Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.
Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.
Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.
En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.
Vad jag borde ha sagt Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?
Nja, inte halva natten. Bara till halv två.
Trivs.
Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.
– Bor du i lägenhet eller i hus? känns också lustigt för den här 73-åringen men inte för många yngre talare. Livet har lärt mig att lägenheter har en tendens att hålla till i hus, men det hjälps inte. Den som bor ”själv” i ”hus” förväntas inte ha grannar bakom en dörr strax intill.
”Hemskt”? Nja, farligt är det väl inte, bara lite konstigt och möjligen förvirrande. Förunderligt är däremot är ordet hemsks historia.
Rädd eller skräckinjagande? ”NÄR MAN LÄSER GAMLA TEXTER kan man stöta på ord vars innebörd står i direkt motsättning till vad orden betyder i dag. Ordet hemsk, som numera vanligen har betydelsen ’skräckinjagande’ eller ’ryslig’, kunde alltså förr även ha en nästan motsatt betydelse: ’ängslig’ eller ’rädd’. Under en period på 1800-talet användes ordet i båda dessa inbördes motsägelsefulla betydelser, men så småningom kom den numera bekanta betydelsen att bli helt dominerande.”
Det skriver Bodil Rosqvist i senaste numret av Språktidningen.
Dum, slö, likgiltig ”Hemsk” som vi nu använder ordet är en avledning av hem, skriver hon. Tanken var att den som alltid håller sig hemma utvecklas inte mentalt, utan blir inskränkt och trög.
”Den betydelse som vi känner i dag, ’skräckinjagande’, ’ryslig’, är belagd sedan 1805 /…/ men i SAOB får man också veta att ordet tidigare har kunnat betyda 1) dum, 2) slö, likgiltig, 3) försagd, 4) ängslig, rädd, 5) dyster, svårmodig, 6) inbunden, 7) arg, förbittrad och 8) matt, illamående.”
Slutsatsen är enkel. Jag får nog ge mig ut ett tag i dag och inte sitta här själv hemsk i hus.
Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.
Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
EN GILLNING I MÖRDARBACKE
Vi är människor. Människor tycker om beröm.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet. – Bra jobbat! ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. – Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg! I flera hundra meter ler jag.
(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
En dag får jag en hälsning från mitt 1970-tal. Vännen och fotografen Staffan Jofjell skickar foto från ett av mina tidigaste scenframträdanden. Där står han mager och pirrig, den förhoppningsfulle unge herr Svensson.
”Minns du, Sven-Ove?” skriver Staffan. Om jag gör. Ute i Värmland pågick en förnedrande insamling till en sommarstuga åt hertigen av Värmland, prins Carl Philip. Jag undrar om inte barnet fortfarande var kronprins till och med.
Det var landshövding Bengt Norling som startat insamlingen. Den blev minst sagt kontroversiell.
”Skandalen drog igång” Så här minns Svensk Damtidning bråket i en artikel från 27 oktober 2020:
”Många har kanske glömt bort att början på hans bana som hertig kom med en stor kontrovers. Johan T Lindwall berättar om saken i boken ’Carl Philip – prinsen som aldrig fick bli kung’.”
”Skandalen drog igång när Carl Philip precis fötts och presenterna och lyckönskningarna strömmade in till kungahuset.”
165 617 kr på en postgiroblankett Gåvan från Värmland stack ut, skriver Johan T Lindwall i boken.
”Insamlingen till en sommarstuga hade gått så bra att landshövding Bengt Norling hade med sig en postgiroblankett på hela 165 617 kronor som invånarna i Värmland hade skänkt till prinsens stuga.”
Dessutom hade Norling fått företagare i Värmland att bidra med ytterligare 400 000 kr till det behövande barnet.
Startade protestinsamling ”Det skulle dock visa sig att alla i Värmland inte uppskattade den kungliga gåvan. Snart kom kritik som gick ut på att detta var ’fjäsk för de kungliga’ och att pengarna hellre kunde användas till en rad andra saker än till att bygga ett sommarhus åt landets tillfällige kronprins.”
Folkstormen växte till ett drev mot landshövdingen, skriver författaren. Ilskan bubblade och Unga Örnars protestinsamling fick in över 74 000 kr. De pengarna skänktes till de 16 kommunerna i Värmland att användas vid temadagar för invandrarkultur.
Lånade en fälla i Sunne Det var detta mitt framträdande handlade om, den där dagen i slutet på 1970-talet. Jag minns att jag hade varit till Skogsvårdsstyrelsen hemma i Sunne och fått en granbarkborrefälla av en förvånad karl.
– Men du får inte göra narr av oss. – Nej varför skulle jag göra det?
