Lärdomar – SVENSSONS SLÄNG

Blöta finger-metoden

Varför skrev inte Värmlands Folkblad en rad på nyhetsplats om första maj-demonstrationerna i Värmland?
Det är vi fler än forne VF-vikarien Curt Hagquist som undrat.

Svaret är att VF vill ge läsarna vad man bedömer att de vill ha. Inte vad tidningen själv vill ge.

Tidningsutgivning enligt Blött-finger-i-luften-metoden. Det är så all buskis, populism och i förlängningen folkförakt föds. När du inte har någon egen linje att stå för. När du förtränger begrepp som folkbildning.

Klickbladet
Resultatet blir: Klickbladet.

En klick bestämmer att klicken med pekfingret bestämmer. Till slut kommer det bara att bli Färjestads BK (på sporten), Lars Lerin (på kulturen), Karlstads kommun och Region Värmland (om politiken) som min tidning skriver om. Allt annat får för få klick, eftersom det inte bor lika många som kan klicka i till exempel Munkfors.

De är förträffliga ämnen allihop, de där fyra, men det blir lite ensidig kost. Vem vill äta bara köttbullarna på ett smörgåsbord?

### Förr brukade jag säga att det var en motståndshandling att prenumerera på fôlkbla’t.
### Förr vågade tidningen vara just ett spännande smörgåsbord med både brett och smalt material. Då, när man begrep att vi som läsare är olika personer måndag morgon och lördag eftermiddag.
### Förr vågade man närma sig möten, arrangemang och manifestationer. Till och med på första maj och med penna i hand.

Då när man ville nå’t med tidningen.

Klipp från Värmlands Folkblad 11 maj 2026.

– Publicerar du detta nu, Svensson? Efter drygt en månad?!!

– Ja ja… Jag har väntat med att publicera inlägget. Folket på VF är ju mina vänner och jag vill varken dem eller folkbladet illa. Till sist bestämde jag mig trots allt för att ändå publicera inlägget.

Det är så tölitt med bara köttbullar.

Min nya bok, boksläpp 21 maj

Texten nedan är från det färska pressmeddelandet. Det handlar om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga.
Boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje torsdag 21 maj klockan 18.00. Kom om du kan.

Han har skrivit krönikor sedan gymnasietiden på 1960-talet och blogginlägg sedan hösten 2011. Läsarna, lyssnarna och tittarna har mött honom i Värmlands Folkblad, Värmlandsbygden, P4 Värmland och TV4 Värmland, på bloggen Svenssons släng och många andra håll. Från dagspress till löpartidskrifter till kulturtidskrifter.

I början av 1980-talet uppfann han dagsverspoeten och sanningssägaren Viktor Root som ivrigt följt honom sedan dess. Ofta på olika uppläsningar där publiken krävt en och annan sanning för att lättare dra på munnen.

Nu samlar Sven-Ove Svensson de bästa texterna från alla de här hållen. Boksläpp: Gamla Kraftstationen i Deje, torsdag 21 maj.

Den nya boken heter Mopedisten som vägrade ljuga. Titeln beror på att pseudonymen Viktor Root envist fortsätter att hålla sig till sanningen, så som han känner den. Så här kan det låta:

SANNINGEN OM FORNGUDEN

Gammal fornnordisk gud
drabbad av urinläckage

Pinkoden.

Sven-Ove har gett ut 27 böcker och småskrifter och finns i 29 antologier. Han har skrivit drygt 1 100 krönikor i press, radio och tv, mer än 2 500 blogginlägg och uppträtt med egna texter nära 900 gånger. Målet från början var att var tredje krönika skulle vara rolig, var tredje kritisk och var tredje snäll.
– Snäll? Du?
– Ja varför inte? Kanske en naturbetraktelse eller barnhistoria.

I boken har han samlat några av krönikorna och blogginläggen, både nya och gamla texter. Dessutom en rejäl bunt med dikter av den förre ägaren till en numera exploderad hemgjord tryckkokare, Hr Viktor Root.

