1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
Det tog lång tid innan jag började tala, sägs det. Men när det väl hände pratade jag rent från början. Pratade och pratade och pratade. Innan dess hade det varit lika speciellt när jag skulle börja gå.
– Du lärde dig aldrig gå, brukade mamma säga. Du sprang direkt.
Så har det fortsatt. Det vill säga kärleken till ordet har bestått och lika kärt har det varit att sätta ena foten framför den andra, ofta med båda i luften samtidigt.
Märkte du att jag formulerade min definition av löpning nu? Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.
Då är du löpare.
Var bara bra väldigt lokalt Hastigheten är ointressant för definitionen. En del vältalare talar så långsamt att du hinner skriva ner vartenda ord de säger. Jag har träffat en, hon bor på Hammarö. Hennes ord har tyngd, det är huvudsaken.
Springer gör du också oavsett hastighet, men visst hade jag gärna vunnit guld på marathon och 10 000 meter och helst 5 000 meter med vid OS i Mexico City 1968. Vid 17 års ålder, det du!
Det blev inte så. Jag var bara bra väldigt lokalt. Men kul har det varit att sprinta, spurta, spänsta, schappa, skena, kuta, kytta, knata, rusa, ruscha, ranta, nascha, fly, flänga, fartleka, störta, röra sig, sträcka ut, sätta av, galoppera, trava, skritta, ila, kila, pila, ränna, remma, pinna, lufsa, lunka, lubba, skubba, skutta, lägga i väg, lägga benen på ryggen, gno, jogga, jaga, trippa, tassa, stappla, älga och springa – och det är lika roligt än. Två fötter i luften, ofta samtidigt, oftast framåt.
Minst 20 minuter varje gång, minst så jag svettas, minst tre gånger i veckan. Helst mycket längre, gärna oftare.
Springer inte fort men fortfarande Livet har varit snällt mot mig. Jag har haft mina skadeperioder, visst, men sedan har jag frisknat till och kunnat börja löpa igen. Den där härliga övningen i skog och på väg som gör att stressen släpper, kroppen kvicknar till och tanken börjar fara fritt.
Jag håller på än. Funnes det prästbetyg så skulle det stå 72 år i det. Alltså springer jag något saktare än det roliga året 1968.
Men springer.
15 centimeter ospårad snö Då kommer dråpslaget. Min löparklocka och Garminprogrammet i mobilen får plötsligt för sig att uppdatera sig, så där som maskiner gör nuförtiden, bara för att de kan.
Det tar några dagar innan jag märker resultatet. Den 13 mars närmare bestämt. Då gör jag en kortare runda runt Grossbolstorps höjder. ”Rejäl snöpuls” står det i min anteckning efteråt och det stämmer. Först springer jag nerför backen ner mot samhället, runt lite hit och dit där nere bland människorna och sedan upp igen och småningom bort till min lilla favoritäng bortanför riksväg 62. Den som det är en hare och jag som har sprungit runt mest på.
Den här dagen kutar jag runt åtta varv i 15 centimeter ospårad snö där, bara för att jag kan och för att harspåren inspirerar. Det går inte jättefort men kära nån, det är 15 centimeter snö säger jag ju.
Lufs lufs lufs.
Värsta uppkäftiga klockan När jag kommer hem klickar jag och hämtar uppgifterna från löparklockan till mobilen. Läser kilometertider, puls, steglängd och annat viktigt som sådana som jag brukar läsa när vi sitter på fällstolen ute på verandan, direkt efter träningsrundan. ”Din VO2 Max är i den övre 5 % för din ålder och kön.”
Tack tack.
Det är då jag upptäcker att de har lagt in en nyhet i programmet. Långt ner på sidan med tempo, puls, höjd och annat har de lagt till en ny funktion: ”Springa/gå”. Va’då springa/gå? Jag sprang varenda meter, utom när jag knöt om skosnörena, och hör sen. Två fötter i luften, ofta samtidigt. Det kanske inte gick rekordfort i den ospårade snön på inägan, men det var jädrar i min låda löpning hela tiden! Ingen gubbvandring.
En snygg graf har de gjort över min förflyttning i snögen. Jag har sprungit, gått, sprungit, gått, sprungit, gått… hävdar klockjäkelen.
Är det någon som vill överta ett styck uppkäftig löparklocka, endast 4,5 månader gammal, endast en ägare, prästkörd?
Vi var googlare långt innan Google fanns. – Det får vi slå upp, sa vi till barnen vid middagsbordet. Sedan gjorde vi det. Med källkritik och allt: – Är detta rimligt?
Vår första uppslagsbok efter att vi flyttat ihop, den kära vännen och jag, var Bonniers 3-bandslexikon. En orange trio från 1974, vi hade den 2:a aktualiserade upplagan.
Den hyllan gick vi till när vi behövde veta var de dinarisk-hellenska veckbergen låg. Jag älskade det. Det måste ha varit fler fattiga studenter än jag som tyckte om att slumpläsa uppslagsorden där.
