Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.
Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.
Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.
De får ju det när det är som bäst.
Trivs.
Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.
När vår hall är omtapetserad, ommålad och omutsmyckad av den händiga i familjen (det är hon som skålar på bilden) blir det hall-fest. Det är sen gammalt.
Hallfest. Alltså serveras det hal-strad hall-omi och (h)al-koholfritt bubbel med hall-on.
Fin hall, go’ hallrenovatör! Trivs.
### Akvarellen på fjärde bilden har Pia Sondell målat.
Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.
Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.
Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.
Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.
En lätt börda Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log. – Tack snälla, det är klart jag vill.
Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.
Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad. Det gjorde de nog.
Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).
En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.
Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.
Tema public service Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.
Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.
Kulturpolitisk skandal Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:
”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.
Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.
### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia. ### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se
Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.
För övrigt noterar jag: … att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!! Dä’ tesagt.
Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom. Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande. Och förändra Sverige.
Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.
Kände kärlek Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad. – Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen. Sådant blir man glad av.
Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.
Klickbar karta med skrivare Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.
Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.
I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare. Snyggt!
Ett snabbporträtt av mig från sommaren 1982. Tecknat med kulspets i all hast av poeten Gunnar Ehne som bodde hos oss en natt. Han lånade min anteckningsbok.
Än en gång gör han mig rörd, den gode Millmarkôrn. Dessutom är det likt säger mina barn.
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:
ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.
Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.
– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!
Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.
***
Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.
Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.
Alltid snabb i repliken.
***
Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.
– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.
Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen. – Ser du den stora sågspånshögen där borta? Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så? – Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.
Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.
***
Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.
Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.
– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta. – Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.
Förmannen försökte se myndig ut bakom styret: – Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?
Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt: – Han ska hem och läsa paragraf 32!
Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.
GO’MORRON!
### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.
### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.
### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.
Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
