värmlands Folkblad hösten 2004. Jag höll på att avsluta mitt skrivande där och detta var den näst sista texten).