Historia – SVENSSONS SLÄNG

En i vedledet

Varje gång jag klyver ved känner jag hur jag står i ett mångtusenårigt led av gamla gubbar med yxa i näven.

Det var bara det.

Trivs.

De som bor i Frankrike och heter Höst

Nu har jag sett först en finsk-amerikansk och sedan en brittisk ståuppkomiker göra narr av alla tysta bokstäver i engelska språket.

H-our.
Lig-H-t.
K-now.
K-ni-GH-t.
Dum-B.
Plum-B-er.

– Schhh! De tysta bokstäverna är inte för munnen, bara för papperet. Säg dom inte.

Finn hos oss också
Då slår mig tanken att svenska språket också slösar med bokstäver. Sådana där tysta saker som aldrig når till trut.

D-jur.
D-jup.
S-tjärna.
S-kjorta.
Yog-H-urt.
H-jässa.
H-jul.
L-jus.

Innan namnet hörs
Jag vet ju att de tysta finns och varför. Men erkänn att det ser roligt ut om man tänker efter.

– Är det synd om dom som heter Djus? Varenda gång måste dom skriva en tvärtyst bokstav först, innan själva namnet hörs.
– Asch, det blir väl en vana.

Värre då för alla som bor i Frankrike och heter Höst. De har det riktigt D-jävligt, de nästan inte finns.

– Bonjour, je m’apelle *stön*.

### STÅUPP: Michael McIntyre Silent Letter Day

En ljuvlig, skamlig tid

Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.

Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten:
Trivs.
Jag trivs.

Nya döda barn
Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser.
-Nya döda barn i Ukraina.
-Ännu fler döda barn i Gaza.
-Militär på väg mot folket i Los Angeles.
-Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.

I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.

129 000 döda.

Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.

Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor.
Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.

Det går inte.
Jag fattar varför men inte mängden.

Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt
Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.

Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza.
Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza.
Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.

Nu gal göken igen.
Han gal söderifrån.

Den här texten är svår att skriva

Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola
Det är för mycket som är bra och borde nämnas.

Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.

Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.

Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.

Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.

Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.

Det gör jag än.

Pirr dit, efterprat hem
Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.

Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.

En av våra bästa romaner
Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.

Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.

Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.

Fattar varför
Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.

Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.

Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.

Selma skrev romanen på värmländska
Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.

Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?

Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.

Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.

Dokumentär och lektion
Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.

Se?
Nej, vi känner det med magen.

På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.

Sminkar sig själva
Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?

Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?

Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.

Säljer bra
Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan.
– Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom.
Försäljningen har gått väldigt bra.

Jag tror jag vet varför.

### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000.
### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros.
### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.

Läs mer om sommarens föreställning här: Kejsarn av Portugallien.

Text och foto:
Sven-Ove Svensson

Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.

Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.

Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.

Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?

Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).

Lycklig lördag när ord får liv

Livet är fullt av tillfälligheter.

Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.

Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.

Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.

De får ju det när det är som bäst.

Trivs.

Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.

LÄNK: här kan du köpa antologin Ögonblicksbilder.

”Det kunde ha varit vi”

Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem.
Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.

Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor.
– Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.

Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde.
Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.

Tre saker vill jag ha sagt
Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.

Det här är talet:

Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget,
Karlstad, 3 maj 2025

1.
För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.

Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.

Det är det första jag vill ha sagt.
Vi är alla invandrare.
Utan invandring hade ingen av oss stått här.

2.
För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.

39 procent av specialistläkarna var födda utomlands
27 procent av ST-läkarna
17 procent av AT-läkarna
42 procent av övriga läkare
16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna
37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden

Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.

Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.

Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.

Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan.
Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det.
Tack för hjälpen, säger jag.

Jag vill leva.

3.
För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland.
Han hette Gunnar, han som flydde dit.

För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.

1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.

I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.

I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?

Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede.
– Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.

Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.

Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar:
– Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …

Den behandlingen är en skam.
Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.

Skäms Sverige.
Skäms svenska makthavare.

Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet.
Lär er det ordet igen, makthavare.
Soli-dari-tet.

Tack för mig.

Intensiva dagar i pensionärslivet

Kära dagbok, det har varit intensiva dagar.

SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.

I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.

Kom, du som kan.
”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.

När rösterna från Värmland fick höras

Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).

En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.

Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.

Tema public service
Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.

Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.

Kulturpolitisk skandal
Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:

”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.

Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.

### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia.
### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se

Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.

För övrigt noterar jag:
… att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!!
Dä’ tesagt.

Tihi.

Fattigdomens historia i vår kommun

Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.

Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.

Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.

Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.

Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.

Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.

Läs den.

Se där en 50-årspresent. Hurra!

Bild av presenten. (Illustration: Gunnar Lidén)..

Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom.
Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande.
Och förändra Sverige.

Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.

Kände kärlek
Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad.
– Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen.
Sådant blir man glad av.

Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.

Klickbar karta med skrivare
Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.

Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.

I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare.
Snyggt!

LÄNK: Den värmländska författarkartan (klicka på länken så får du fram kartan).

### Vem som pryder förstasidan om du klickar på Forshaga?
### En lagom tjock man med keps.
### Mer säger jag inte.