Granskningen av svenska uttryck går vidare. I dag: Hur säger de i andra länder?
Ana ugglor i mossen. Isländska: Det är en fisk under stenen. Arg som ett bi. Kinesiska: Arg som elden och kolet. Bita i det sura äpplet. Franska: Svälja paddorna.
Den gubben går inte. Grekiska: Jag sväljer inte flugor. Det regnar småspik. Danska: Det regnar skomakarpojkar. Frisk som en nötkärna. Finska: Frisk som en bock.
Full som en alika. Engelska: As drunk as a lord. Ge bagarbarn bröd. Spanska: Bära ved till skogen. Ha skinn på näsan. Tyska: Ha hår på tänderna.
Tvista om påvens skägg. Franska: Diskutera änglarnas kön. Vacker som en dag. Arabiska: Vacker som månen.
Min favorit? Det är spanjorernas ”Stick iväg och stek sparris.” Vad tror du den heter på svenska?
Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”. (Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).
För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje. Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.
Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.
Börjar gråta Så här skriver Magnus Laupa själv:
”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”
”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”
”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister. Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är. Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”
Dagens varmaste applåd Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.
Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.
Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.
En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.
ETT ANDRA HEM
Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:
Hej. Välkomna hem. Hit. Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem. Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.
Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar. Historia i väggarna. Go’ lunch.
Iblann får man till å mä en kram. Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute. Fin trädgård.
Som ett hem. Som en familj.
Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.
I år med kan jag säga. Jag har tjuvtittat.
Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson. (Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).
(Foto: Sandra Bornstedt).
En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.
Våra förfäder var inte färgblinda när de hittade på svenska språkets många uttryck och talesätt.
Tanken slår mig när jag sitter och läser bok på husets eget wc-universitet. Där, på lärosätet bakom låst dörr, brukade jag lösa sudoku förr. Jag ville hålla hjärnan i gång.
Det vill jag än men nu har jag gått från siffror till ord. Min nya toalettkamrat heter ”Svenska uttryck och deras ursprung” av Kerstin Johanson.
Kommen till fjärde genomläsningen ser jag plötsligt färgerna:
Arbeta svart. Avsked på grått papper. Blått blod. Den röda tråden. Ett rött skynke. Familjens svarta får. Få grönt ljus. Inte ett rött öre. Komma på grön kvist. Slå blå dunster i ögonen på någon.
Ett uttryck till hittar jag. Pang på rödbetan. Vad det betydde från början tänker jag inte berätta, ty detta är en blyg blogg.
Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.
Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.
Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.
Kunde vara så enkelt När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.
Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.
Den svenska fattigdomen När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.
Var fjärde svensk.
Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.
Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare. Det är orättvisan som suger.
***
På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:
”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare / är det inte att vandra uppför än nerför.”
### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet. ### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort. ### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.
Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk. Till och med missförstånden drar vi nytta av.
”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.
Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.
Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.
Snäll och sätt Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.
”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.
”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.
”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.
Motsatt betydelse En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.
Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.
”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.
Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.
”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.
Har man sagt A får man säga B. Varför heter en plats i Sverige Askfisen?
Ortnamn har fascinerat mig länge. Härom dagen frågade vi oss vid gubbcyklingen varför en plats vi passerade heter Tången. Svaret är att det finns många platser i landet som heter något på -tånge eller -tången. Ordet betyder ”framskjutande förhöjning i terrängen”, ”näs eller udde”.
Tittar noga på din karta över Österdeje. Då ser du till slut den spetsiga biten land där vi trampade förbi. Det är Tångälven som kröker sig skarpt och skapar spetsen.
De tre fisen-namnen I söndags skrev jag ett inlägg på det korthuggna sätt som krävs för att texten ska få plats i en av Facebooks färgrutor:
Käringfisen är en stenig kobbe vid infarten till Södertälje. Askfisen en långsmal holme utanför Norrtälje. Kolfisen en torpruin på skogen i Arvika kommun, norr om Gunnarskog, väster om sjön Kymmen.
Det är de tre fisen-namnen vi har i landet hävdar ortnamnssajten. Men hur fick de sina namn? Tog jag verkligen reda på det i söndags? Nja, jag börjar bli skeptisk.
Rota i aska eller vinna stor ära? Låt oss börja med askfisen. Så kallades ibland det yngsta barnet som mest ”satt hemma och grävde i askan”. Även en vuxen kunde retas för askefis. Han som inget gjorde, inget dög till och mest ville sitta hemma ”bakom ugnen”.
Folksagorna är trösterikare. Här är askefisen yngst av tre bröder. Först kallar de honom oduglig stackare. Då visar han sig både klok och fyndig, lämnar dem och vinner stor ära och rikedom.
I Dalarna kan du få heta askfis om du ligger och drar dig längst i sängen på askonsdagen, dvs onsdagen innan påsk.
Slutligen kan askfis också vara en kolarterm. Om stybbet som täcker kolmilan inte är ordentligt utrensat kan askan ta eld. En sådan aska kallas askefis.
Eller käringfis.
Jag går bet Käringfis kan dessutom vara en röksvamp. ”Svampar som damma och kallas på svenska käringa fiser” skriver ordboken. Samma namn fick en sorts smällare liksom ett primitivt fyrverkeri som du skapar genom att lägga blött krut på marken och tända på.
Gör inte det.
Men. Varför någon enda av dessa företeelser skulle gett namn åt en kobbe och en liten ö på Sveriges ostkust, det förstår jag inte riktigt, nu när jag tänker efter. Har de något eget fisord borta på ostkusten som jag missar?
### Torpruinen Kolfisen 305 meter över havet, en halv kilometer söder om Kroktjärnet i Treskog, den går jag helt bet på. ### Jag får väl åka dit. Hembygdsföreningen har satt upp en skylt.
Det hände sig att jag var deltidsanställd som informatör. 17 timmar i veckan på länstrafikbolaget. En dag fick jag i uppgift att skriva en annons i Färjestad BK:s programblad.
Jag skrev en pigg text om sambandet mellan hockeyklubbens coach och våra bussar. Ingen i Löfbergs Lila Arena höjde minsta ögonbryn.
Håhå jaja.
Namnet spred sig Saken är den att ordet coach beror på den ungerska byn Kocs. Redan på 1400-talet var de bra på att bygga bekväma, snabba och gärna täckta hästdragna vagnar där.
Vagnen blev känd och snart hade den fått namnet kutsche på tyska, coche på franska och coach på engelska.
Brittisk studentslang På 1830-talet började studenterna i Oxford kalla den som föste och guidade dem genom examen för coach. 30 år senare blev det slang för den tränare som på samma sätt guidade dem framåt inom olika sporter. 1950 kom coach in i svenska språket. Idrottstränare, lagledare, vägledare.
***
– Skjut! skrek fansen i färjestadhallen. Skjuts hade de reda ordnat. Inte hundan brydde de sig om min enkla bussannons.
### Numera kallar engelsmännen en bekväm långfärdsbuss för just coach. ### Orten Kocs ligger väster om Budapest och har 2 714 invånare samt ett vagnmuseum. ### Även ordet kusk beror på de duktiga vagnmakarna här, några mil söder om Donau.
Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.
Jag trivs så innerligt bra med den trion.
Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.
Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej. – Hon kommer i kväll förresten. – Jaså du vill ha skjuts fler gånger.
Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.
Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.
Lärde mig aldrig gå Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga. – Du lärde dig aldrig gå.
Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.
Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.
Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år. – Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.
Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.
Kräm i vaderna Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.
Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?
Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.
Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.
