Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.
Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.
AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.
Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.
Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.
”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.
Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.
Från prompt till hallucination Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:
Generativ AI:AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på. Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg. Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen. Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor. Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.
Skada eller nytta? Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.
Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.
Nu har jag läst lite mer i den kloka AI-boken jag fick i 75-årspresent. Här är några noteringar.
För det första: Jag skulle med glädje använda AI till att sammanfatta en text eller skapa struktur för en längre text.
Självklart arbetar jag noga igenom språk och fakta innan jag sedan släpper ifrån mig det som AI påbörjat.
För det andra: Min dagbok, mina eftertankar, vill jag naturligtvis formulera själv. Ibland för hand till och med, trots att programmet Anteckningar i min mobil bara ligger ett klick bort hela tiden.
För det tredje: Bloggtexter, mejl, skönlitterära utkast och facebookkommentarer formulerar jag förvånansvärt ofta just i Anteckningar. Fast jag älskar anteckningsböcker. Jag älskar mobiltelefoner och datamaskiner också, har det visar sig.
”Att skriva med hjälp av AI är som att ta bussen” skriver Karin Milles, professor i svenska och krönikör i Språktidningen.
Inte lika härligt som en solskenspromenad men bättre än att traska fram genom ett tjockt täcke slaskig snömodd, fortsätter hon.
”Chattbotten kan hjälpa den osäkra eller ovana skribenten, precis som den kan hjälpa den skickliga skribenten att bli ännu bättre.”
Passar inte alltid Jag håller på och försöker lära mig hur AI-skrivande fungerar. Då är Karin Milles bok till god hjälp.
”Det är alltid du, inte AI-verktyget, som är ansvarig för texten.” ”Du ska skriva till chattbotten som om du kommunicerade med en människa.” ”AI passar inte för allt skrivande.” ”Tänk på AI som en genomsnittligt smart kompis med vissa problem med sanningen – någon du kan bolla idéer med och få inspel från, men vars påståenden du alltid tar med en nypa salt.”
”Nykter och pedagogisk” När jag gjort den första genombläddringen, läst innehållsförteckningen och de inledande sidorna skriver jag följande prompt (som instruktionen kallas) till min gratisversion av ChatGPT: ”Skriv en kort anmälan av Karin Milles bok Skriva med AI.”
Inom någon sekund kommer svaret i min mobil:
Kittlande svar Nu ska jag läsa vidare och se om han har rätt i sin beskrivning av boken, den där AI. Killgissaren, struktureraren och allmänna hjälpredan.
– Skärp dig! skrev jag en gång till AI när han skrivit dumheter. – Förlåt. Jag ska skärpa mig, svarade han.
Då kittlade det i den här gamle skrivkarlen. Maskinjäklarna har börjat be om ursäkt.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.
Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.
I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.
Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.
Men nu är jag klar. Tack, alla.
Bäst, näst och tredj’ Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.
Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.
Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.
Nej fyra.
Den berättar Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.
Om er själva, nämligen. Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.
### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”. ### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare. ### Undrar hur mycket som var sant.
Trivs.
LÄSTA LISTAN – Boktips från alla som kom på kalaset
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Bibeln Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor Mötley Crüe: The Dirt
Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.
”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”
Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.
Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.
Bygg inga murar. Flytta inte allt som lever till Stockholm. Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.
När jag fyllde 70 önskade jag mig inte saker. Vi har redan saker. Jag bad om lästips.
På en lapp stod det Freakonomics. Boken är amerikansk men på svenska. Där, på sidan 76, lär jag mig vad amerikanska fastighetsmäklares ord betyder.
”Fantastiskt” och ”charmigt” är mäklarkod för hus som inte har mycket som är värt att beskriva. ”Rymligt” betyder fallfärdig eller opraktisk. ”Fint område” berättar att de andra husen i närheten visserligen är trevliga. ”Väl underhållet” är kod för:
– Bjud lågt!
Men det är Amerika det. Så har vi ju det inte i Sverige. Eller vad säger ni, ord? ”Citypuls”, ”sjöglimt”, ”oslipad diamant”, ”pittoresk” och ni andra. För att inte tala om ”Ett unikt tillfälle att skapa sitt drömhem”, gamla fina ”Renoveringsbehov” och ”Något för den händige”.
Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.
Inledning Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest. Historiker är jag inte. Inte jurist heller. Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.
Kyrkboken i Nor I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.
48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.
I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.
Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.
I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.
Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.
De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna. Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.
Sundstagymnasiet 90 år senare 90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv. – Använd det! säger han.
Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.
Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.
Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.
Jordbävning i Turkiet En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig: – Vill du åka till Turkiet i morrn bitti? Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT. – Va’ ska jag till Turkiet för? – Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.
Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss: – Är dom kurder i byn vi ska till?
Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.
Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).
Blombergsjoggen Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad: – Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna… Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.
Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).
Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.
Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.
Det fria ordet i Sverige Så långt mina privata anekdoter i ämnet.
Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:
1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck. 2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.
Det där var ju bra.
Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.
Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.
Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson. 24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.
Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.
Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.
Den moderna journalistrollen Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.
Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.
Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån. Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet. Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals. Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.
Där har ni rollen.
I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.
När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.
Han fick sina uppgifter.
Det fria ordet är alltid hotat Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.
Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.
Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).
Journalistik är inte ett brott. Inte i något land.
Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.
Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.
Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.
Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten. Medieföretagen är rädda.
Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.
1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.
VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.
Men nåt hände.
1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade: – Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.
Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.
Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.
Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!
Det gick ju sådär.
1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.
Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär: – Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?
Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.
Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.
Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent. 2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.
I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.
Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.
Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors. Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag. NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.
Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.
Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:
1. Norge 2. Estland 3. Nederländerna 4. Sverige 5. Finland 6. Danmark 7. Irland
Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.
Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.
Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).
AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.
Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.
Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.
Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut. Internet har ingen ansvarig utgivare.
Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått: – Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!
I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.
Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin. Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.
Onsdag 12.15 Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.
Gôtt fikabröd. Hittills ingen värk. Hör varenda frasande i hela huset.
Onsdag 12.21 Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.
Älskar den.
Onsdag 12.31 Hämtar påtår.
Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.
– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.
Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.
”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”
Onsdag 12.48 Jag köper bullar med hem. Två saffranstosca.
När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.
Våra vänner B & P kommer med present. Någonstans i världen har de hittat en galge från en herrekipering i Molkom.
”Tel. 1” – bara en sån sak.
Gamla kära Juhlins. Där köpte min fru sina första par jeans, ty affären sålde benkläder även till unga damer. 50 år senare skaffade vi vår sista dieselbil hon och jag. Skodan var denimblå, då gav namnet sig självt: Juhlin.
Klädhandlare Juhlin kunde sitt jobb. – Svensson har konfektionskropp! sa han till min far och gjorde honom stolt. Det blev talesätt i familjen sedan.
Själva sitter vi med en nyfådd galge som möjligen är äldre än oss själva. Den får oss att minnas fru Sundelin i telefonväxeln, på den tiden när varje bakelittelefon satt fast i vägg och Molkom hade affärer.
Vad ska vi hänga på fådda galgen? Min nya overshirt? Visst var det bokhandeln som hade telefonnummer 2?
### Nu för tiden får vi sköta telefonväxlandet själva. ### Banktjänstemän måste vi också vara själva. ### Inte en människa säger att vi har konfektionskropp.
Overshirt. Vilket jädra namn.
– Växeln! Ge mig Molkom 1. Eller 2 om det är upptaget hos Juhlin. Jag behöver en nylonskjorta och Olle Hedbergs senaste.
