Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.
Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.
Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.
En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.
Vad jag borde ha sagt Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?
Nja, inte halva natten. Bara till halv två.
Trivs.
Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
Löparboken. Nu har friidrottstränaren Ulf Karlsson kommenterat den. Läs!
Det kom ett brev. Friidrottstränaren och forne landslagscoachen Ulf Karlsson har läst min löparbok. Han fick många goda skratt, skriver han, och rekommenderar den. Samtidigt har han en del mer kritiska synpunkter. Varför alla dessa prylar till exempel?
ULF KARLSSONS BREV:
Hej Sven-Ove
Nu har jag avslutat din bok ”Mitt liv som (Värmlands sämste) löpare”
Jag känner ju till din speciella skrivstil som vilar mycket på filosofiska tankar, nostalgi, och illmarig humor, i blandad kompott. Väldigt många passager gav mig goda skratt (Humor: Uppjagad av vildsvinen / Nostalgi: Springer runt en sjö (är dock rätt säker på att sjön som du åsyftar heter Mången – men en bisak).
Jag älskar de avsnitt där du berättar om saker som du får uppleva igenom din löpning. (Kulturminnen, historiska platser, natursköna omgivningar etc). Det visar på vad löpningen har att erbjuda om man lägger sig vinn om att ta vara på sådana tillfällen. (Lanzarote ett fint exempel).
Vad gäller dina tankar och redogörelser om ditt förhållande till löpningen så kan man (i alla fall jag) uppfatta det lite som att du menar/förordar en sak men gör en annan? Jag tänker på de upprepade gånger som du betonar att det viktigaste är absolut inte det materiella (prylar som gps klockor, löpappar, puls- och stegräknare, vätskebälten, dubba skorna, läsa löpartidningar, skriva träningsanteckningar etc) utan att det är glädjen i själva löpningen som är det viktigaste och att det faktiskt bara är skorna som egentligen är väsentligt! För en oinvigd motionär så blir det här mycket att sortera och man kan nog, trots dina upprepningar om glädjen i löpningen, få för sig att man behöver en massa onödig utrustning.
Jag blev själv faktiskt överraskad av att läsa hur många tekniska löparattribut du använder dig av. Vi är ju alla olika och finner våra vägar till hur vi får bäst behållning av vårt motionerande. Personligen (vilket naturligtvis är oväsentligt i sammanhanget) använder jag inget av alla de ”tillbehör” till motionerandet som marknaden erbjuder. Jag har mitt analoga armbandsur. Jag är intresserad av två saker; Hur länge jag är ute och en liten check på pulsen 2-3 ggr under ett pass. Jag tar du tid manuellt på pulsen under 30 sekunder. – Det är det hele! Jag känner jättemånga motionärer som totalt snöat in på all utrustning och som, mer eller mindre, blivit slav under pulsklockan. Egentligen är ju allt detta skit samma – den viktigaste är att fôlk kommer ut!
Jag brukar ibland jämföra ”nymotionärer” som införskaffat precis allt som marknaden har att erbjuda med sådana som just börjat spela golf eller gått första kursen hos munskänkarna. Det enda de pratar om är om deras nyvunna, fantastiska intresse där de redan efter en kort tid blivit experter…
Alla dina ”Löparlärdomar” innehåller bra råd om det mesta vad gäller själva träningen och fysiologin. Det råder, som inom de flesta områden, rätt många delade meningar inom det enormt stora forskningsfältet som handlar om fysisk aktivitet men jag tycker nog att du här har goda kunskaper. Huruvida stretching ökar genomblödningen är exempelvis ett omdiskuterat område. Att stretching förbygger träningsvärk är man däremot överens om att det inte gör! Vad gäller tillförsel av vätska så tycker jag ibland att det gått till överdrift. Motionerar man inte längre än 45 minuter så är vätskepåfyllning oviktigt. Att springa med vattenflaska eller vattenflaskor i händerna känns i mina ögon enbart löjligt.
