Historia – SVENSSONS SLÄNG

Vad är y?

Jag fortsätter min strävan att försöka förstå världen.
På Facebook dyker den här matematiska uppgiften upp:

y x y + y = 90

Den kära vännen och naturvetaren är erkänt matematiskt lagd. Förr lämnade hon jämna pengar på Konsum.
– Vad är y? frågar jag henne och strax därpå AI.

Vem tror du vann?

### Svar: AI vann över Ia.
### Vete hundan hur det går till.

En favoritpoet får liv på Gjuteriet

Lördagseftermiddag på Gjuteriet. Karlstad Bokcafé har bjudit in Åsa Beckman för att tala om Sonja Åkesson. En poet som jag misstänker var favoritpoet på 1960-talet för många av oss i publiken.

Åsa är författare och biträdande kulturchef på Dagens Nyheter. Framför allt är hon uppväxt med Sonja Åkesson som vän i familjen. I familjealbumet finns fotot av ett födelsekalas där poeten vilar på mage i gräset, i Åkessons egen dagbok finns Åsa själv nämnd.

Det blir det bästa bokcaféprogrammet på länge. Vi bjuds på många privata minnen av poeten, samtidigt som hennes innehållsrika liv beskrivs.

Dikterna kommer för mig
Självbiografi, Vara Vit Mans Slav, Ska bli sjuksyster jag, tralala… När jag kör hem efteråt genom minnet av det fina föredraget och samtalet efteråt kommer dikterna för mig.

Vänta, skrev jag inte en replik till hennes Självbiografi, den som själv var en replik?

En natt under pappaledigheten
Hemma i Forshaga kryper jag ut i den yttre snedgarderoben. Där, längst in bland höstfuktiga flyttkartonger, ligger den i en plastficka sedan senaste döstädningen. Noga maskinskriven en natt under andra pappaledigheten 1981.

Den gången var föräldraledigheten en både rätt ny och viktig del i våra liv. Hur var det jag sa till gubbarna i Sunne på parksoffan vid lekparken på Brårud.
– En vill ju vare hemme när barna ä små.

De äldre herrarna tittade eftertänksamt på mig när jag tog barnvagnen och gick.

### Här nedan är dikten jag skrev, publicerad i Smålands Folkblad och Värmlands Folkblad för 45 år sedan.
### Hade jag inte fått impulsen att krypa längst in i snedgarderoben nu så hade den snart varit utplånad av tid och fukt.
### Se den som en hyllning till den fina poeten Sonja Åkesson och ett mycket bra program på Gjuteriet.

SJÄLVBIOGRAFI
(Pappaledig replik till Sonja Åkesson)

Jag lever ett lugnt liv
på Villagatan 33 om dagarna
Byter blöjor och torkar snor
och damm
och värmer koljapuré

Jag lever ett lugnt liv
bland puréer ur prisgrupp 1,2 och 3
där ”klickljudet garanterar oöppnad burk”
Jag är man
Jag hade en mans uppväxt
Fick moped i tid
och slapp lära mig dansa
Drömde om elefantbild i Bildjournalen
Smörgåsarna bredde morsan

En sort, med korv, ställdes fram under folie
handsvettiga folkparkskvällar när
Four Seven spelade
och pubertetens trevande tankelekar
inte på långa vägar hade närmat sig
klickljud enligt
Lagen om föräldraledighet

Jag lever ett lugnt liv
Så lugnt som när
två par barnaögon letar hungrigheter
När munnar äter, skriker, skrattar, jollrar,
just lärt sig fråga, fråga och fråga,
eller bara hittat spik, skruv och knappnål
att knapra på
När händer griper, armar kramar,
fötter hinner men inte ben

Jag lever ett lugnt liv
Nu har den mindre bajsat
Den större klämmer fingrar
Nu måste vi äta, det här är visst gott!
Var är snibbarna?
Nu måste vi bädda
Nu måste vi äta igen, det blir koljapuré
Har lilla syster ont i magen? Var?
Det kan hon inte säga nej. Blindtarmen?
Nu måste vi skynda, mamma
kommer snart, (hon som vi redan
lever genom), då

måste vi vara fräscha här hemma
alla tre, så hon märker
att vi trivs
Fråga hur hon haft det på
jobbet och så –
Ute i livet

Hej älskling, hur har du haft det
på jobbet i dag?
Vi?
Vi lever ett lugnt liv.

Sven-Ove Svensson
Sunne, januari 1981

Matdags i fosterlandet

Höst i vårt paradisäppelträd. Fågeltävlingen har börjat.
Första morgonen: åtta arter.

De är inte helt lika men allihop är fåglar. Ibland klarar de till och med att äta tillsammans.

En har fått igenom att bli matad på marken. En vill vara med på bild. En vill sitta högst. En är grön och längtar efter forna tiders hagmarker.

Den lilla griniga kajan sonderar i lönn.
Det går sådär.

En nymålad värld

Höst i min värld. Skogen står färgad, marken ligger lövad och på torsdag börjar fågeltävlingen då vi tävlar med några vänner. Vem noterar flest arter vid fågelmatningen från 15 oktober och tills startskottet går i Vasaloppet?

I fjol såg vi 24 arter här hemma.

