Angreppen på demokratin bildar ett mönster

Jag träffar Leif Stinnerbom, ledare för Västanå Teater. I år har de i princip sålt slut till föreställningarna. Det måste de numera om de ska överleva.
– På grund av kulturpolitiken?

Jag träffar Solveig Into Nyquist, vår kontakt på ABF Värmland. Det är hon inte längre, hon har fått sluta.
– På grund av regeringens slakt på studieförbunden?

Jag läser fackförbundstidningen Journalisten. Tidning efter tidning slutar dela ut papperstidningen på landsbygden, andra tidningar dör. Vänstertidningar med riksupplaga är akut hotade.
– På grund av regeringens pressdödspolitik?

De urholkar demokratin
Svaret på mina tre frågor är ja. Jag kunde ställt fler och fått samma svar. När jag kommer så långt i min fundering ligger ett paket i vår brevlåda. Journalisten och författaren Peter Gustavssons nyutkomna bok: Angreppet – så urholkar Tidöregeringen vår demokrati.

Efter en stund sitter jag på altanen med en kaffekopp i ena näven och stridsskriften från Katalys och Arkiv förlag i den andra. Sakta stiger vreden. Jag har förstås känt till attackerna från vår (en gång så bildade) borgerlighet länge men Gustavsson har samlat dem. I boken räknar han upp en hel mängd angrepp från Tidöregeringen.

De bildar ett mönster. Det stavas slopade föreningsstöd och svagare fackförbund. Slakt på studieförbund och klåfingrig kulturpolitik. Tidningsdöd och mer regeringslojal public service. Minskad självständighet för universiteten. Angiverilag och indragna medborgarskap.

Vill förändra även vårt land
Det pågår ett angrepp på vår demokrati. Ett medvetet sådant. Detta är inte något som bara sker i Turkiet, Ungern eller Frankrike. Vid första anblicken kan det ses som små steg men de är många och de sker i en bestämd riktning:

”Att slopa anslag till fredsorganisationer och etniska föreningar, förändra lotteriregler eller ställa in en dragqueenföreställning behöver inte i sig urholka demokratin. Problemet är det övergripande mönster som de många enskildheterna bildar.”

Under flera decennier har världen blivit mindre demokratisk. Den utvecklingen drivs av auktoritära makthavare och partier. De som vill se ett annat slags samhälle än den liberala demokrati vi trott varit självklar. De får dessutom god hjälp av partier som borde veta bättre.

Ett tystare Sverige
Peter Gustavsson igen:

”Genom Tidöavtalet har denna antidemokratiska utveckling fått fart också i Sverige. På en lång rad områden angrips institutioner som är med och bär upp den svenska demokratin. Det handlar om ett starkt föreningsliv, fackföreningsrörelsen, folkbildning, ett fritt kulturliv, fria medier, universitets och högskolors autonomi, oberoende myndigheter samt livskraftig opposition.

Dessa förändringar är problematiska i sig själva. Men när man lägger dem jämte varandra blir totalsumman synlig. En helhet som är högst avsiktlig för det politiska parti som är huvudmotorn bakom denna utveckling – Sverigedemokraterna.

Föreningar får minskade möjligheter att föra sina medlemmars talan. Fackförbund kan inte agera lika kraftfullt för ett människovärdigt arbetsliv. Kultur- och bildningsverksamhet blir mindre tillgänglig, särskilt utanför de större tätorterna. Mångfalden i medierna minskar, tidningar läggs ner och public service får en alltmer undanskymd roll där makten sällan granskas. Forskare som inte går i takt med regeringen får se sin verksamhet motarbetas och sin finansiering försvinna. Tjänstemän tvingas välja mellan att rätta in sig i ledet eller att lämna myndigheten. Och den politiska oppositionen får anpassa sig till spelregler som skrivs av den som har makten.

Det blir ett tystare Sverige. Ett Sverige där utrymmet för att uttrycka progressiva värderingar eller organisera människor för progressiv förändring krymper. Och denna tystnad är precis vad Sverigedemokraterna hoppas på. För utan tystnaden från en stor grupp människor med helt andra värderingar skulle det vara svårare att genomföra många av punkterna i partiets program.”