Jag har haft god behållning av din bok men är inte säker på att ”icke motionärer” och måttliga dito har det. Jag kan naturligtvis ha fel vilket jag hoppas. Ditt sätt att skriva imponerar på mig och jag försöker ta lärdom av allt jag numera läser. Du har fantastiska och mycket personliga formuleringar när du ”släpper loss” dina tankar och skriver från hjärtat.
Jag tillönskar dig allt gott och hoppas boken säljer.
Jag kan i alla fall rekommendera den.
Ulf K
MITT SVAR TILL ULF:
Hej och tack för din kommentar som jag sätter värde på, Ulf. Att få beröm för sin löparbok av friidrottens forne landslagscoach, framgångsrik tränare till stjärnor som Anne-Louise Skoglund och många fler och den som födde idén till fina Göta-Joggen – det är stort.
Jag gillar att du fått många skratt vid läsningen, jag tycker om att du uppskattar avsnitten om vad löpningen gett mig i fråga om kulturminnen, natur och annat.
När det gäller prylar har du rätt. Där är jag medvetet inkonsekvent, det skriver jag också. Jag råder alla nybörjare att nöja sig med bra löparskor. Det räcker. Men efter en tid står jag där själv med (visserligen billig) gps-klocka som kan räkna ut hur långt jag kutat hit och dit i lingonriset. Och många andra prylar.
Jag tror förstås inte att jag har något att lära dig om träningslära och fysiologi. För mig handlar vattenflaskan eller vätskebältet om att ge mig själv en mental belöning då och då – även vid kortare rundor än 45 minuter. Särskilt varma dagar här hemma eller längs sydliga stränder.
Jag har inte tränat rationellt många år, mest 1994 när jag vid 43 års ålder satte alla pers. Jag tränar emotionellt. För mig är löpningen mer en livsstil än ett rekordförsök.
Det är så roligt att du haft behållning av boken, tack för att du rekommenderar den!
Sven-Ove
### Har Ulf Karlsson rätt? Läs ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare” och döm själv. (268 sidor, BoD 2024). ### Boken kan beställas via BoD, i näthandeln eller köpas hos vissa Akademibokhandlar m fl och på Gamla Kraftstationen i Deje. Billigast i Deje. ### Du kan också beställa den via mejl: sven-ove@telia.com. 140 kronor plus frakt.
Jag träffar Leif Stinnerbom, ledare för Västanå Teater. I år har de i princip sålt slut till föreställningarna. Det måste de numera om de ska överleva. – På grund av kulturpolitiken?
Jag träffar Solveig Into Nyquist, vår kontakt på ABF Värmland. Det är hon inte längre, hon har fått sluta. – På grund av regeringens slakt på studieförbunden?
Jag läser fackförbundstidningen Journalisten. Tidning efter tidning slutar dela ut papperstidningen på landsbygden, andra tidningar dör. Vänstertidningar med riksupplaga är akut hotade. – På grund av regeringens pressdödspolitik?
De urholkar demokratin Svaret på mina tre frågor är ja. Jag kunde ställt fler och fått samma svar. När jag kommer så långt i min fundering ligger ett paket i vår brevlåda. Journalisten och författaren Peter Gustavssons nyutkomna bok: Angreppet – så urholkar Tidöregeringen vår demokrati.
Efter en stund sitter jag på altanen med en kaffekopp i ena näven och stridsskriften från Katalys och Arkiv förlag i den andra. Sakta stiger vreden. Jag har förstås känt till attackerna från vår (en gång så bildade) borgerlighet länge men Gustavsson har samlat dem. I boken räknar han upp en hel mängd angrepp från Tidöregeringen.
De bildar ett mönster. Det stavas slopade föreningsstöd och svagare fackförbund. Slakt på studieförbund och klåfingrig kulturpolitik. Tidningsdöd och mer regeringslojal public service. Minskad självständighet för universiteten. Angiverilag och indragna medborgarskap.
