Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn. Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år. Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.
Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.
Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.
Eller i Loftahammar.
Detaljen skapar trovärdighet På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.
Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:
”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”
Inte mer. Inte mindre. Loftahammar.
Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.
Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.
”Hur länge minns man doften av en fjäril?”. ”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”. ”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.” ”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”
Självplågare? Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det. Men ändå: tag och läs!
Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.
Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).
Mikael Skalstad i sina favoritmarker. (Foto: Sven-Ove Svensson).
### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025. ### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris. ### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/
Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.
Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.
Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.
De får ju det när det är som bäst.
Trivs.
Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.
Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).
En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.
Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.
Tema public service Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.
Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.
Kulturpolitisk skandal Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:
”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.
Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.
### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia. ### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se
Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.
För övrigt noterar jag: … att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!! Dä’ tesagt.
Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.
40 år senare var jag där själv. 50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare. 55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat. 60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.
Remiss till Stockholm Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.
I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.
Ännu en fantastisk Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.
Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.
– Tur att du inte är 90, sa hon. – Jaså? – Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.
Känns bättre redan Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.
Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?
Svar:
Frågor på det?
### Klyftan växer. ### 1980 var jämlikaste året, sedan har orättvisan bara ökat. ### LO:s årliga undersökning Makteliten berättar mer: Länk till den färska rapporten.
Volvochefen tjänade 61,5 miljoner 2023. 168 000 kronor om dagen.