Den kokta grodan
En gång i tiden pratade många av mina politiska vänner om den kokta grodan. Hon som låg kvar i vattnet medan det långsamt värmdes upp. Jag kommer att tänka på henne när jag läser vidare i den här utmärkta sammanställningen.

Svensk demokrati och svenska folkrörelser är flera hundra år gamla. Under ständig kamp gick Sverige från envälde till folkstyre. Nu – när Sverigedemokraterna bestämmer regeringens dagordning – hotas det folkstyret. Vad händer när det fria samtalet tystnar och de kritiska rösterna blir allt färre? Vad är nästa steg?

Peter Gustavssons bok är en bra och viktig granskning av hur Sverige dragits med i en internationell auktoritär trend, där inspiratörerna bär namn som Viktor Orbán och Donald Trump. Samtidigt är Angreppet en maning till motstånd mot de krafter som vill förändra vårt land i grunden.

Motstånd. Fortsätt försvar av demokratin.
Det finns inget annat sätt.

Sven-Ove Svensson

### Peter Gustavsson är redaktör för tidningen Rörelsen och frilansar bland annat åt Aftonbladet, Arbetarbladet, Dagens Arena och Dala-Demokraten.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 388, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Motståndshjältar och efterkännare

ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit.
Vi ska på Gôbbkväll.

Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.

Men här gick också tågen.

I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.

Dykardräkt i vattentanken
När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.

Det byggde på att ångloken behövde vatten.

”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”

Även käringar
Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.

Så skriver de.

Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.

Externa köplador
Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.

Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.

”Vi som talar ryska är också offer”
Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?

Börge Nilsson.

Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.

Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.

Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.

När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.

”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”

Kjell Gustafsson.

Flyget behöver inte Svein
Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.

Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.

Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.

TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.

Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.

En ren lyckorunda
FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.

Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.

Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.

En liten runda för mänskligheten.
Men en stor för den här pynklige efterkännaren.

6.09 och det känns ingenting.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 385, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vems är ansvaret?

I dag funderar jag över förhållandet mellan individ och samhälle.
Vem har ansvar för vad?

Det är samhället som ska ansvara för välfärden. Så har jag tyckt sedan 16-årsåldern när jag första gången började tänka politiskt. Välgörenhet är inte lösningen.
Det starka samhället, sa Tage Erlander. Det var en klok syn.

Slänger ju inte skräp
Tankarna fortsätter dansa. Ja men individens ansvar då?
– Jag slänger ju inte skräp.
– Där finns det en kommunal sophantering. Samhället.
– Jag dricker inte Nescafé. Nestlé gör affärer i Ryssland.
– Det har ingen effekt.

Så där studsar tankarna i den måttligt djupsinniga skallen medan doften av koffeinfritt kaffe sprider sig åt näsan till, denna skrivarförmiddag.

Vietnamrörelsen: visst samlade vi pengar i bössor till den nationella befrielsefronten i Sydvietnam.
Miljörörelsen: visst ställde den kära vännen och jag krav också på personlig moral. Vi vägrade ju till och med utegran i många år.
Föräldrarollen: visst lärde vi våra barn att aldrig gå i skidspår, mobba eller att kasta skolmat i onödan.

Moraliskt komplement
Efter en kvarts funderingar, en halv mugg kaffe och en pärlsockerkubb är vi redo att gå till beslut, skallen och jag.

Ett starkt samhälle är det fina.
Ett där vi individer dessutom beter oss som folk, tillsammans. Som ett moraliskt komplement till politiken och för att vi mår bra av det.

Nog med förslag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 384, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Blod och grus

Ja, jag tycker att Hamas attack den 7 oktober 2023 var en terrorhandling. Ur den blodiga jorden vid musikfestivalen stiger en vrede.

Nej, jag tycker inte att Israels svar att (hittills) döda 40 000 barn, kvinnor, civila män och Hamaskrigare är proportionerligt och går att försvara.

Motverkar sitt syfte
Den enes terror försvarar inte den andres dryga 30-dubbling av terrorn. Mångdubblingen är dessutom militärt korkad. Du kan inte döda en idé med kulor och bomber. Det våldet föder bara nytt våld och nya terrorister.

Ur gruset stiger en vrede.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 379, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det kunde vara enkelt

Jag kunde hålla föredrag om varför …

Under några lyckliga dagar träffar jag särskilt mycket folk. När vi samtalar kommer vi ibland in på konflikter. Varje gång hör jag mig själv säga:
– Livet kunde ju vara så enkelt.