I Värmland pågick ett kraftigt barkborreangrepp på skogen. Den begåvade journalisten Leif Kihlström på Värmlands Folkblad räknade ut att om man lade alla granbarkborrar som samlats in på rad – då skulle de räcka från Stora torget i Karlstad och till Bangkok. I norra Värmland gjorde somliga skogsägare stora förluster.
Försöker låta bli att skaka Jag började mitt anförande med att tala om insamlingen. Den av granbarkborrar. Publiken måste ha anat att jag skulle komma in på Bengt Norlings insamling förr eller senare.
Under tiden var jag själv ivrigt sysselsatt med att inte skaka på barkborrefällan jag höll i vänsternäven. De fick inte höra för tidigt att jag hade fyllt den med enkronor i botten.
Till slut blev det dags för prinsinsamlingen. – Hör ni att det är Norling-takter i’na? sa jag och skakade så kronorna med kungen på skramlade.
Höra mer av Honom kommer vi att få höra mer av, skrev en recensent i en av de värmländska länstidningarna. Ty detta var på den tiden då länstidningar gick på arrangemang och skrev om dem.
Recensenten menade inte kronprinsen. Hon menade en annan.
### Granbarkborrefällan står kvar i vårt garage. Tror jag. ### Jag har inte haft mycket användning av den sedan den där kvällen i gamla bibliotekshuset i Karlstad. ### Carl Philip fick sin sommarstuga nära Sunne Ski Center. Han har inte betalat sophämtningsavgiften på 20 år, skrev Nya Wermlands-Tidningen i en artikel långt senare. Då blev många värmlänningar upprörda en gång till.
Från min tidslinje på Facebook i dag. Tjärnet där den kära vännen badar en annan höstdag heter Sundstjärnen och ligger vid Kittelfältet på Brattforsheden mellan Molkom och Filipstad.
Ett favoritområde att vandra i. Jaså heter det blybröllop. Tjohoo!
Fin helg, den som gick. Sverige fick se Svennis storhet, själv fick jag ett brev jag blev glad av och i går löpte jag de fyra nya gatorna i kommunen. Nu kan jag åter säga att jag har sprungit varenda gata här.
FREDAG: följer begravningen av Sven-Göran Eriksson på tv. En vacker och småningom rolig tillställning, så där som begravningar ibland blir.
Efteråt cyklar jag ner till kommunens träningslokal och kör 20 minuters rehab på träningscykeln där. Knäet mår bra.
LÖRDAG: en lyckolördag. Filar på texten till föredraget jag ska ha på folkhögskolan i Stöllet på kvällen den 22 oktober.
Åker till Gamla Kraftstationen i Deje med den kära vännen och äter lång solskenslunch i trädgården. Alvedsrökt fläskfilé med husets potatissallad, hjortroncreme, grönsaker och vedugnsbakat vitlöksbröd. Avslutar med Lenas läckerbit. En glasskål med en kula pekan caramelglass, en kula blåbärsglass, kolasås, nötkross, vispgrädde och en hallongrotta. Lyxigt, jag vet. Fast maten betalade vi med två matkuponger som jag fick för att jag har en text med på kaffeutställningen.
Filar på föredraget igen och på kvällen kör vi seriemarathon på tv. Fyra och en halv timme brittisk krim. Streaming ä gôtt!
SÖNDAG: sovmorgon. Cyklar till kommunens sydspets och letar Hittaut-stolpar. Nu har jag hittat alla i Forshagadelen. Den sydligaste stod i vår kranskommun Karlstad förresten, tack för det.
I rena yran passar jag på att lugnt rehabspringa de fyra nya gatorna på olika håll i kommunen efteråt. Nu är jag uppdaterad och kan åter säga att jag sprungit varenda gata. Gatuplock ä gôtt!
Kommer hem. Läser det snälla brevet från Ulf K. Men det återkommer jag till.
Trevlig måndag!
Svennis begravning.
Långlunch på Gamla Kraftstationen i Deje.
Lenas läckerbit.
### Länk till när jag sprang alla gator som fanns i kommunen 2014 och uppfann ordet gatuplock: 2014 års gatuplockrapport
ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit. Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer” Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten. Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
Linn från Gamla Kraftstationen har en fråga. – Vill du skriva en text till vår kaffeutställning?
Det är klart jag vill. Vilken svensk har inte en relation till ordet kaffe och företeelsen fika? Ja tack, säger jag till Linn Sönstebö Mossberg, eldsjäl och verksamhetsledare för Gamla Kraftstationen – kultur och kafé i Deje.
Fast ordet fika var inte så allmänt som jag trodde i min skrivarkurs för kommunalare på 1990-talet.
I helgen var det vernissage på konstnärernas alster och min text. Barnsligt stolt skriver jag mitt namn på namnbrickan som husvärden Sandra Bornstedt räcker över innan vi går för att skåda.
