Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.
Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta: – Du är frisk.
Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.
Läser. Kramas. Hämtar svamp. Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz. Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad. Kramas. Läser.
Livet är en fin uppfinning, du kropp. Nu tar vi kaffe.
### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt. ### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.
I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad om talarturnén kring klimatet som man ställde in.
Min kommentar till ABF:s svar Vi måste kunna samtala om klimatet
Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.
Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.
ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.
Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?
Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet. Här kommer några nya noteringar:
1. Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.
”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.
Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.
2. Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.
Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.
Men nu är jag ju det.
3. Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:
– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?
4. Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.
Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september. Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:
Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.
Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).
Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.
En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.
Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.
När den ene tycker polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor och den andre att vi ska bränna hundra koraner till.
Då är det skönt att det finns kantareller att hämta och mjuka skogsstigar att springa på.
När den tredje tycker att samer och judar inte är svenskar och att Pride är till för pedofiler.
Då är det skönt att det finns invandrade hallon i trädgården och två lånekatter i tv-soffan att krama.
När den fjärde gör vad han kan för att öka utsläppen och den femte bryter sitt löfte varenda dag till hon som överlevde förintelsen.
Då far vi fyra mil bort till en strand, vandrar långt ut i innanhavet Vänern på en rullstolsvänlig spång som vi alla betalat via skatten och ser solen glittra på vågorna.
Ge mig kraft, havsörn, drillsnäppa, ljung och strandlysing, ge mig glädje, fina horisontlinje långt långt där ute bortom båtarna.
Tappt ger vi inte. Vi behöver bara andas en stund.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Det var Vietnam-rörelsen. Det var Chilekommittén. Det var opinionsarbetet mot apartheid i Sydafrika. Det var solidariteten med folken i kolonierna när de ville befria sig. Det var fredsarbetet i FN. Det var samarbetet med de alliansfria staterna. Det var vår starka röst i världen. Det var Sveriges statsministers tal när USA bombade Hanoi julen 1972:
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. —
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. —
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Det är skamligt att klyftorna i Sverige är djupare nu än någonsin under mitt 72-åriga liv. Varje månad får vårt land 14 nya miljardärer.
Det är skamligt att socialdemokratin inte gjort något åt detta när man kunde och inte säger något om saken nu. Hur orättvis ska en orättvisa få vara innan den övergår till något annat, värre?
Det är skamligt att våra myndigheter utvisar 10-åringar som är födda i Sverige till ett land i Afrika där de aldrig varit och inte kan språket. Svenska folket brukade skämmas för baltutlämningen 1946. Nu har utlämningen blivit rutin.
Det är skamligt att hetsa mot andra folkgrupper genom att bränna deras heliga skrifter. Du måste inte göra allt du får. Du måste inte missbruka den yttrandefrihet svenska folket har kämpat sig till.
Det är skamligt att missbruka den.
Putins anfallskrig mot Ukraina är skamligt. Att svenska folket som producerar mer ström än vi själva behöver ska behöva betala fantasipriser för elen de dagar när kontinenten har brist är skamligt. Att ett parti som nyss var kristet och ett annat som nyss var liberalt väljer att styra på nåder från ett främlingsfientligt parti är skamligt.
