Historia – SVENSSONS SLÄNG

Molkoms-demokrati

Det finns en grupp på Facebook som heter Mera Molkom. En av de bästa fb-grupper jag vet. Här är tonen vänlig och du får hjälp, vare sig du hittat en förrymd kanin eller bor i villa och vill köpa ved. Trevligt tycker jag, som både bott några år och gått i skola i Molkom.

Crille Carlssons frågor:

För ett tag sedan skrev en Christian Crille Carlsson och ställde frågor i gruppen:

”Jag har precis börjat jobba (nåja, en månad) på Molkoms Fritidsgård. Har några planer och därmed två frågor:
Vilket år startade fritidsgården vid korsningen Utterstigen/Upperud?
Var den gården den första kommunala fritidsgården i Molkom eller fanns det någon annan före den?
Bonusfråga:
Vilka var personalen på ovan nämnda fritidsgård? Apotekhusets och nuvarande fritidsgård på Nyeds skola har jag tämligen bra koll på.”

Cristian fick svar från flera som jobbat på den första fritidsgården och även från andra som kände till historien. Ett av svaren kom från min fru.

Min frus svar till Crille:

”’Barnhemmet’

Det började nån gång runt -67 tror jag. Jag och min kompis Eva-Lena hade gått där i lågstadiet, min pappa Erland hade tillsynen av värmen i huset och ibland följde vi med honom. Det gamla huset lockade.

Liksom många andra i Molkom var vi med i URK (Ungdomens Röda Kors), åkte på läger och gick kurser i ’Första hjälpen’ mm. Vår ledare var Ulla Wigler som också hade många andra idéer. Då höll vi mest till i en källarlokal på Graningeskolan men ville ha något mysigare.

Ofta fick vi sällskap av Sven ’Mygga’ Jansson, Nyeds kommunordförande när vi var på väg till skolan och han till kommunkontoret.

– Kan vi inte få vara i ’Barnhemmet’ med URK, det är ju uppvärmt och står bara tomt? Vi kan måla och göra det fint själva. Efter några övertalningsförsök gav ’Mygga’ med sej och vi fick! Men fler föreningar skulle också få vara där, bl.a. skytteklubben. Vi fick färg och sånt av kommunen, grönt och gammalrosa minns jag och URK fixade till det nordöstra rummet på övervåningen. Vi fikade nere i gamla skolmatsalen, fler verksamheter flyttade in och när Nyeds kommun slogs samman med Karlstad blev det kommunal fritidsgård. Min mamma jobbade i fiket under några år.”

En underbar bild av demokratin förr på en liten ort. Alla kände kommunalordföranden. Hade ni som 14-åringar ändå sällskap med honom när ni gick till skolan, så var det ju lika bra att fråga.

Hans efterträdare rev ”Barnhemmet”. Ett beslut man kunde skriva en roman om.

Bilden på ”Barnhemmet” är från ett tidningsurklipp
om den lokala mc-klubben Rajders MC.

Skogsbruk på flera sätt

I dag har jag skrivit de här två texterna. En Facebooknotis och ett brev.
De hänger ihop.

Inlägg på Facebook:

Ibland när jag säger något klokt om skogen brukar folk svara att det märks att jag läst Gunnar Wetterbergs ”Träd”.

Det hade jag inte. Förrän nu. Läs den här breda, kunniga och intressanta genomgången av svensk skog och svenskt skogsbruk förr och i dag.

Det är du värd.

### Läs mer om Träd

Mejl till min kommun och hembygdsförening:

Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.

Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.

Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.

Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?

Vänliga hälsningar

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Så dåligt samvete har vi inte

Ukraina är lätt, Israel är svårt.
Det känns konstigt att skriva detta, men så har det känts.

Vem som helst kan se att Ryssland är angriparen och Ukraina den angripne. Krångligare är inte den frågan.

Israel-Palestina är värre. Det beror på vad Hitler gjorde mot miljoner judar (och socialister, fackföreningsfolk, romer med flera men det är en annan historia). Eftervärlden har kollektivt dåligt samvete sedan dess. Trots att vi bara är en eftervärld.

Varför har vi inte dåligt samvete för vad som hände palestinierna 1948? För Sabra och Shatila 1982? För alla dessa år som palestinier suttit i flyktingläger? Eller för att de som bor i Gaza i praktiken suttit i världens största fängelse?

Suttit? De sitter där än.
Inlåsta.

Nu bombar Israel detta Gaza till en parkeringsplats för sina stridsvagnar. 30 000 döda hittills, en tredjedel av dem barn.

Hur kan Hamas illdåd försvara ett nytt folkmord? Borde inte Israels folk – av alla – veta bättre?

Proportionalitet stavas inte 30 döda palestinier för 1 israel. Så dåligt samvete finns inte.

### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.”

(Svenska Röda Korset)

Den 66:e dagen

18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?

Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.

Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.

Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.

Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.

Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.

Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.

