Jag måste erkänna att jag trodde Romina Pourmokhtaris fördömande uttryck kom från någon gammal vis nomadkultur. ”Att pissa in i det egna tältet.”
Sedan började jag leta. Bengt Göransson nämner uttrycket i en krönika i Helsingborgs Dagblad 2011 och David Halberstam nämner det i en bokrecension i New York Times 1971.
Bättre ha honom inne Halberstams text är det äldsta källan jag hittat hittills. Boken han tar upp handlar om Lyndon B. Johnsons tid som president i USA. Då ska Johnson ha sagt om den kontroversielle CIA-chefen J. Edgar Hoover, som han först funderade på att sparka:
”It’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in.”
### Varifrån Lyndon Johnson hämtade pissuttrycket vet jag inte. ### För övrigt var Johnson ivrigt kritiserad av oss i Vietnamrörelsen när USA bedrev sitt angreppskrig i Vietnam. ### Jag har inte ändrat mig.
Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Liberalerna bråkar med SD, SD bråkar med KD, KD bråkar med Centern, Centern bråkar med Vänsterpartiet, Vänsterpartiet bråkar tillbaka, S bråkar med M som bråkar med S, Miljöpartiet bråkar med Centern.
Ute väljer solen att lysa och våra aroniabär väljer att mogna. En blåmes väljer ett körsbär men väljer att sjunga först. Rödhaken i busken intill väljer en fjärilslarv.
– Stödrösta inte, säger Åkesson. – Han pissar in i det egna tältet, tycker Pourmokhtari.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
SD:s främlingsfientliga och osmakliga valreklam har fått resenärer i Stockholms tunnelbana och bussförare i västsverige att må dåligt. Det finns en enkel lösning:
Några år på 1980-talet brukade jag bevaka värmländska mejeristämmor. Varje gång reste sig en karl och ville ha reklam för centerpartiet på mjölkförpackningarna. – Nej, sa marknadschefen. Det ska vara lugnt vid frukostbordet.
När frågan om partireklam kom upp på mitt sista jobb, Värmlandstrafik, sa jag själv på samma sätt: – Nej tack. Det ska vara lugnt på bussen och tåget.
Jo jag vet. Snart är det val. För mig väger de två K:na tyngst när jag väljer.
KLIMATET. Den viktigaste frågan av dem alla får alldeles för lite uppmärksamhet även i denna valrörelse. Jag fattar inte varför.
Naturvårdsverket har fattat: ”Den klimatförändring som idag äger rum är mycket påtaglig: Jordens medeltemperatur torde inte ha varit så hög som nu på cirka 125 000 år. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren, vad gäller koldioxid är koncentrationen högre än på miljontals år. Koncentrationen av koldioxid är idag ungefär 50 procent högre jämfört med förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.”
Alltså röstar jag på ett parti som kan läsa både termometer och forskarrapporter.
KLYFTORNA. Senaste undersökningen visar att det gick 102,8 städare på en av de 50 högst avlönade börsbolagsdirektörna, sett till inkomsten år 2024.
LO har undersökt: Snittinkomst för storbolagsdirektörerna är 2,8 miljoner i månaden. Det motsvarar 77 industriarbetarlöner. 1980 tjänade den ekonomiska eliten motsvarande 9 industriarbetarlöner.
Alltså röstar jag på ett parti som vill minska klyftorna.
Tidö går bort Nu vet du vad som avgör mitt val. Sedan är förstås kulturpolitik, välfärdsfrågor och solidaritet viktiga. I det Sverige jag längtar efter visar staten inte ut 78-åriga tanter som bott här en halv mansålder. Jag kräver av min förtroendevalde att hon eller han ska känna att alla människor är lika mycket värda. Känna sa jag.
Tidö går bort. Mer säger jag inte, det är ditt val. Men han heter Håkan och bor i Karlstad.
Valrörelsen hettar till, dumheterna far som spottloskor ur en och annan hetsporre utan hyfs. Själv sitter jag i min läsfåtölj och funderar över begreppet eponym. Det är när en persons namn blir till ett ord.
Här är några sådana personer: Charles Boycott. Marquis de Sade. Earlen av Sandwich. Anders Celcius. Jean Nicot. William Banting. Alois Alzheimer. Alessandro Volta. James Watt. Anders Fredrik Mollberg. Gustave Eiffel. Marcus Hellner. Ulrich Salchow. Jean-Marc Bosman. Hans Asperger. Earlen av Cardigan. Stefan Attefall. Leo Baekeland. William H Mason.
Titta nu på teckningen av Stig Höök, pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix. Den trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 januari 1944. Rubrik: ”Till audiens hos Hitler”. Bilden visar hur en landsförrädares namn just blivit eponym.
Ska ”jomshoffa” gå och bli ett verb nu, efter den här veckan? ”Jomshoffa. Att ta till urartat fulgrepp i valspurt.”
Risken finns.
### För övrigt vägrar Färjestad BK:s vd Stefan Larsson ställa upp på en intervju i Sveriges Television om Cal Foote-affären.
### Här är några Facebook-kommentarer jag ser just nu om hans inte helt smarta vägran:”Rakt igenom urusel kommunikation från FBK. Ett mediehaveri i kolossalformat!””Bedrövligt svagt. Riktigt dålig krishantering dessutom.””Jag har utbildat i krishantering och det som är viktigast är att se de drabbade och beklaga det inträffade samt att vara tillgängliga för media. De har gjort det mesta fel här.”
Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig. Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.