Vill förändra även vårt land Det pågår ett angrepp på vår demokrati. Ett medvetet sådant. Detta är inte något som bara sker i Turkiet, Ungern eller Frankrike. Vid första anblicken kan det ses som små steg men de är många och de sker i en bestämd riktning:
”Att slopa anslag till fredsorganisationer och etniska föreningar, förändra lotteriregler eller ställa in en dragqueenföreställning behöver inte i sig urholka demokratin. Problemet är det övergripande mönster som de många enskildheterna bildar.”
Under flera decennier har världen blivit mindre demokratisk. Den utvecklingen drivs av auktoritära makthavare och partier. De som vill se ett annat slags samhälle än den liberala demokrati vi trott varit självklar. De får dessutom god hjälp av partier som borde veta bättre.
Ett tystare Sverige Peter Gustavsson igen:
”Genom Tidöavtalet har denna antidemokratiska utveckling fått fart också i Sverige. På en lång rad områden angrips institutioner som är med och bär upp den svenska demokratin. Det handlar om ett starkt föreningsliv, fackföreningsrörelsen, folkbildning, ett fritt kulturliv, fria medier, universitets och högskolors autonomi, oberoende myndigheter samt livskraftig opposition.
Dessa förändringar är problematiska i sig själva. Men när man lägger dem jämte varandra blir totalsumman synlig. En helhet som är högst avsiktlig för det politiska parti som är huvudmotorn bakom denna utveckling – Sverigedemokraterna.
Föreningar får minskade möjligheter att föra sina medlemmars talan. Fackförbund kan inte agera lika kraftfullt för ett människovärdigt arbetsliv. Kultur- och bildningsverksamhet blir mindre tillgänglig, särskilt utanför de större tätorterna. Mångfalden i medierna minskar, tidningar läggs ner och public service får en alltmer undanskymd roll där makten sällan granskas. Forskare som inte går i takt med regeringen får se sin verksamhet motarbetas och sin finansiering försvinna. Tjänstemän tvingas välja mellan att rätta in sig i ledet eller att lämna myndigheten. Och den politiska oppositionen får anpassa sig till spelregler som skrivs av den som har makten.
Det blir ett tystare Sverige. Ett Sverige där utrymmet för att uttrycka progressiva värderingar eller organisera människor för progressiv förändring krymper. Och denna tystnad är precis vad Sverigedemokraterna hoppas på. För utan tystnaden från en stor grupp människor med helt andra värderingar skulle det vara svårare att genomföra många av punkterna i partiets program.”
Den kokta grodan En gång i tiden pratade många av mina politiska vänner om den kokta grodan. Hon som låg kvar i vattnet medan det långsamt värmdes upp. Jag kommer att tänka på henne när jag läser vidare i den här utmärkta sammanställningen.
Svensk demokrati och svenska folkrörelser är flera hundra år gamla. Under ständig kamp gick Sverige från envälde till folkstyre. Nu – när Sverigedemokraterna bestämmer regeringens dagordning – hotas det folkstyret. Vad händer när det fria samtalet tystnar och de kritiska rösterna blir allt färre? Vad är nästa steg?
Peter Gustavssons bok är en bra och viktig granskning av hur Sverige dragits med i en internationell auktoritär trend, där inspiratörerna bär namn som Viktor Orbán och Donald Trump. Samtidigt är Angreppet en maning till motstånd mot de krafter som vill förändra vårt land i grunden.
Motstånd. Fortsätt försvar av demokratin. Det finns inget annat sätt.
Sven-Ove Svensson
### Peter Gustavsson är redaktör för tidningen Rörelsen och frilansar bland annat åt Aftonbladet, Arbetarbladet, Dagens Arena och Dala-Demokraten.
