Den digitala tekniken är spännande. Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.
Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.
Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.
Den gången visste vi bättre Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.
Så vi skulle veta.
Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.
Demokratin blir allt enklare att manipulera.
### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar. ### Själv undrar jag hur de mäter’t. ### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör. Den tjälen är värre.
Jag fortsätter att läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Fuskbygget. Här är några citat:
”I Sverige bor nästan 200 000 unga mellan 20 och 27 år ofrivilligt kvar i föräldrahemmet, enligt Hyresgästföreningen.”
”Finanskrisen 2008, utlöst av en lånefinansierad husbubbla i USA och i flera andra länder, drog inte bara ner världsekonomin i den djupaste krisen sedan 1930-talet, den förändrade också politiken i grunden. Som Donald Trumps rådgivare Steve Bannon har sammanfattat saken: utan finanskrisen, ingen Donald Trump.”
En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.
Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna. – Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen? – Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?
Jag är så tacksam Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.
När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut. Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.
”Sven-Ove blir glad av att springa” I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:
När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på. Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt. Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.
Peter Olausson Wermlandiana 2024:3”
### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson. ### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter). ### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.
Varför springer människan? frågar jag min datamaskin. En sekund senare svarar han:
”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:
1. Biologiskt arv: Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.
2. För att överleva: Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.
3. Fysisk hälsa: I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.
4. Mental frihet: Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.
5. Utmaning och prestation: Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.
6. Gemenskap: Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.
7. Njutning och frihet: För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.
Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”
Undrar hur ”han” gör Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.
Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.
Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.
BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder. (Foto: Inger Nilsson)
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
6. Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.
Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.
En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.
Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.
7. Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.
Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig. – Två gånger om dagen? Där har du fel. – Har jag? – Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe. – Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då? – Nej. – 1910. – Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.
8. Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.
Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika. – Vart vill ni gå? – Espresso House. Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant. – Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.
Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs. Det är chailatte de har beställt.
(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)
Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:
”Tjejlatte
Vad är det? säger den unga kvinnan med lösögonfransar när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.
Vad är det?
Jag tycker om den frågan. Sverige är större än vi tror.
Även språket lever och växer. Inte visste jag vad chai var, en annan gång för länge sedan.
Jag vill också ha tjejlatte sa jag i ett manligt försök att hänga med.
Jag tycker om deras leenden då.”
9. Avslutning När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.
Sen börjar jag i gymnasiet.
Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.
Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.
Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.
Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.
Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.
Nu börjar mitt prat:
1. Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.
Kaffe är barndom för mig.
Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.
Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.
Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.
Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna: – Tommy eller Elvis?
Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’? – Tommy” säger jag blygt. Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.
Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58. Det vet jag inte heller. Men kaffe dricker jag.
2. Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.
Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde? Svar: 128 kronor.
Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år? Svar: 66 kronor och 61 öre.
41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.
Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.
Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.
Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.
###Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet. ### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig. ### Den här med. På fredag blir det töling.
Det dröjde länge innan jag förstod att det var ett psykologtest han genomförde den där morgonen på Molkoms Bruk i början av maj 1968, Evert.
Jodå, jag har gått igenom psykologiska tester i arbetslivet efter det. En gång tyckte vd:n på firman där jag jobbade att det behövdes en informatör i ledningsgruppen. Fast då måste vi göra chef av Svensson. Hmmm, duger han till det?
Konsult inkallades och jag fick fylla i formulär efter formulär. Det gick någorlunda, även om jag hade vissa brister. Dock dög jag som mellanchef, kom in i ledningsgruppen och där skrev jag sedan utförliga mötesanteckningar varje vecka. Samtidigt bidrog jag ivrigt med inlägg om allt möjligt sådant som jag begrep mig på – samt sådan jag inte begrep mig på – varvid mötena blev drygt en halvtimme längre än de brukat vara.
Den saken hade jag kunnat berätta om i förväg utan konsult och test.
Bluffen med de fyra färgerna En annan gång var det de fyra färgernas påstådda personligheter vi fick testa i arbetsgruppen. Det var på ett personalmöte, mer för kännedom än som faktiskt anlagstest. Jag trodde inte ett ögonblick på metoden men bestämde mig för att svara sanningsenligt och se vart det ledde.
Testledaren blev störd när hon fick se resultatet. Min personlighet – enligt testet – bestod av lika delar röda, gröna, gula och blåa egenskaper. 25 procent av varje.
Det skulle inte gå. Jag finns inte.
”Saknar vetenskaplig grund” En tid senare var jag och lyssnade på ett föredrag med Humanisterna och Karlstads Bokcafé. ”Inte mer vetenskapligt än horoskop” förklarade talaren Dan Larhammar om metoden. Han var preses, det vill säga ordförande, i Kungliga Vetenskapsakademien och jag trodde honom. Det gör jag fortfarande.
Metoden saknar vetenskaplig grund, sa Larhammar. – Den bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.
Sabbatsår på gården Hur var det då med mitt allra första test? Det som brädgårdsbasen Evert Westlund genomförde en morgon i maj på Molkoms Bruk. Evert var träffsäkrare, trots att jag inte ens fattade först att det var ett test.
Saken var den att vårt småjordbruk var bortrationaliserat och pappa hade fått jobb på sågen i Molkom. Själv hade jag tagit ett sabbatsår från Sundstagymnasiet och jobbat hemma på gården. Röjt sly, huggit ved, mockat höns- och koskit och så småningom hjälpt till med avvecklingen av gården.
Everts stora test I maj var vi klara med det och jag följde med pappa Sture till jobbet en morgon. Du ska gå och prata med Evert, sa pappa. Det samma gjorde alla som inte hade några fasta arbetsställen att gå till den morgonen. Jag följde med dem.
När alla hade fått sina uppgifter av basen tittade han på mig. – Jaha, å vem ä du? – Pôjken ôt Sture. – Jaha. Va vill du? – Arbete. – Kan du arbete då? – Ja’ tror det. – Bra. Vi får väl se.
Han pekade på ett stort berg av sågspån en bit bort i kanten av brädgården. – Ser du sågspåne där? – Ja. – Ser du skôttkärra å skôvla där? Ja, jag såg skottkärran och skoveln också. – Bra. Då tar du skôttkärra å skôvla åsså sôrterer du sågspåne i två lika store höger. Fura för sig. Å tall för sig.
När han sagt det sista tittade han försiktigt på mig. De andra gubbarna hade inte gått till sina sysslor än, de ville höra Everts utfrågning av mig. Nu tittade de desto mer ivrigt.
Jag skrattade. Jag skrattade precis nog fort åt Everts vänliga skämt. Begrep direkt. – Bra. Du kan följe med Gösta till gamle justerverket, sa han. Det fattas en där.
Båda klarade testet Jag hade klarat testet. Det hade samhället också, ty detta var en tid då du som 17-åring kunde traska bort till närmaste större arbetsgivare och få sommarjobb direkt.
Hos Evert krävdes det bara att du begrep ett furuskämt.
### Här är mitt blogginlägg om Dan Larhammar och hans betyg på bluffmetoden: Inte mer vetenskapligt än horoskop. Tyvärr är länkarna i inlägget döda, men min text finns kvar.