Efter en särskilt arg krönika i Värmlands Folkblad blev Sven-Ove till och med stoppad av läsare i orienterarskogen medan andra hann i kapp honom på den asfalterade banvallen i Forshaga när han åkte inlines:
– Det är du som skrev om landstinget i tidningen va’? Tack snälla du.

Provläs: klicka här.

För säkerhets skull avslutas texten på bokens baksida med ett tydligt besked så folk ska veta:
Läs denna bok.

BOKSLÄPP 21 maj
På torsdag 21 maj klockan 18 har Sven-Ove Svensson boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. De tre som dyker upp med den finaste gamla mopedhjälmen får en bok gratis.

### Boken kan även beställas på webben via Bokus, Adlibris eller genom förlaget Books on Demand.
### Länk till boken på BoD (220 sidor, 120 kr plus frakt): klicka här så kan du även provläsa.

### Eller varför inte via mejl till sven-ove@telia.com? 120 kr plus frakt.

Jag betalar inte för luft

Första gången jag började ana att allt inte var som det skulle var när de skrev att varan vi beställt var skickad ”antingen med Postnord eller Schenker”. ”Antingen”? Vet de inte vilken distributör de har valt?

Nästa gång var när varan inte kom inom 3-5 arbetsdagar som de lovat. Inte inom nio arbetsdagar heller, när detta skrivs.

Tredje gången var när de lät bli att svara på mina mejl, fast jag skrivit till dem två gånger.

Fjärde gången var när de tackade för betalningen. Som de inte fått. Jag betalar inte för luft.

Femte gången var när de skickade mejl och bad mig ange hur nöjd jag var. ”Din åsikt är viktig”.

Sjätte gången var härom dagen, när jag läste på nätet att firman inte svarar på brev från Allmänna Reklamationsnämnden, ARN. Hoppsan!

### Tur att det går att be Klarna stoppa en betalning.
### Vi får väl sitta på den gamla slitna trädgårdssoffan en sommar till, den kära vännen och jag.
### Eller så kommer den om en liten vecka. Antingen med den ene eller den andre. Antingen antingen …

Vår ofådda trädgårdsbänk.

Livet som kompledig går vidare

Brev till Märta Stenevi, Miljöpartiet. Bilden från onsdagens seminarium på Karlstads universitet om hot och hat mot politiker och journalister.

Måndag: Lyfter skrot i Deje, mest med benen. Gräver upp en stubbe hemma i trädgården. Sedan kommer en trevlig karl med en moped som jag ska få låna till ett piggt projekt. Det var några år sedan jag kickstartade någonting här i världen men efter en stund minns musklerna igen.

Tisdag: En av mina favoritsjuksköterskor, C i Torsby, ringer. Det gör hon varje halvår. På glad nordvärmländska berättar hon att mitt PSA-värde fortfarande är omätbart efter att sjukvården räddade mitt liv för några år sedan. Lycklig skriver jag de fyra favoritorden på Facebook ännu en gång: I dag firar vi. Det är livet vi firar.

På kvällen har vi möte här hemma med bokcirkeln. Boken vi ivrigt diskuterar är Didier Eribons Tillbaka till Reims.

Onsdag: Springer. Duschar och åker på Anderseminarium på universitetet. Val under påverkan. Blir det bara de mest hårdhudade kvar? frågar rubriken. Den syftar både på politiker och journalister.

Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi Wallin berättar hur det var att hamna i stormens öga, efter att någon skickat ett anonymt brev till partiets valberedning. Brevet anklagade henne för att skapa en toxisk arbetsmiljö på MP-kansliet.
Expressens kulturredaktör Anna Gullberg läser ur de cirka 2 000 hat- och hotmejl hon tagit emot. Hon behöver bara söka på ordet ”äcklig” och läsa högt bland några av träffarna hon får, för att det ska vända sig inom oss.
Det är två av seminariets programpunkter.

Victoria Svanberg och Anna Lundmark Lundbergh berättar om Erna-gruppens planer på Demokratiska, ett yttrandefrihetens hus i Karlstad.