”Undrar
hur många år
jag varit död
då?”

Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute i trädgården. Springer. Höften vill.

Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.

Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen
14 juni 2023: Sandra Bornstedt.

### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”

Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.

Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.

Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.

Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.

För att citera mig själv:
Detta blir vårat genombrott.

Att göra det svåra tydligt

På 1990-talet samarbetade jag med tecknaren Robert Nyberg kring ett fackligt informationsprojekt åt Kommunal Värmland. Senare även med krönikor på Räddningsverkets m fl webbplats Skyddsnätet som han illustrerade.

Robert är ett geni. Många har sett hans runda vykort åt Kommunal en gång i tiden. Liksom hans böcker, både egna och sådana där han samarbetat med olika skribenter. Nu för tiden medverkar Robert och hans fru Lena dessutom på tidningen Aftonbladets ledarsida, serien där heter Vilgot.

På Vilgots strip i söndags kunde vi se en mamma och hennes dotter stå och titta på en Palestinademonstration. Så här stod det på plakaten:

Nödhjälp till Palestina
Eld upphör nu!
Stoppa folkmordet
Rädda Gazas barn!

Dottern frågar:
– Vad står det, mamma?

Mamman svarar:
– Det som måste sägas!

Svårare än så är det inte, när det gäller situationen i Gaza just nu.
Det är ju det som är Robert Nybergs stora talang. Att göra det svåra tydligt.

SVEN-OVES FRAMTRÄDANDEN DEN NÄRMASTE TIDEN:
Lördag 9 mars 13.00. Årsmöte, Gruvan Grums (Vänsterpartiet Grums).
Onsdag 13 mars 15.00 Karlstadrummet i Bibliotekshuset (Karlstads Hembygdsförening).
Söndag 17 mars. Distriktsårskonferens, Hotell Årjäng (Vänsterpartiet Värmland).

Dagen som inte fanns

Årets sorgligaste inlägg

Det här är det sorgsnaste inlägget jag har att skriva varje år.
Klyftorna är fortsatt djupa i Sverige. Nu går det 90 städare på en topp-vd. 67 industriarbetare.
Detta är skamligt.

Varje år publicerar LO resultatet av sin rullande undersökning Makteliten. Nu har siffrorna för 2022 kommit. Läs inte den rapporten om du vill tro att Sverige är jämlikt.

Sverige är inte jämlikt. Det är ett klassamhälle.

1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen.

LÄS MER:
LO:s färska rapport Makteliten – alltid goda tider

Fulast får två

Så där. Då var manuset klart för årets första framträdande.
45 minuter i församlingshemmet i Munkfors tisdag 6 februari. Först är det grötfrukost, sedan är det jag.

Det blir lite humor och lite allvar har jag tänkt. Om mitt förhållande till Munkfors. Om boken Mitt liv som keps. Om hotet mot mitt liv.
Jag är så glad att folk ber mig komma och prata.

Publiken får gärna bära keps.
Finast keps får en bok. Fulast får två.

Kommande framträdanden:
Tisdag 6 febr 09.30 Môracafé, Församlingshemmet Munkfors (Svenska kyrkan).
Tisdag 20 febr 9.30 Frukostklubben, Församlingshemmet, Forshaga (Svenska kyrkan).
Lördag 9 mars 13.00. Årsmöte, Gruvan Grums (Vänsterpartiet Grums).
Onsdag 13 mars 15.00 Karlstadrummet i Biblioteksrummet (Karlstad-Gillet).

En bortskämd pubertal dretonge

Jag läser De hemliga breven. Boken med breven mellan författaren Jan Myrdal och hans föräldrar, de inflytelserika socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal.

En av dem var min favoritskriftställare 1968 och ett antal år framåt. Jag slukade hans kolumner i Aftonbladet, så småningom i Folket i Bild/Kulturfront och med jämna mellanrum i de obligatoriska pocketböckerna. Jan Myrdal var den svenska vänsterns mest dominerande röst, vid sidan av Sara Lidman.

Mest dominante, fast det tänkte jag inte på i början.

Barndom var väl bra?
Så småningom föll han från piedestalen. Att försvara de röda khmerernas illdåd var ingen klok linje. Inte att börja flirta med högerextremismen heller.
– Men serien om hans barndom hos de strängt upptagna makarna Myrdal var väl välskriven?
– Absolut. Mycket välskriven.

Avslöjar sig själv
Problemet var bara att vad halva svenska folket trodde var sant om hans barndom inte var sant. Det kanske inte var så konstigt att Jan Myrdal i det längsta försökte få tillbaka sina gamla brev som han skrivit till föräldrarna. De breven avslöjar honom.

Nu är de offentliggjorda. Fram träder en evigt bortskämd pubertal dretonge som långt upp i vuxen ålder krävde att bli försörjd av sina föräldrar. Och som blev det. Han behövde ju skriva, då kan man inte ha ett vanligt arbete. I ett brev till modern Alva den 14 mars 1948 förklarar han:

”Jag är fullt medveten om att jag inte någon gång på ett praktiskt sätt kommer att kunna lösa det reella problemet att överleva.

