1. Ena dagen Biden. 2. Nästa dagen Trump. 3. Tredje dagen Trump när han blivit uppvärmd.
Det farliga är att bara se det som händer i USA dessa dagar som en gradvis förändring. En kvantitativ sådan.
Problemet är att när den kvantitativa förändringen når en kritisk gräns – då får vi en kvalitativ förändring. Ett språng i utvecklingen om du så vill.
Det är då vattnet kokar. Resten får du tänka själv.
Jag vet vad jag tänker.
### Telefonören ringer. -Ja’ såg en trampbil i da’ på förmiddan. Eller maskburk om du så vill. ### Han har råkat få se en Tesla framför Konsum nere på köpingen.
Trump & Musk är farliga, det vet Telefonören mycket väl. Alltså skrattar han åt dom snett underifrån.
Det är så vi gör, Telefonören och jag. Skojar i det lilla.
Skickliga smygfascister Topp tunnor galenskap är svårare att skoja om. När Trump och hans rådgivare av skickliga smygfascister tar i ordentligt ligger de hela tiden långt före varje försök till satir.
Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:
ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.
Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.
– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!
Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.
***
Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.
Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.
Alltid snabb i repliken.
***
Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.
– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.
Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen. – Ser du den stora sågspånshögen där borta? Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så? – Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.
Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.
***
Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.
Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.
– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta. – Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.
Förmannen försökte se myndig ut bakom styret: – Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?
Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt: – Han ska hem och läsa paragraf 32!
Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.
GO’MORRON!
### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.
### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.
### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.
Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
Jag är gammal SOS-operatör. Då lär man sig att larmet har sin tid och sorgen sin.
Inte vet den som ringer och larmar exakt vad som har hänt. Inte har insatspersonalen alltid hela bilden. Inte journalisterna, den där första febrila stunden. Inte vittnet som bara ser halva händelsen.
Nå, nu har det gått några dagar och nätter efter den förfärliga skjutningen. Vi har hunnit lyssna, läsa och tänka efter.
Signaturen Dubbelful En sak vet jag bestämt. Den som sitter anonym på Flashback och pekar ut oskyldiga människor med namn och länk och påstår att de är mass-mördare – den karln föraktar jag.
Djupt och innerligt.
Till och med skittidningar har en ansvarig utgivare som kan tvingas ta ansvar. Det har inte signaturen Dubbelful på Flashback. Eller vad du nu kallar dig.
Ett val han gjorde En sak till vet jag. Det var inte en helvit samling stekare på låt säga första bästa internat bortåt Lundsbergstrakten som massmördaren gav sig på.
Det var en grupp där många hade mörkare skinn och snarare talte invandrarsvenska än Djursholmsdialekt.
Jag vet varför jag tror han gjorde det valet.
### Vilka som inspirerar till främlingsfientlighet vet vi. ### Nu har vi än en gång sett det yttersta resultatet. ### Nu, när larmet har tystnat och sorg och analys tar vid.
Den digitala tekniken är spännande. Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.
Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.
Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.
Den gången visste vi bättre Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.
Så vi skulle veta.
Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.
Demokratin blir allt enklare att manipulera.
### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar. ### Själv undrar jag hur de mäter’t. ### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör. Den tjälen är värre.
Varför springer människan? frågar jag min datamaskin. En sekund senare svarar han:
”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:
1. Biologiskt arv: Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.
2. För att överleva: Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.
3. Fysisk hälsa: I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.
4. Mental frihet: Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.
5. Utmaning och prestation: Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.
6. Gemenskap: Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.
7. Njutning och frihet: För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.
Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”
Undrar hur ”han” gör Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.
Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.
Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.
BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder. (Foto: Inger Nilsson)
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
6. Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.
Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.
En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.
Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.
7. Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.
Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig. – Två gånger om dagen? Där har du fel. – Har jag? – Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe. – Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då? – Nej. – 1910. – Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.
8. Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.
Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika. – Vart vill ni gå? – Espresso House. Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant. – Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.
Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs. Det är chailatte de har beställt.
(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)
Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:
”Tjejlatte
Vad är det? säger den unga kvinnan med lösögonfransar när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.
Vad är det?
Jag tycker om den frågan. Sverige är större än vi tror.
Även språket lever och växer. Inte visste jag vad chai var, en annan gång för länge sedan.
Jag vill också ha tjejlatte sa jag i ett manligt försök att hänga med.
Jag tycker om deras leenden då.”
9. Avslutning När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.
Sen börjar jag i gymnasiet.
Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.
