Glassätande moderat statsminister och finansminister som hånar svenska arbetares första maj-tradition.
Historielös Timbro-slyngel som hånar den sjuke före detta Timbrochefen, moderate chefredaktören, landshövdingen (och mycket mer) Mats Svegfors och hävdar att denne har ”det intellektuella djupet av en vattenpöl”. Bara för att Svegfors från sin sjuksäng upptäckt hur oumbärliga människor från andra länder blivit i svensk sjukvård.
Liberal partiledare som hittar på parollen som hånar alla de svenskar som kämpar med att försöka skaffa mat för dagen åt sina barn. Parollen? ”Fördubbla antalet miljardärer!”.
KD-ledare som hånar alla de välmenande kristna som gått före henne i historien, genom att bjuda in till ”Bärs med Busch” på Kristi himmelfärdsdag, tillika folknykterhetens dag. Av alla dagar. Av alla kristdemokratiska märkesdagar.
Sverigedemokrater som hånar tonåring efter tonåring som kämpat år efter år med skola, språk och jobb. Hånar dem genom att se till att partiets lydregering visar ut dem, skiljer dem från familj och vänner – fast de gjort allting rätt.
Texten nedan är från det färska pressmeddelandet. Det handlar om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga. Boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje torsdag 21 maj klockan 18.00. Kom om du kan.
Han har skrivit krönikor sedan gymnasietiden på 1960-talet och blogginlägg sedan hösten 2011. Läsarna, lyssnarna och tittarna har mött honom i Värmlands Folkblad, Värmlandsbygden, P4 Värmland och TV4 Värmland, på bloggen Svenssons släng och många andra håll. Från dagspress till löpartidskrifter till kulturtidskrifter.
I början av 1980-talet uppfann han dagsverspoeten och sanningssägaren Viktor Root som ivrigt följt honom sedan dess. Ofta på olika uppläsningar där publiken krävt en och annan sanning för att lättare dra på munnen.
Nu samlar Sven-Ove Svensson de bästa texterna från alla de här hållen. Boksläpp: Gamla Kraftstationen i Deje, torsdag 21 maj.
Den nya boken heter Mopedisten som vägrade ljuga. Titeln beror på att pseudonymen Viktor Root envist fortsätter att hålla sig till sanningen, så som han känner den. Så här kan det låta:
SANNINGEN OM FORNGUDEN
Gammal fornnordisk gud drabbad av urinläckage
Pinkoden.
Sven-Ove har gett ut 27 böcker och småskrifter och finns i 29 antologier. Han har skrivit drygt 1 100 krönikor i press, radio och tv, mer än 2 500 blogginlägg och uppträtt med egna texter nära 900 gånger. Målet från början var att var tredje krönika skulle vara rolig, var tredje kritisk och var tredje snäll. – Snäll? Du? – Ja varför inte? Kanske en naturbetraktelse eller barnhistoria.
I boken har han samlat några av krönikorna och blogginläggen, både nya och gamla texter. Dessutom en rejäl bunt med dikter av den förre ägaren till en numera exploderad hemgjord tryckkokare, Hr Viktor Root.
Efter en särskilt arg krönika i Värmlands Folkblad blev Sven-Ove till och med stoppad av läsare i orienterarskogen medan andra hann i kapp honom på den asfalterade banvallen i Forshaga när han åkte inlines: – Det är du som skrev om landstinget i tidningen va’? Tack snälla du.
För säkerhets skull avslutas texten på bokens baksida med ett tydligt besked så folk ska veta: Läs denna bok.
BOKSLÄPP 21 maj På torsdag 21 maj klockan 18 har Sven-Ove Svensson boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. De tre som dyker upp med den finaste gamla mopedhjälmen får en bok gratis.
### Boken kan även beställas på webben via Bokus, Adlibris eller genom förlaget Books on Demand. ###Länk till boken på BoD (220 sidor, 120 kr plus frakt): klicka här så kan du även provläsa.
### Eller varför inte via mejl till sven-ove@telia.com? 120 kr plus frakt.
Brev till Märta Stenevi, Miljöpartiet. Bilden från onsdagens seminarium på Karlstads universitet om hot och hat mot politiker och journalister.
Måndag: Lyfter skrot i Deje, mest med benen. Gräver upp en stubbe hemma i trädgården. Sedan kommer en trevlig karl med en moped som jag ska få låna till ett piggt projekt. Det var några år sedan jag kickstartade någonting här i världen men efter en stund minns musklerna igen.