På torsdagen går jag en fin runda med Gryningspatrullen i trakter där såväl vandrande gubbe som kantarell och nötkråka trivs. Vid fikat kommer vi in på krigen i världen.
– Livet kunde ju vara så enkelt.

Pjäsen har något att säga oss
Dagen därpå kommer älskade barn och barnbarn med respektive kärlekar hit. När vi varit och sett Västanå Teaters spännande föreställning av Herr Arnes penningar pratar vi om vad pjäsen och Selma Lagerlöfs roman har att säga oss i dag. Om girighet, om kriget i Gaza förstås och om gränsen för vad som går att förlåta.
– Livet kunde ju vara så enkelt, säger jag.

De minns mina föräldrar
På söndagen träffar jag nya och gamla bekanta på båda sidor om Värmländska Författarsällskapets bokbord vid hembygdsgården Träfotere i min barndomssocken Grava. Vi skrattar mycket, pratar böcker, säljer några och jag träffar folk som minns mina föräldrar på 1950-talet. Sedan pratar vi om en lokalare konflikt, det brukar finnas några att välja på. Än en gång hör jag mig själv säga:
– Livet kunde ju vara så enkelt.

Vi gillar varandra
Jag menar verkligen de där orden. När vi sitter med barn och barnbarn runt matbordet är vi förstås inte överens om allt. Varför skulle vi vara det. Men vi skrattar tillsammans, pratar som folk, försöker lyssna och respektera varandra.

När jag hamnar bredvid en annan författare vid bokbordet, något äldre än jag, upptäcker jag att vi gillar varandra och har massor gemensamt. Dock inte i politiken. Men det skrattar vi åt och respekterar varandra.

Livet på vår vackra planet kunde vara så enkelt. Likaväl som vi skrattar tillsammans vid ett matbord i Forshaga och ett bokbord i Grava, fast vi ibland är olika. Likaväl kunde människan göra det på andra håll.

Nog vet jag varför
Nej, jag är inte naiv. Inte bara naiv. Jag vet en del om varför folk bråkar här och i Ukraina och Gaza. Jag skulle kunna hålla föredrag när du vill om varför människan första gången började rita gränser. Om girighet, mobbing, klassamhällen, makteliter, kolonialism, rasism, folkförföljelser, folkfördrivningar och olika historiesyn. Allt det som gör att det inte är så enkelt.

Men det KUNDE vara enkelt.
Vi KUNDE vara medmänniskor som skrattar tillsammans och skickar mat till varandra runt ett bord.
Vänner som räddar vår planet tillsammans, när vi inte skrattar ännu mer och läser goda böcker om att vara människa och om hur krigen äntligen tog slut.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 378, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar

Alla som använt ett par löparskor tillräckligt länge vet hur det är. Löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre.

Nu har jag blivit påmind igen.

Det börjar med en stolt plan. Vi ska åka på semester. Pensionärer kan. Vad sägs om en natt på hotell, två på B&B och en lång härlig kväll i hällregn i Dalhalla? Plus lite mjuk akvarellnostalgi, fin sjöutsikt, ett och annat impulsbesök hos goda vänner samt fyra-fem oprövade stigar, bygder och riksvägar?

Första fikastoppet är vid Lesjöbyns camping vid en strandkant norr om Lesjöfors. God smördegsbakelse med grädde och hallon. Varför har vi aldrig stannat här förut?

Strax därpå gör jag en klassisk ”dyngsväng vänster” i all hast och styr in mot Rämmen för att visa den kära vännen herrgårdsparken där jag fotograferade en tam älg för 40 år sedan. Älgen hamnade på förstasidan i Dagens Nyheter sedan men inte hundan var han tam.

Lunch, Flottaren i Vansbro, laddar Elisa (ja, hon är en leasad elbil).

Vid tretiden är vi framme vid hotell Gyllene Hornet och Perssons stuga där vi ska bo. Vi går på upptäcktsfärd uppför det sluttande Tällberg med alla sina anrika hotell, hittar Holens kaffestuga nästan högst upp och sitter mitt ute i utsikten när de första regndropparna hörs.

På kvällen finmiddag och därefter olympiska spel.

