Historia – SVENSSONS SLÄNG

Hetsporrar utan hyfs

Valrörelsen hettar till, dumheterna far som spottloskor ur en och annan hetsporre utan hyfs. Själv sitter jag i min läsfåtölj och funderar över begreppet eponym.
Det är när en persons namn blir till ett ord.

Här är några sådana personer: Charles Boycott. Marquis de Sade. Earlen av Sandwich. Anders Celcius. Jean Nicot. William Banting. Alois Alzheimer. Alessandro Volta. James Watt. Anders Fredrik Mollberg. Gustave Eiffel. Marcus Hellner. Ulrich Salchow. Jean-Marc Bosman. Hans Asperger. Earlen av Cardigan. Stefan Attefall. Leo Baekeland. William H Mason.

Titta nu på teckningen av Stig Höök, pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix. Den trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 januari 1944. Rubrik: ”Till audiens hos Hitler”. Bilden visar hur en landsförrädares namn just blivit eponym.

Ska ”jomshoffa” gå och bli ett verb nu, efter den här veckan?
”Jomshoffa. Att ta till urartat fulgrepp i valspurt.”

Risken finns.

### För övrigt vägrar Färjestad BK:s vd Stefan Larsson ställa upp på en intervju i Sveriges Television om Cal Foote-affären.

### Här är några Facebook-kommentarer jag ser just nu om hans inte helt smarta vägran: ”Rakt igenom urusel kommunikation från FBK. Ett mediehaveri i kolossalformat!” ”Bedrövligt svagt. Riktigt dålig krishantering dessutom.” ”Jag har utbildat i krishantering och det som är viktigast är att se de drabbade och beklaga det inträffade samt att vara tillgängliga för media. De har gjort det mesta fel här.”

### Gôtt att det kom lite regn i alla fall.

Ett bra tag

Jaså är det val den 13:e september.

Bra. Jag har inte ändrat mig. Fortfarande är det de två K:na som är viktigare än allt annat:

Klimatet.

Klyftorna.

Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig.
Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.

Ett bra tag.

Min nästa uppläsning

Jag tänker läsa ur och berätta om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga.

Misstänker starkt att det blir ett avsnitt om min tid i Sunne. Silvertackorna, silvertackorna 😉

När vi tog semester så dä så

Senior? Pensionär? Kompledig?
Strunt i vilket, nu har vi i alla fall tagit semester i tre dagar. Nån rättvisa ska det vara.

Hem varje kväll, ny bilutflykt nästa dag.
Resmål: Karlstad, Munkfors-Brunskog, Bjurbäckens slussar.

Trivs.

Lena Cronqvist på Värmlands Museum, Karlstad.

Hans Westlund på Laxholmen, Munkfors.

Fröken Ruths Café, Munkfors.

Gammelvala, Brunskog.

Gammelvala, Brunskog.

Bjurbäckens slussar.

Kalla mig bokstavshamster

För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag.
Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.

Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.

Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.

Blev lite dumt
Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?

Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.

Ständigt med mig
Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.

Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.

Då ringer Christian
I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen.
– Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt?
– För att det fungerar.

Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.

Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.

Stort tack Christian!
Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.

Oj oj oj
Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt.
Och den.
Och den där knepiga.
Oj då.

Kalla mig bokstavshamster.

Två frågor lösta, tjohoo!

I går gjorde vår dagstidning mig bekymrad. Ingen ledarsida, har det någonsin hänt förut?

Nå, i dag är jag lugn och glad igen.

Dessutom har hembygdsföreningens ordförande Sara Nilsson löst frågan om Kasa/Kusabäckens namn. Intressant.

Ledarstick i Värmlands Folkblad i dag, 22 juli.

Först Kasabäcken, längre nedströms Kusabäcken
”Bäcken heter Kasabäcken, efter det kasverk som låg i närheten av gården Lövåsen eller Kasa, fram till den närmar sig Hjortmyren där den i folkmun byter namn till Kusabäcken efter Bolagshuset Kusa.”

Forshaga hembygdsförenings ordförande, Sara Nilsson, svarar om bäcken i Skived.

Vart bor du?

– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse.
– Jaha. Vart bor du?
– Kalan.

Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt.
Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan.
Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.

Vad heter bäcken?
Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?”
”Kusabäcken” skrev den förste som svarade.
”Kasabäcken” skrev en annan.

Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej.
Historiska kartorna ska väl veta? Nej.
Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej.
Ingenstans finns den nämnd.

Kusa eller Kasa?
Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.

När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden.
”Kusabäcken”.
”Kasabäcken”.
”Kusabäcken”.

Jag vet inte vem som har rätt.

Vanligt med två olika
Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.

Norumsjön – Molkomsjön.
Mariebergsviken – Orrholmsviken.
Byckeln – Böckeln.
Kymmen – Kömmen.
Dejefors – Kumla.
Sundhult – Kuba.

Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.

Det brukar ofta vara så.

### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?!
### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”.
### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.

LÄNK: uppväxtskildringen Detta Enåsen

17 juli

Ensam hemma några timmar i värmen. Ligger och tänker i tomtens svalaste skugga, hammocken.

1.
Blev livet som jag tänkt mig?

Nej.
Bättre.

2.
Somnar.

”Har du en väska?”

Normalt tar jag inte in annonser på Svenssons släng. Inte ens gratisannonser. Du vet varför. Men den här var så viktig att jag var beredd att göra ett undantag. Vi måste alla försöka låta bli att
glömma bort Sveriges säkerhet.
Även den slarvigaste av oss.

/Sven-Ove

Här följer gratisannonsen:

Spring. Tänk.

Varför är det så roligt att springa? Det funderar jag mer och mer på, ju äldre mina ben blir.

Visst, en gång i tiden räddade löpningen förmodligen livet på oss. Den och sammanhållningen. Sprang ifrån lejon och tigrar gjorde vi ju inte men däremot kom vi i kapp en och annan hjort om de uthålligaste av oss hade fri sikt länge nog.

Jag tror vi är skapta för att röra på oss. Gå långt, gå snabbt och ibland springa. Allra helst såpass intensivt att kroppen börjar producera trivsel, endorfiner och eftertänksamhet.

Bra eftertänkarställen
Jag tänker så bra när jag kommer till nedförsbacken bortanför skidåkarbron vid vår friluftsgård, ungefär. Tänker ännu bättre när jag når krönet på backarna ovanför Haget.

I dag tänker jag på hur jag fått se röd glada för första gången i Sverige i år. Vid tre olika lokaler dessutom.

Jag tänker på två djupingar jag pratade med härom dagen.

Jag tänker på en lång text som en vän funderar på att be mig skriva. Få se nu, om jag börjar essän med en fråga. Sedan svarar jag länge på frågan. Sida upp och sida ner, fakta, personliga noteringar och historier.

Nu. Nu är det uppförsbacke igen. Spring kropp, klockan går. Du blir inte yngre.

Spring.
Tänk.

Söndag 11 juli 2026. Backen innan högsta punkten på femman vid Sisugården, Forshaga. Sol och 25 grader varmt i skuggan.