Historia – SVENSSONS SLÄNG

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

Republikanens besvär med republikanerna

Ingen har sån koll på monarkin som republikanerna.
Alltså har Åsa Linderborg skrivit en 690 sidor tjock biografi över kungen. Alltså läser vi den i min vänsterbokcirkel.

Sida upp och sida ner radar hon upp detaljer ur Carl Gustafs liv. Från trampbilen på Haga till det där berömda bladet han vände.

Jag tror åtminstone att kaffeflickorna är med, har inte hunnit dit än. 690 sidor är mycket.

Fortfarande inflytande
På sidan 246 skriver historikern Linderborg om Olof Palmes besvär med republikanerna i socialdemokratiska partiet. 1972 ska det bli partikongress och hur ska han få partiet med på Torekov-kompromissen? Den som handlar om att minska kungens inflytande men behålla monarkin.

Inget konstigt med det, S har stått för republik i många år utan att driva igenom partiprogrammet på just den punkten.

Nej, det är sista meningen i stycket om Palmes bekymmer som sysselsätter mina tankar, långt efter att jag bläddrat förbi sidan 246: ”På den här tiden hade medlemmarna fortfarande inflytande över politiken.”

På den tiden?

Är det dags att ställa ut lokalredaktören på hembygdsgården?

En gång i tiden kallades det ”bonnet” i jargongen på centralredaktionerna. Då, när de båda länstidningarna Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad höll sig med lokalredaktioner på orter som Torsby, Sunne, Kil, Hagfors, Munkfors, Forshaga, Arvika, Årjäng, Säffle, Grums, Filipstad, Storfors och Kristinehamn. ”Bonnet”, det var alla de artiklar som lokalredaktörerna producerade.

Dessa journalistikens grovarbetare som bidrog så starkt till att folk kunde få veta vad som hände i deras kommuner och deras demokrati. Levde den lokala demokratin var det i hög grad deras förtjänst. Det var ju de som berättade om glädjeämnen, eldsjälar, missförhållanden, protester och beslut.

Nu är det med ”bonnet” som med småjordbruket i Värmland. Det är för det mesta bortrationaliserat. Räknar jag rätt i redaktionsrutorna har NWT tre lokalredaktörer och VF en.

Bäva månde demokratin, de missnöjda och eldsjälarna. Vem granskar i dag vardagsbrister på orter som Årjäng, Kil eller Grums? Nu, när den journalistiska närvaron upphör.

Granskar granskarna
Det är ett arrangemang i aulan på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors som får mig att än en gång sucka över döende lokaljournalistik. Hagfors som stad fyller 75 år och den här lördagen firar man med att sätta granskarna på scenen. Framför oss sitter åtta forna och nuvarande lokalredaktörer.

Massor av hagforsbor har kommit för att höra de åtta och samtalsledaren Håkan Kamp diskutera gamla händelser ur Hagfors historia. Händelserna – och artiklarna de skrev.

Vi skrattar, känner igen oss och en och annan funderar över lokaljournalistikens och demokratins framtid. Hur ska det gå med gemene mans demokratiska inflytande, nu när det nästan bara är just Hagfors som har lokalredaktörer?

Ny hagforsbok av Ninni Schulman
En av de forna lokalredaktörerna på scenen är Ninni Schulman. Så snart programmet i aulan är avslutat skyndar både hon och delar av publiken vidare till biografen Fasaden. Där blir det boksläpp, boken heter Svart Jul. Hon har skrivit berättelsen om när en av hennes huvudpersoner i Hagforsserien kommer hem till stan efter att ha gått första terminen på sin journalistutbildning.

Det är 1994. Hon ska bli lokalredaktör.

Mormor och Stranna

Mormors finska släktnamn från finnskogarna kring Tyngsjö var Kääriäinen.

Har jag en släkting som odlade upp Kärrbackstrand i norra Värmland? Kommer ortnamnet där från honom?

Måste undersöka saken.

### Jag ska bara fika, springa Haget-rundan, mejla mitt förlag, läsa boken om NKlJ, kåsera i Deje, krama barnbarn, pussa den kära vännen, gå på bokcirkelmöte och styrelsemöte, skotta garageuppfarten, skriva ett pressmeddelande och se på Kalle Ankas jul först.
### Samt deklarera.

Fakta: skogsfinnarna.