I dag var det dags för en annan premiär. Klubbens tipspromenad. 08.45 cyklade jag runt för det allmänna bästa med ryggsäcken full av frågor och häftapparat. Stannade, satte upp, stannade, satte upp.

Efteråt var det som vanligt min uppgift att sitta och sälja kupongerna och pladdra med barn och vuxna.

Trivs.

”En fin rad med svalor”

TELEFONÖREN ringer.
– Har du sett’et? säger han uppbragt, nästan ettrig.
– Vadå?
– Di ha tage bort dom?
– Vilka då?
– Luftledningera! Det finns inga luftledningar kvar. Detta ä bedrövlitt! Gör nôt!!!

– I fjol hade Ellevio 13 procent kvar av dom luftledningar som går till hushållen, några hundra mil bara, mässar jag. Har du inte upptäckt detta förrän nu? Till och med längs min barndoms grusväg långt borta i skogen har dom tagit bort stolparna.
– Ja ja ja. Jag har haft lite skit på visire. Ja såg’et inte.
– Du har väl inget visir på mopedhjälmen?

Det sista hör han inte. Inte vill han lyssna när jag försöker hävda att miljön blir säkrare för fåglarna heller. Ingen ledning att flyga på och skadas av, ingen att få stötar av.
– Dä ska va ledningar i lufta, suckar han. Dä har det alltid vart. Å där ska dä sitta en fin rad med svalor. Eller en ormvråk på stôlpen.

Allt ändrer di på.

Mot världssvälten hjälpte det föga

Första natten minns jag.
Inte den andra.

Jag var 14 år och skulle rädda världen. I tidningen Land ritade tecknaren EWK talande bilder av en svältande jord och jag skämdes. Jag tog med mig en flaska apelsinjuice och en sovsäck. Juicen var så jag inte skulle få skörbjugg.

På tre dar.

Det blev inte längre. Inte kortare heller.
I skogarna mellan Sutterhöjden och Ängebäckstorp öster om Molkom strövade jag omkring med mitt samvete.
Hungrig, hungrigare –

På tredje dagen var hungern borta. Det var en ny upplevelse.

Mättade dåligt
Första natten var jag jäkligt hungrig. 1960-talets apelsinjuice nyutspädd med bäckvatten mättade dåligt.

Ryggsäcken la jag i en lätt sluttning mellan täta granar, nära en bäck, klädde av mig och kröp ner.

Den natten sög en av myggorna på ett ställe där ingen sugit förut.
Det hjälpte föga mot världssvälten.

När Alliansen skulle ta fram dokument

Minns ni Alliansen? Det orangemärkta högersamarbetet på den tiden de borgerliga partierna var anständiga nog att försöka hålla rent mot de främlingsfientliga.

Den här kommentaren är från den tiden. Varken de eller jag lyckades med våra projekt.

Dock är deras misslyckande pinsammare.

Min kommentar från januari 2019:

TAFFLIGT FÖRSÖK
Alliansen ska »ta fram dokument för att stoppa SD:s inflytande«.

Visst. Och jag ska lära mina foppatofflor hämta tidningen.

”Taffligt försök” är hämtat ur min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga. Klicka på länken och provläs.

Dock hade vi numenius arquata

Lördag. Åker till stan och tittar på badkar.

I butiken slår mig tanken. 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1964, 1965, 1966, 1967 och 1968 skulle jag ha varit väldigt glad om vi hade haft ett badkar att titta på. Hemma, där jag växte upp.

Eller varmvatten.
Och wc.

Men vi hade storspov.

Man får trivas – också

Per Inge, dagens färdledare, parkerar vid Coops parkering i Skived. Därifrån vandrar vi raskt förbi skolan och småningom förbi en hotfull skylt vid bommen långt borta på vår egen lokala Bergviksväg:

”Jakt pågår”.

Nåja, vi hör visserligen en rejäl sprängsalva då och då, men några löddriga älgjägare ser vi inte till en vecka för tidigt. Inga älgar heller. Däremot ser vi solen när vi strävar söderut. Solstrålar silar mellan granar och tallar, daggen blänker i lingonris och spindelväv, grusväg blir till gräsväg, småningom stig och slutligen svårgenomtränglig sly.

Men vi gåvo icke tappt!

Efter nära hälften av förmiddagens 15 000 steg bänkar vi oss på verandan till ett ensligt beläget torp. Ägaren har gett oss lov att slå oss ner en stund i denna idyll mitt i skogen.

Samtalet vid fikastunden pendlar mellan regeringsförhandlingar och de erikgustafgeijerska släktförhållandena. Det senare beror på att Per Inge förgyller stunden i solen vid det gamla torpet med att recitera härliga nonsensverser av Hugo Hamilton, både ur eget och ett mer maskinellt minne.

En berikad förmiddag att minnas.

Hur orkar jag?
Ibland brukar mina vänner undra över hur jag kan skriva så ofta att jag trivs. När världen och Trump och glaciärerna och regeringsförhandlingarna och Putin och Musk och press-ofriheten i Turkiet är som de är.

Då brukar jag tänka på förmiddagar som den i Skivedsskogarna i torsdags. De finns, de med. Du får trivas – samtidigt som en annan del av din hjärna muttrar. Hon kan hålla två tankar vid liv samtidigt, den. Vete hundan hur hon gör.

Trivs.