Historia – SVENSSONS SLÄNG

Den värsta tjälen

Uppdaterad bild från ”vår” väderkamera vid 62:an.

Den digitala tekniken är spännande.
Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.

Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.

Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.

Den gången visste vi bättre
Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.

Så vi skulle veta.

Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.

Demokratin blir allt enklare att manipulera.

### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar.
### Själv undrar jag hur de mäter’t.
### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör.

Den tjälen är värre.

Min snabbe vän vet varför vi springer

Varför springer människan? frågar jag min datamaskin.
En sekund senare svarar han:

”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:

1. Biologiskt arv:
Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.

2. För att överleva:
Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.

3. Fysisk hälsa:
I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.

4. Mental frihet:
Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.

5. Utmaning och prestation:
Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.

6. Gemenskap:
Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.

7. Njutning och frihet:
För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.

Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”

Undrar hur ”han” gör
Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.

Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.

Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.

BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder.
(Foto: Inger Nilsson)

Ett år i repris

Ännu ett år med bloggen, den försöker tänka framåt men även bakåt.

2024 var året då jag gav ut löparboken och blev inbjuden till särskilt många uppläsningar. Kul! De flesta var gratis – jag gillar mina ideella vänner – men säg ingenting till arrangörer med penningsäck.

Tiotusentals dog i Gaza och krigsherren i Kreml fortsatte också sitt dödliga anfallskrig. Lögnaren i Mar-a-Lago vann det amerikanska valet.

Under sex dagar hade vi besök av en fin vit turkduva vid fågelmatningen. Det var första gången.

Tankar i repris
Här är några blogginlägg i repris. Jag tycker fortfarande det är förunderligt att AI kunde skriva ett så träffande tal åt oss vandrargubbar.

Sätt dig en stund, klicka på länkarna och läs inläggen:

AI-talet https://sven-ove.nu/?p=27411

Fullblodsidiot? https://sven-ove.nu/?p=27164

1970-tal, mager https://sven-ove.nu/?p=27106

***

Jobbiga ord https://sven-ove.nu/?p=27055

Angreppet https://sven-ove.nu/?p=26993

Bätterdag https://sven-ove.nu/?paged=5

***

Blod och grus https://sven-ove.nu/?p=26875

Hultcrantz https://sven-ove.nu/?p=26738

Bygger landet https://sven-ove.nu/p=26702

***

Höjdpunkter https://sven-ove.nu/?p=26575

Molkoms-demokrati https://sven-ove.nu/?p=26463

Mitt liv som kaffedrickare (5)

Tjejlatte?

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

6.
Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.

Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.

En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.

Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.

7.
Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.

Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig.
– Två gånger om dagen? Där har du fel.
– Har jag?
– Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe.
– Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då?
– Nej.
– 1910.
– Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.

8.
Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.

Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika.
– Vart vill ni gå?
– Espresso House.
Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant.
– Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.

Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs.
Det är chailatte de har beställt.

(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)

Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:

”Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan
med lösögonfransar
när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Vad är det?

Jag tycker om den frågan.
Sverige är större än vi tror.

Även språket lever och växer.
Inte visste jag vad chai var,
en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag
i ett manligt försök att hänga med.

Jag tycker om deras leenden då.”

9. Avslutning
När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.

Sen börjar jag i gymnasiet.

Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.

Det gör vi flitigt.
Vi är inte färdiga än.

Men vi jobbar på’t.

Mitt liv som kaffedrickare (4)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

5.
Vårat småjordbruk blir bortrationaliserat. När det är som värst i slutet på 1960-talet försvinner det 25 småbruk per dygn i Sverige. Själv är jag skoltrött och tar ett sabbatsår från Sundstagymnasiet.

En dag i maj följer jag med pappa till Molkoms bruk. Sågen i Molkom där han har fått jobb. Där kommer jag att jobba i sammanlagt tre år sedan. Först under alla friluftsdagar, sommarlov och andra lov, sedan några år efter lumpen.

Här är en händelse från såga som vi pratade länge om vid våra kafferaster. Var det dåligt väder satt vi i lunchrummet. Sken solen, då satt vi på en planka på brä’gårn.

Texten är från min bok i fjol:

”Mitt liv som keps
/…/
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. De behövdes ju.

När Evert gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan som inte hade fått någon uppgift.

”Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom”, sa Evert. ”Båtshake har dom vid sjön.”

”Asch”, ropte den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick hem. ”Då får det vara”, ropade han, med ryggen åt oss alla. ”Jag vill ha tongt arbete. Tongt!”

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.
”Tongt arbete, i dag vill vi ha tongt arbete, Evert!”

Honom pratade vi om på många kafferaster på såga i Môlkôm, det kan jag säga.

Fortsättning följer.

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala

Mitt liv som kaffedrickare (2)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

3.
1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.

Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.

En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.

När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.

Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.

Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.

Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen.
– Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?

Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör.
– Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.

Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:

”Det finns en skidfärd kvar
Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.

Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.

Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.

Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita.
Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.

Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”

Fortsättning följer.

Mitt liv som kaffedrickare (1)

– Tommy eller Elvis?!!!

Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.

Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.

Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.

Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.

Nu börjar mitt prat:

1.
Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.

Kaffe är barndom för mig.

Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.

Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.

Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.

Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna:
– Tommy eller Elvis?

Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’?
– Tommy” säger jag blygt.
Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.

Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58.
Det vet jag inte heller.
Men kaffe dricker jag.

2.
Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.

Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde?
Svar: 128 kronor.

Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år?
Svar: 66 kronor och 61 öre.

Fortsättning följer.

Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Det finns en skog bortom det du ser

Under asfalten finns en strand står det på murarna. Bakom torget finns en skog, säger jag.

Den grekisksvenska programledaren Alexandra Pascalidou ringer till sin väninna i Grekland och berättar att nu har hon verkligen blivit svensk.
– Jaså har…
-…ja, jag har varit ute på skogsutflykt.
– Har du gått i skogen alldeles ensam?
– Mmm.
– Men snälla Alexandra, är du deprimerad? Ska jag komma och ta hand om dig?

En iransk vän brukar säga att iranierna har familjen, släkten. Det är det många folk som har. Men ni svenskar, ni har naturen.

Det händer att jag tror att han har rätt. Bortom torget finns en skog, vår gata är ett vidareförädlat hygge. Folk som är bra på svamp säger inte ens att de plockar, de säger att de hämtar svamp. Skogen är deras förlängda skafferi.

Inuti frysboxen finns en skog.

(Från min samling skogstexter I den gröna kyrkan, publicerad som pdf på webbplatsen i november 2018 när bloggen fyllde 7 år).