Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.
Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.
Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.
De får ju det när det är som bäst.
Trivs.
Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.
Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).
En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.
Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.
Tema public service Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.
Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.
Kulturpolitisk skandal Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:
”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.
Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.
### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia. ### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se
Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.
För övrigt noterar jag: … att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!! Dä’ tesagt.
Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.
40 år senare var jag där själv. 50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare. 55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat. 60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.
Remiss till Stockholm Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.
I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.
Ännu en fantastisk Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.
Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.
– Tur att du inte är 90, sa hon. – Jaså? – Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.
Känns bättre redan Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.
Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?
Svar:
Frågor på det?
### Klyftan växer. ### 1980 var jämlikaste året, sedan har orättvisan bara ökat. ### LO:s årliga undersökning Makteliten berättar mer: Länk till den färska rapporten.
Volvochefen tjänade 61,5 miljoner 2023. 168 000 kronor om dagen.
Jag är gammal SOS-operatör. Då lär man sig att larmet har sin tid och sorgen sin.
Inte vet den som ringer och larmar exakt vad som har hänt. Inte har insatspersonalen alltid hela bilden. Inte journalisterna, den där första febrila stunden. Inte vittnet som bara ser halva händelsen.
Nå, nu har det gått några dagar och nätter efter den förfärliga skjutningen. Vi har hunnit lyssna, läsa och tänka efter.
Signaturen Dubbelful En sak vet jag bestämt. Den som sitter anonym på Flashback och pekar ut oskyldiga människor med namn och länk och påstår att de är mass-mördare – den karln föraktar jag.
Djupt och innerligt.
Till och med skittidningar har en ansvarig utgivare som kan tvingas ta ansvar. Det har inte signaturen Dubbelful på Flashback. Eller vad du nu kallar dig.
Ett val han gjorde En sak till vet jag. Det var inte en helvit samling stekare på låt säga första bästa internat bortåt Lundsbergstrakten som massmördaren gav sig på.
Det var en grupp där många hade mörkare skinn och snarare talte invandrarsvenska än Djursholmsdialekt.
Jag vet varför jag tror han gjorde det valet.
### Vilka som inspirerar till främlingsfientlighet vet vi. ### Nu har vi än en gång sett det yttersta resultatet. ### Nu, när larmet har tystnat och sorg och analys tar vid.
Den digitala tekniken är spännande. Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.
Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.
Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.
Den gången visste vi bättre Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.
Så vi skulle veta.
Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.
Demokratin blir allt enklare att manipulera.
### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar. ### Själv undrar jag hur de mäter’t. ### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör. Den tjälen är värre.
Jag fortsätter att läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Fuskbygget. Här är några citat:
”I Sverige bor nästan 200 000 unga mellan 20 och 27 år ofrivilligt kvar i föräldrahemmet, enligt Hyresgästföreningen.”
”Finanskrisen 2008, utlöst av en lånefinansierad husbubbla i USA och i flera andra länder, drog inte bara ner världsekonomin i den djupaste krisen sedan 1930-talet, den förändrade också politiken i grunden. Som Donald Trumps rådgivare Steve Bannon har sammanfattat saken: utan finanskrisen, ingen Donald Trump.”