Kan en maskin hjälpa oss skriva?
Någon timme senare handlar det om artificiell intelligens. Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola och författare till boken Skriva med AI, talar i Tingvallakyrkan. Arrangörer är Värmländska Författarsällskapet, Föreningen Värmlandslitteratur, Karlstad Bokcafé, Karlstads Humanistiska Förening och Region Värmland.

”För oss som älskar språk, skrivande och litteratur väcker AI både nyfikenhet och oro. Vad händer med stilen när algoritmerna föreslår det mest sannolika uttrycket? Kan en maskin hjälpa en författare utan att ta över? Hur orienterar vi oss i ett AI-landskap fullt av både möjligheter och fallgropar?”

En intressant föreläsning. Karin Milles ställer upp tre regler för den skribent som vill börja prova den artificiella intelligensen:

– Var öppen med att du använder AI.
– Tänk på vad du laddar upp.
– Du är ansvarig för din text, inte AI-verktyget.

Torsdag: I dag ska jag åka moped. Piggt.
Då blir det roligt.

Karin Milles.

En dag bland oss lika och unika

Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”.
(Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).

För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje.
Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.

Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.

Börjar gråta
Så här skriver Magnus Laupa själv:

”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”

”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”

”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister.
Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är.
Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”

Dagens varmaste applåd
Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.

Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.

Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.

En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.

ETT ANDRA HEM

Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:

Hej. Välkomna hem. Hit.
Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem.
Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.

Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar.
Historia i väggarna.
Go’ lunch.

Iblann får man till å mä en kram.
Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute.
Fin trädgård.

Som ett hem.
Som en familj.

Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.

I år med kan jag säga.
Jag har tjuvtittat.

Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson.
(Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).

(Foto: Sandra Bornstedt).

En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.

Han skrev den på tre sekunder

Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)

MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.

Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:

”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”

Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.

Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.

Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?

Sven-Ove Svensson
Krönikör och författare

LÄNK: ”Anders Ingemanssons” mikronovell från min blogg i går:
”Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick”

Dödskramen

Varför får den här kramen mig att tänka på det gamla värmländska uttrycket ”sälje taska te räven”?

Bildligt alltså.

Billigt med för den delen.
Priset blev inte ens 30 silverpenningar.

Vila i frid, liberalism. Du dog med en kram. Den var inte hjärtlig ens.

När pennan tiger

Nej. Jag har inte haft februarilov.
Det är inte därför bloggen varit tyst.

Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.

Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land.
– Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.

Det har varit en vinter.

Gunnar, Astrid, Roy och Karlstaddelen 2004

Det kan hända att jag inte hinner blogga så mycket den närmaste tiden, ty de har ordnat en tävling i Italien ser jag i bladet. Fortast vinner och sådana övningar. Skjut på prick, träffa nät, kana kvickt, fint & sprint.

Därför lägger jag på egen begäran ut ett inlägg i repris. Det handlar om när min vän och forna kollega Margareta Holgersson utmanade mig.

Boktips. De närmaste veckorna vänder tipsen sig särskilt till dig som tycker det är roligare att se målarfärg torka än att studera damernas sista ståskytte i italienska Antholtz.

Varsågod, missa inte karln från Hultsätra. Eller lilla fina Ordbok. Eller Bebiresan. Eller östemtingen som råkade ut för den värsta olycka han kunde råkat ut för.

Klicka, läs och – läs:
Åtta bokberättelser av sju

### Nu menar jag i och för sig inte att det är fel att se på när målarfärg torkar.
### Jag har vänner som gör det stup i kvarten.
### Underbara bilder gör de.

Nu hör jag sången igen

Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.

Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.

Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!

Själva vill de däremot gärna bo kvar.

Mäktigt upprop
Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.

And there were bloody footprints
Where mercy should have stood

… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.

Oh, our Minneapolis, I hear your voice
Crying through the bloody mist
We’ll remember the names of those who died
On the streets of Minneapolis

Hör du?
Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt?
Fortfarande.

Hör. Nu hör jag sången igen.