Jag har provat AI förut. Min slutsats då står kvar. Du måste tänka kritiskt när du använder resultatet. Dessutom måste du ställa frågan rätt till ChatGPT. Inspirerad av fredagens föredrag i ämnet på Forshagas näringslivsdag gör jag ett nytt försök.
Först tänker jag att den artificiella intelligensen, AI, ska hjälpa mig inför söndagens möte med bokcirkeln. Det här är vad jag ber om: ”Skriv en kort sammanfattning av boken Den blodiga jorden”.
Svaret kommer inom några sekunder:
”Den blodiga jorden är en historisk roman av John Steinbeck, ursprungligen utgiven som The Grapes of Wrath (1939). Den utspelar sig under den stora depressionen i USA och följer familjen Joad, en fattig bondefamilj från Oklahoma, som tvingas lämna sin gård på grund av ekonomiska svårigheter och miljökatastrofer. De reser till Kalifornien i hopp om att hitta arbete och ett bättre liv, men möts av orättvisor, exploatering och svåra förhållanden. Boken skildrar både familjens kamp för överlevnad och Steinbecks kritik av sociala orättvisor och ekonomisk ojämlikhet.”
Aj du, det där blev inte rätt. Bäst att vara tydligare. Jag försöker igen: ”Skriv en kort sammanfattning av Timothy Snyders bok Den blodiga jorden”.
När författarnamnet är med kommer ännu ett sekundsnabbt svar:
”Den blodiga jorden (Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin) av Timothy Snyder är en historisk studie som behandlar de brutala massmorden som ägde rum i Östeuropa mellan 1930 och 1945. Boken fokuserar på området mellan Nazityskland och Sovjetunionen, där miljontals människor föll offer för både Hitlers och Stalins regimer. Snyder utforskar hur dessa diktatorer systematiskt genomförde massvält, deportationer och folkmord, inklusive Förintelsen och den sovjetiska svältkatastrofen i Ukraina, Holodomor. Boken betonar hur dessa regimers våld interagerade och skapade ett område av extrem dödlighet, där civilbefolkningen drabbades hårdast.”
En bättre text, tycker jag. Rätt bok, acceptabla fakta. Egotrippad som jag är går jag vidare och frågar om min egen bok från i fjol: ”Skriv en kort sammanfattning av Sven-Ove Svenssons bok Mitt liv som keps”.
Den där AI har uppenbarligen läst kepsboken med:
”Mitt liv som keps av Sven-Ove Svensson är en humoristisk och satirisk roman som skildrar en mans vardag och existentiella funderingar. Boken är skriven med en lättsam och underfundig ton och följer huvudpersonens tankar om livets absurditeter, sociala koder och hur man försöker hitta mening i tillvaron. Med både självironi och en känsla för det tragikomiska, beskriver Svensson en tillvaro fylld av vardagliga bekymmer, dråpliga situationer och oväntade händelser, vilket gör boken till en underhållande läsning.”
Här överlämnar jag till dig käre bloggbesökare att avgöra om gratisversionen av ChatGPT har rätt när det gäller min eventuella underfundighet, lättsamhet och allmänna humor. Fundera också gärna på var i allsin dar maskinen hittade uppgifterna. Det gör jag.
För funderingsintresserade Billigast köper du boken genom mig. Mejla sven-ove@telia.com. 120 kronor plus frakt så är den 68-sidiga boken med krönikor din.
Att den skulle vara en roman är dock betydligt överdrivet. Jag säger ju att vi måste tänka kritiskt.
### När jag skrivit såhär långt upptäcker jag en funktion till. ### Klickar jag på en högtalarsymbol under texten så läser en mänsklig röst upp svaret AI nyss skrev. ### Hej då. Nu ska jag fråga om min nyuppväckta romanidé håller. Tjohoo!
ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit. Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer” Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten. Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
Om tre år kan papperstidningen vara borta från landsbygden.
Det säger Stampen Medias vd Johan Hansson i en artikel i tidningen Journalisten. Stampen äger femton prenumererade morgontidningar, däribland Göteborgs-Posten.