Tisdag: En av mina favoritsjuksköterskor, C i Torsby, ringer. Det gör hon varje halvår. På glad nordvärmländska berättar hon att mitt PSA-värde fortfarande är omätbart efter att sjukvården räddade mitt liv för några år sedan. Lycklig skriver jag de fyra favoritorden på Facebook ännu en gång: I dag firar vi. Det är livet vi firar.
På kvällen har vi möte här hemma med bokcirkeln. Boken vi ivrigt diskuterar är Didier Eribons Tillbaka till Reims.
Onsdag: Springer. Duschar och åker på Anderseminarium på universitetet. Val under påverkan. Blir det bara de mest hårdhudade kvar? frågar rubriken. Den syftar både på politiker och journalister.
Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi Wallin berättar hur det var att hamna i stormens öga, efter att någon skickat ett anonymt brev till partiets valberedning. Brevet anklagade henne för att skapa en toxisk arbetsmiljö på MP-kansliet. Expressens kulturredaktör Anna Gullberg läser ur de cirka 2 000 hat- och hotmejl hon tagit emot. Hon behöver bara söka på ordet ”äcklig” och läsa högt bland några av träffarna hon får, för att det ska vända sig inom oss. Det är två av seminariets programpunkter.
Victoria Svanberg och Anna Lundmark Lundbergh berättar om Erna-gruppens planer på Demokratiska, ett yttrandefrihetens hus i Karlstad.
Kan en maskin hjälpa oss skriva? Någon timme senare handlar det om artificiell intelligens. Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola och författare till boken Skriva med AI, talar i Tingvallakyrkan. Arrangörer är Värmländska Författarsällskapet, Föreningen Värmlandslitteratur, Karlstad Bokcafé, Karlstads Humanistiska Förening och Region Värmland.
”För oss som älskar språk, skrivande och litteratur väcker AI både nyfikenhet och oro. Vad händer med stilen när algoritmerna föreslår det mest sannolika uttrycket? Kan en maskin hjälpa en författare utan att ta över? Hur orienterar vi oss i ett AI-landskap fullt av både möjligheter och fallgropar?”
En intressant föreläsning. Karin Milles ställer upp tre regler för den skribent som vill börja prova den artificiella intelligensen:
– Var öppen med att du använder AI. – Tänk på vad du laddar upp. – Du är ansvarig för din text, inte AI-verktyget.
Torsdag: I dag ska jag åka moped. Piggt. Då blir det roligt.
Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”. (Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).
För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje. Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.
Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.
Börjar gråta Så här skriver Magnus Laupa själv:
”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”
”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”
”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister. Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är. Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”
Dagens varmaste applåd Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.
Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.
Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.
En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.
ETT ANDRA HEM
Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:
Hej. Välkomna hem. Hit. Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem. Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.
Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar. Historia i väggarna. Go’ lunch.
Iblann får man till å mä en kram. Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute. Fin trädgård.
Som ett hem. Som en familj.
Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.
I år med kan jag säga. Jag har tjuvtittat.
Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson. (Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).
(Foto: Sandra Bornstedt).
En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.
Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.
Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.
Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.
Kunde vara så enkelt När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.
Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.
Den svenska fattigdomen När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.
Var fjärde svensk.
Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.
Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare. Det är orättvisan som suger.
***
På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:
”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare / är det inte att vandra uppför än nerför.”
### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet. ### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort. ### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.
Nej. Jag har inte haft februarilov. Det är inte därför bloggen varit tyst.
Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.
Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land. – Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.
Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.
Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.
Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!
Själva vill de däremot gärna bo kvar.
Mäktigt upprop Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.
And there were bloody footprints Where mercy should have stood
… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.
Oh, our Minneapolis, I hear your voice Crying through the bloody mist We’ll remember the names of those who died On the streets of Minneapolis
Hör du? Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt? Fortfarande.
Dags igen för mitt årliga inlägg om det som norska Klassekampen en gång kallade ”Pampene på pengesekken”. Hur många industriarbetare behövs det för att slita ihop till en toppdirektörs inkomst? Hur många skolstäderskor som mamma?
Det är LO som varje år undersöker hur orättvist klassamhället Sverige år. De kallar undersökningen Makteliten och den kan få vem som helst att se rött.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen. 2024: 77 industriarbetare.
Bedrövligt. Se rött!
### Här är undersökningen: Makteliten – lämnar resten bakom sig ### Det gick 102,8 städare på en toppdirektör. ### Se rött. Kräv rättvisa. Kräv jämlikhet!
Samtidigt kommer svenska banker med en egen undersökning. Svenskarna blir lyckligare med högre lön, säger den. Men – gränsen går vid 50 000 kronor, sen blir vi inte mycket lyckligare.
