I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad om talarturnén kring klimatet som man ställde in.
Min kommentar till ABF:s svar Vi måste kunna samtala om klimatet
Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.
Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.
ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.
Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?
Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet. Här kommer några nya noteringar:
1. Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.
”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.
Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.
2. Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.
Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.
Men nu är jag ju det.
3. Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:
– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?
4. Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.
Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september. Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:
Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.
Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).
Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.
En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.
Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.
En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.
När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.
Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?
Kanske.
Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.
Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?
Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.
Hmmm. Är det dit vi är på väg? Vad ska vi då med tidningar till?
### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.
### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.
När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.
I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.
När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.
När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.
När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet. ”Jaha. Åska’ går.”
När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.
När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.
Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.
Det var inte bättre förr. Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Hon fyller 60 år i år, hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog utanför Arvika.
För oss har hon varit en vän genom åren. Där har vi käftat med kvinnorna i linberedningen och karlarna vid kolmilan och hela tiden lärt oss något nytt.
Vi har köpt hantverksalster av gammalt slag och fascinerats över papperstillverkning, tändkulemotorer och vadmalsstamp. Ätit den obligatoriska nävgröten med fläsk (som är godast just på Gammelvala) och förundrats över forna tiders repslagning och planksågning för hand.
I går var vi där igen. Jäspalt vad jag hade saknat doften av milrök och smaken av skrädmjöl, vatten och salt med sidfläsk och lingonsylt till.
Någon kakpeck köpte vi inte. Vi har redan en.
Jag tänkte på Ukraina nästan hela tiden.
Pinnskulpturen ovan och texten på träplattan har Vildhjärta gjort.
Det är skamligt att klyftorna i Sverige är djupare nu än någonsin under mitt 72-åriga liv. Varje månad får vårt land 14 nya miljardärer.
Det är skamligt att socialdemokratin inte gjort något åt detta när man kunde och inte säger något om saken nu. Hur orättvis ska en orättvisa få vara innan den övergår till något annat, värre?
Det är skamligt att våra myndigheter utvisar 10-åringar som är födda i Sverige till ett land i Afrika där de aldrig varit och inte kan språket. Svenska folket brukade skämmas för baltutlämningen 1946. Nu har utlämningen blivit rutin.
Det är skamligt att hetsa mot andra folkgrupper genom att bränna deras heliga skrifter. Du måste inte göra allt du får. Du måste inte missbruka den yttrandefrihet svenska folket har kämpat sig till.
Det är skamligt att missbruka den.
Putins anfallskrig mot Ukraina är skamligt. Att svenska folket som producerar mer ström än vi själva behöver ska behöva betala fantasipriser för elen de dagar när kontinenten har brist är skamligt. Att ett parti som nyss var kristet och ett annat som nyss var liberalt väljer att styra på nåder från ett främlingsfientligt parti är skamligt.
Tre funderingar har jag när jag plockar röda vinbär en morgon med regn i luften.
Första tanken Den första är att jag tydligen kan plocka även med vänster hand. Av allt jag kan göra med fel hand är det i vinbärsbusken jag är bäst.
Andra tanken Den andra funderingen är att det måste ha varit skörbjugg som gjorde att de lade ner tv-serien Dallas i många år och att Bobby Ewing var rapporterad död så länge, innan han återuppstod i duschen.
De drack ju aldrig upp juicen. Överallt stod det halvdruckna glas apelsinjuice bredvid poolen på deras ranch.
Då får du skörbjugg. Drick upp juicen.
Tredje tanken Den tredje funderingen handlar om alla dessa kriminalpoliser på tv. Alltid måste Martin Beck eller någon annan av dem sova över på kontoret när utredningen blir som mest krävande. När de sedan vaknar tvättar de sig aldrig och de borstar inte tänderna. Fråga: Hur känner man igen en äkta tv-detektiv när man möter honom? Svar: det känner du på odören.
Detta är vad jag tänker på medan fingrarna färgas röda av egenodlade c-vitaminer.
### Det är skönt att koppla av med eftertänksam vinbärsplockning efter en intensiv vecka som kompledig, 72.
###Måndag: dödstrött efter att ha klättrat uppför berg efter berg när jag satte ut kontrollstolpar i Hittaut (och plockade svamp). Gudskelov fick jag ett vänligt mejl om min kepsbok mitt uppe på högsta toppen, tack Ulla, du fick mig att orka ett berg till. Tisdag: svamp igen, gräsklippning, nya stolpar ut. Onsdag: löprunda (mellan svampställen), utdelning av vinst i Hittaut,bra program på Geijersgården i Ransäter om betydelsefulla kvinnor i Erik Gustaf Geijers liv. Torsdag: gubbvandring, orienterings-VM på tv samt lika bra program på Geijerskolan i Ransäter om Ryssland före, under och efter Putin. Fredag: hallonplockning, utrensning av vallört med mera på komposten, beskärning av buskar, sista stolparna ut, svamp, handlat, läst vidare i Gunvor Nymans intressanta roman. Lördag: vinbärsplockning, orienterings-VM på tv, romanen, lugn löprunda så långt bort från skogen som möjligt så inte kantareller skulle hindra mig från att sträcka ut, det gick sådär.
### Kropp och själ hör ihop. Var det inte det jag trodde. Har vi nån juice?