”Hoppas ingen såg mig”
Det är morgonen därpå det händer. Jag har som vanligt hittat en karta och på den finns det motionsspår. Lycklig som en 73-åring på gôbbsläpp knyter jag på mig löparskorna och tuggar iväg uppför berget. Asfalt, grusväg, skogsstig – pulsen börjar komma igång, snart är stigen löjligt brant men jag ger icke tappt.

Efter 20 minuter faller jag handlöst i en tillfällig utförslöpa. Ramlar så där snyggt som när man fort måste titta så ingen såg det. Nej, jag är ensam på stigen i frukosttimmen. Knäet får ta första stöten, sedan vänsterarmen, ett revben och en minisekund senare höger överarm. Hur nu det gick till.

Blodet rinner – visst, jag äter blodförtunnande medicin – hela min vänstersida är svart av trampad Tällbergsjord och nu börjar knäskålen få en extra knäskål utanpå. Knäet svullnar mer och mer, revbenet värker och jag kravlar mig upp på Digerberget för jag ska förbaske mig se utsikten över Siljan som jag har tänkt.

Dagen därpå ligger jag mest på Polhems B&B vid kanten av Falu gruva med vänsterbenet högt och vill att det bara ska göra ont när jag skrattar.
Det gör det inte.
Inte bara när jag skrattar.

En kväll vi inte glömmer
På kvällen far vi trots allt till Dalhalla och ser konsertversionen av Kristina från Duvemåla. Biljett är biljett. Det regnar, tidvis så mycket att det blöter igenom regnstället jag alltid trott var tätt. Efter första akten får jag lyfta mitt värkande vänsterben för hand när jag ska gå en sväng för att värma kroppen. Trappan tillbaka ner till rad 45 är värst.

Även i andra akten håller min fru mig i hand under sin regncape. Den är däremot vattentät. Båda händerna håller hon, inget annat är varmt på mig de timmarna.

Föreställningen är lysande, Dalhalla spännande och vindrutetorkarna fungerar fint när vi far tillbaka till vårt Bed & Breakfast i Falun. Där pallar hon under mitt ben med kuddar igen, när jag fått av mig mina blöta kläder.

Fjärde dagen, hemfärd. I Norberg fikar vi på klassiska Elsa Andersons konditori (gör det, ät tangotårtan!). I Hjulsjö köper vi böcker i Skandinaviens största bokloppis (gör det med!).

Klapp, klapp, klapp
Så snart det blivit måndag ringer jag Forshaga vårdcentral. Får snabbt en tid, blir undersökt av en löpintresserad doktor, får remiss av honom till röntgen i Karlstad, tas emot där en timme senare, röntgas, får besked. Ingen fraktur på knäskålen men du bör prata med en sjukgymnast. Kommer hem, skickar meddelande till min fysioterapeut. Får en tid.

Det är om några dagar.

Vad vill jag ha sagt med allt detta?
1. Jag var inte i skick för att hälsa på er, vänner vid Runn.
2. Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar.
3. Om du absolut måste göra det, var glad att det går att få snabb och effektiv sjukvård för skatten du betalar.

Och vila.

PS. Vi var till Sundborn och såg Karin och Carl Larssons hem och verk också. Hennes stolsdynor var fortfarande märkvärdigt moderna. DS.

Orsaken till att svenska hus blev röda.

Sveriges skattkista en gång.

Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Den kvällen glömmer vi inte.

Tangotårtan!

Nästa gång ska vi hämta fler 20-kronorsböcker.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 375, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Rapport från Mellansvenska Hammock-universitetet

Jag ligger i hammocken och läser att mutkolv förr hette mutkorv och troligen kom av det gamla vedernamnet korv på vaktknektar och polismän.

Murvel är från början dialekt och betydde då inte alls tidningsman utan liten tjur, liten tjock pojke, arg­sint karl.

Trump, det har jag läst förr, betyder egen och tvär karl, hård metod och gevärskolv – på nynorsk.

Vedernamn kommer det att vara länge.

### Trump-gammal.
### Trump-kriminell.
### Trump-bokföring.

Nu sjunger trädgårdssångaren igen.
Det har jag lärt i år.

Han är lite lik en annan.
Han babblar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 370, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ljuvliga dagar men jag glömmer inte

Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.

Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.

Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat.
Ganska ofta tänker jag på annat.

Kriget.
Kriget.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 364, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).