En arbetarhjältes vandring

När det var min tur att leda vandringen med Gryningspatrullen första gången fick det bli ödetorpens tur.
Jag kommer att tänka på den morgonen när jag läser om hur Alrik Andersson fått ett promenadstråk uppkallat efter sig i Horndal.

Vid varje torpruin vi kom till läste jag upp namnen på folk som hade bott där. Jag ville att de skulle få höras än en gång, där granskogen nu susade. Samtidigt frågade jag:
– Vad beror det på att särskilt många från Forshaga emigrerade till Amerika just år 1910?

Svaret i både forshagaarbetarnas och Alrik Anderssons fall var det samma, tror jag. Storstrejken 1909.

Alrik, som var metallarbetare, hade varit fackföreningsledare. Efter strejken blev han precis som många andra svartlistad och kunde inte få jobb någonstans i Sverige. Vid 27 års ålder fick han lov att lämna sitt land. Kamraterna i Metall samlade ihop pengar så han, hustrun Anna och sönerna Helge och Erik, kunde köpa sina Amerikabiljetter.

Både hårdrocksalbum och roman
När Henrik Levahn i metalbandet Horndal fick höra talas om Alriks historia såg han till att gruppen gjorde ett helt album om honom. Head Hammer Man. Efter två års forskning om den forne fackföreningskämpen på Horndals bruk skrev han en roman också, med samma namn.

Till sist skickade Henrik förslag till kommunen om att Alrik borde få ge namn åt en gata. Nu står den där, skylten:

Alrik Anderssons promenad.

### Det gick bra för Alrik i Amerika.
### Han blev valsverksmästare i Chicago.
### Head Hammer Man betyder det.

Länkar:
Boken Head Hammer Man på Bokus
Albumet Head Hammer Man på Spotify

Att mörda det fria ordet

Journalister bär sin mördade kollega vid begravningen.

Ja, det var en förfärlig attack Hamas gjorde den 7 oktober 2023.
Ja, Israels två år långa svar i form av massmord och ”Grusa Gaza” är ofattbart oproportionerligt och måste också fördömas.

Tyvärr slutar inte det israeliska mördandet där. Som om inte 67 000 döda vore svar nog. De siktar på det fria ordet också, på de oberoende rapportörerna. Så här skriver en karl som själv vet en del om mäktiga men rubrikrädda herrar, Joakim Medin:

”I mitten av september konstaterade FN att Gazakriget är den dödligaste konflikten någonsin för journalister. Israel har under två år dödat fler journalister än det antal som omkom i de båda världskrigen, i Vietnamkriget, i Jugoslavienkrigen och i Afghanistankriget – sammanlagt.”

Där är det slut på citatet. Läs och förfäras.
Länk: FN-siffror: Över 250 journalister dödade i Gaza

Livet som kunde vara så enkelt.
Världen som kunde vara så vacker.

Jag hoppar över sidorna 62-64

Fredag morgon, kaffekopp på soffbordet, går noga igenom senaste numret av Vi-tidningen, framlänges och baklänges.

Jag älskar den tidningen.

Det visar sig att jag läst varenda rad som vanligt. Det långa välskrivna reportaget om Stellan Skarsgård, notisen om hur man kommer ifrån skärmberoendet, Lotta Sjöbergs broderade bilder: allt har jag läst.

Utom en text. De tre sidorna om gänget bakom bokmässan i Göteborg. Varför hoppar jag hela tiden över dom?

Då kommer jag på varför.

Blir inte livet enklare då?

Nå, hur ser då lösningen ut, go’vänner?
Kommer den strax nu?

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Första delen hittar du här:
Länk: Vad krävs för att folk ska skratta?

Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.

Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.

Tre dumheter
Låt mig först förklara tre saker:

-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.

-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.

-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?

Samma som referensram
Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.

Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.

Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?

Det vete hundan.

Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.

Vad krävs för att folk ska skratta?

Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det.
Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså.
Det finns ett krav som du inte kommer undan.

Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.

Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.

Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.

Detta krävs
Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.

Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.

Detta har jag fattat länge.

Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?

Jag återkommer till det.

### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?

En promenad för provokatörer

Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag.
Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.

Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.

Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.

Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.

Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.

God hjälp åt krigsherren
I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.

Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.

Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.

Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.

### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn.
### Angriparen avslöjar sig.
### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var:
Dramat vid Petteröa.