Jag vet min linje – och jag kommer att fullfölja den – skriva skönlitteratur småskriva politik etc skriva essayer – men det är inte en chans på miljonen att det kommer att gå ihop ekonomiskt. Det är jag fullt klar över.”

Köp ett hus
Till sist bad Jan pappa och mamma att köpa ett hus åt honom och hans Gun. Ett rymligt.
– Biblioteket behöver vara större!

Hans mest kända bok, Rapport från kinesisk by, var tillrättalagd. De intervjuade kinesiska bönderna fick svara i boken så att det stämde med ideologin.
Osv, osv, osv.

Suck.
Tjohoo.

BOKEN:
De hemliga breven – Den politiska familjen och vardagens samtal
Brev av Alva Myrdal, Gunnar Myrdal och Jan Myrdal
Förord och efterord Kaj Fölster och Janken Myrdal
Inledning Bosse Lindquist

Äntligen räckte jag från pumphandtag till vattenkran

Och det hände sig vid den tiden att jag lade ut en text om vårt julbad på 1950-talet. Jag brukar göra det ibland. Texten finns här nedanför om du inte har sett den.
Zinkbaljan. Jag skulle ha velat ha den kvar.

Skopan har jag kvar. Den som jag äntligen kunde använda när jag fyllt 12 år. Det var då jag började räcka mellan pumphandtaget och vattenkranen i köket, med hjälp av skopan. Jag var så glad när jag kunde pumpa upp mitt vatten själv i skopan. Kallt gott dricksvatten.

Varmvatten hade vi inget, det fick vi värma vi på spisen.

Tårar i ögonen i Ransäter
Den gången tyckte jag inte det var konstigt att vi badade vårt julbad i samma vatten, de flesta i familjen. Vi skrattade mest åt det. Däremot tyckte jag det var synd om mamma som fick slita med att värma allt vatten i grytor på vedspisen. Den smala varmvattenberedaren i kanten på spisen förslog inte långt.

Skopan hänger i vårt kök nu, det har den gjort länge. En gång när jag skulle tala på Erlandergården i Ransäter fick jag tårar i ögonen när jag tog fram vår skopa och visade för publiken. De där tårarna är en talang jag har.

Det var Tage Erlander som drev igenom två politiska åtgärder som gjorde att väldigt få 17-åringar i dag behöver bada i småsyskonens badvatten den 23 december, värmt på en vedspis.

Miljonprogrammet och jordbrukets strukturrationalisering.

Miljonprogram och strukturrationalisering
Miljonprogrammet tänkte jag inte mycket på när jag var barn. I dag förstår jag vilken glädje det måste ha varit för många svenskar i städer och tätorter när de kunde gå från utedass på gården till badrum inomhus när en miljon nya lägenheter byggdes.

Då var det värre med jordbrukets strukturrationalisering. Det begreppet var ett svärord för den här ungen. Det var det som fick grannarna att sälja sina små gårdar och hålla auktion på verktyg och maskiner. Precis som det blev för oss till sist.

Pappa fick det jättebra på sågen i Molkom. Han fick semester, ackordslön och fasta arbetstider. Mamma blev avlönad kommunanställd. Det visste vi inte hemma på gården, när vi gick omkring och svor över Tage.

Vår landsbygd är enmansbetjänad
Jag tycker fortfarande att det är vemodigt att åka omkring på svensk landsbygd i dag, i trakter som blivit avfolkade och enmansbetjänade. Hoppas hoppas att de barn som fortfarande växer upp där har kranar att vrida på, varmt vatten ur kranarna och badkar att bada i bakom stängda dörrar.

Nu ska jag ta mig lite kallt gott vatten ur en kran. Tack för det, kommunalarbetare!
Jag tror jag ska dricka det ur skopan.

### Här är texten om hur vårt julbad gick till på 1950-talet och framåt:

Sitter i badkaret och tar mitt julbad, vare sig det behövs eller ej. Då kommer jag att tänka på min barndoms och ungdoms julbad. De första 17 åren skedde de i zinkbalja fylld med vatten som mamma värmt på vedspisen. En del värmde hon i den minimala varmvattenberedaren i kanten av spisen, en del i en gryta. Alla i familjen fick inte färskt vatten, vi hade ont om vatten i källan vissa vintrar, sa jag det? Mitt på golvet i köket satt vi och blev skrubbade på ryggen med mjuk rotborste. När vi blev gamla nog att bli generade inför farmor, farfar och andra som passerade förbi flyttades baljan till ett mörkare hörn av huset. Där har du berättelsen om småbrukarbarnets jul. 1960 kom ett nytt svartvitt program på den enda tv-kanalen: Kalle Ankas jul. Varenda människa tittade på det. En konstig sed, varenda en faktiskt. Så var det den gången.