De övriga tidningarna är Alingsås Tidning, Bohusläningen, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Härryda-Posten, Kungsbacka-Posten, Kungälvs-Posten, Lerums Tidning, Mark-Posten, Mölndals-Posten, Partille Tidning, ST-tidningen, Strömstads Tidning och TTELA samt gratistidningarna Alingsås Kuriren och Melleruds Nyheter.
Papper i tätorter Förändringen går fort. I dag är två av tre prenumerationer på Stampens tidningar digitala. Johan Hansson tror att papperstidningarna kommer att leva kvar efter 2027, men förmodligen inte på landsbygden. Vid halvårsskiftet för ett år sedan var 54 procent av prenumerationerna digitala. I år 64 procent.
De digitala prenumerationerna ökar med ungefär en procent i månaden. Målet är att år 2027 ska den digitala affären bära hela nyhetsverksamheten.
”Vi ser att vi med all sannolikhet kommer att ha papperstidningar efter 2027, i tätorter, men förmodligen inte på landsbygden eftersom distributionen blir för dyr” säger han i Journalisten.
### Samtidigt har den fysiska boken tappat nästan halva sin försäljning de senaste decennierna skriver Svenska förläggareföreningen i en ny rapport.
Fredag. Jag klipper gräs och sneglar samtidigt på vår äng i bortre hörnet av tomten. Där har färgerna avlöst varandra i sommar. Gräsgrönt, teveronike- och blåklockeblått, smörblommegult, klöverrött och nu senast väddlila.
Än har jag inte hjärta att ta fram lien och slå ängen. Inte så länge humlor, bin och fjärilar fortfarande har nytta av vårt stycke frisläppt natur.
De har nyttan, vi har både den och glädjen.
Avsevärd skillnad När jag tar paus i korgsoffan på altanen flyger en korp förbi på väg mot mat. Tack för tipset, det är dags för kaffe. I brevlådan ligger senaste utskicket från Bakhålls förlag. Kärntruppen kallar de oss prenumeranter. Deras lilla men innehållsrika meddelande till oss heter Hållogram.
De kommande två böckerna är Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde i nyöversättning och Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Båda nyutgivna och med färska efterord. För 220 kronor totalt får jag båda böckerna i brevlådan den 16 augusti.
”Bakhålls utgåva grundar sig på Wildes ursprungliga manuskript från 1890, inte som tidigare svenska utgåvor på den engelska förlagets förmildrade och tillrättalagda manuskript från 1891. Skillnaden är avsevärd.”
Jag tar en klunk kaffe till och bestämmer att jag vill ha böckerna. Det är det där med nyttan och glädjen.
Svar på tal I ett brev från läsekretsen suckar en person över att landets kultursidor fortfarande inte uppmärksammat att Bakhåll nu gått i mål med Kafkas samlade skrifter i 19 band. Svaret som läsaren får är mycket bakhållskt:
”Så tänker vi inte alls. För oss känns det bara bra att vår målgång inte uppmärksammas, det är så vi vill ha det. Vi arbetar för sakens skull, för Kafkas skull, inte för egen ära.”
### Varför jag kommer att ta fram lien och slå ängen? ### Det är för att jag ska kunna frakta bort gräs och blomster, så de inte gödslar ängen. Där bör inte myllan vara fet. ### När jag gått med lien får allt ligga kvar några dagar först, så växterna hinner fröa av sig.
Magasinet Spring berättar om min bok i senaste numret. Det gläder mig särskilt att redaktören hade vänligheten att lägga in notisen om mig strax under rubriken Världsrekord. Tala om fint sällskap.
Av texterna i boken fäster han sig särskilt vid två löparlärdomar:
”Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.”
”Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.”
Tack för det Spring!
PROVLÄS OCH BESTÄLL Här kan du provläsa och beställa boken. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken. 268 sidor, 149 kronor. Tjohoo!