”FNL (av fra. Front National de Libération, nationella befrielsefronten), sydvietnamesisk organisation, bildad 1960 som instrument för kampen mot USA:s behärskande av Sydvietnam och mot den av USA beroende Saigon-regeringen. Se Vietnam.”
”Forshaga, köping i s. Värmland. 4700 inv. Centralort. Trä- och mekanisk industri.”
”golf (eng.), spel som utförs med boll och klubbor på en bana där ’målen’ utgörs av hål i marken.”
”Jugoslavien, förbundsrepublik i s. ö. Europa, vid Adriatiska havet. /…/ J. uppfylls till större delen av dinarisk-hellenska veckbergen”.
”twist (twist; eng.) … Sällskapsdans från 1960-talet av amerikanskt ursprung, den första av de många nutida modedanser där de dansande inte vidrör varandra.”
Sid tids Google Så kom 1980-talet. Nu hade vi fått fast anställning båda två men visste fortfarande exakt på öret hur mycket pengar vi ägde när vi gick till Konsum. Varje vara hade en prislapp och när vi kom till kassan hade den kära vännen redan räknat ut summan. När jag behövde en cykel var vi tvungna att låna till den av Sparbanken, fast först sa banken nej.
Då, i februari 1983 när barnen var små, tog vi ett djupt andetag och började prenumerera på det som verkligen blev sin tids Google. Bra Böckers Lexikon, 121 kronor paketet.
På insidan av första bandet (A-Asi) hittade vi och alla andra 600 000 prenumeranter de ”tredimensionella glasögonen”. Med ett öga rött och ett öga blått bläddrade vi förväntansfullt fram sidan 10 och tittade på fotot av Manhattan. De amerikanska skyskraporna var fotograferade från ett flygplan i två vinklar, en för varje öga. Se även uppslagsordet anaglyfiska bilder stod det i bildtexten, medan Manhattan fick ett djup som aldrig tidigare skådats på stillbild här på trakten.
Vanligaste sökningen Vilket uppslagsord vi glömde fortast och måste slå upp oftast? Enkelt. Det var ordet frugal. ”En frugal måltid” sa vi och upptäckte i samma stund att vi än en gång hade glömt exakt vad det betydde. Jag tror det beror på att ordet låter som motsatsen till sig själv i våra öron.
Länge trodde jag att ordet inte fanns i vare sig Bonniers 3-bands eller Bra Böcker. Tur, tänker jag fortfarande, tur då att vi har våra ordböcker. Dem slänger jag aldrig, trots att svenska.se är det bästa stället på hela nätet.
Men jag hade fel. Bästa förklaringen till frugal hittar jag nu hos Bonniers band 1 (a-g): ”fruga’l (av latin fruges, markens frukt, gröda), lantlig, enkel, måttlig.”
Det kanske inte är så illa ändå med en frugal frukost bestående av lantlig fil, måttlig müsli och enkel smörgås nedsköljt med en kopp kaffe gjord av markens buskars frukt?
Författarnas guldgruva 600 000 prenumeranter. Du gick med i Bra Böcker, tackade nej till romanpaketen men ja till lexikonpaketen. Problemet var att det följde romaner även med lexikonen. En del av dem var bra, en del var det inte.
Folk brukade säga att Bra Böcker-kontrakten blev till stor nytta för de romanförfattare som hade turen att ges ut i dessa jätteupplagor, men att det gärna var de sämre försöken som skickades ut ihop med lexikonen.
Jag tror det stämmer. Det är få av de romanerna som står kvar i våra hyllor.
Hej då, uppslagsböcker! Nu är det mars 2023 och värre än så. Nu ska vi göra oss av med lexikonen också, både Bonniers 3-bands och Bra Böckers 25 band. Det känns konstigt för en bläddrare. Så många middagsbordsfrågor som fått svar där genom åren.
Häromdagen frågade vi Röda Korsets alerta second hand den slutgiltiga frågan för ett lexikon. Nej, de vill inte ha dem och när jag tittar på olika säljsajter ser de osäljbara ut även där. Så snart jag skrivit färdigt detta åker kassarna till Återvinningscentralen.
Hej då, uppslagsböcker, jag saknar er redan. Snart värmer ni andra än oss. Googla på värmeverk och stiftsstad i Karlstads stift.
Att kunna läsa och förstå världen. En gång kämpade man för den rätten. Svenskarna fick folkskola, i kyrkböckerna noterade prästerna den ökande läs- och skrivkunnigheten, i de framväxande folkrörelserna slogs man för folkbildningen.
1902 uppfann Oscar Olsson studiecirkeln. Idealet var kamratcirkeln där man umgicks, studerade och diskuterade tillsammans. Ett ivrigt diskuterande folk som rörde sig, det var vad pionjärerna ville uppnå.
Vissa år nådde Folket i Bild upplagor på över 200 000. Bakom tidningen stod bonde- och arbetarorganisationer liksom nykterister. FiB:s folkböcker kunde sälja över 100 000 exemplar av vissa utgåvor. Kvalitetsböcker, ofta distribuerade av ett bokombud på arbetsplatsen. ”Ljus över landet”, det var tanken.
Nej, alla gick väl inte cirkel, alla läste inte FiB, alla gick inte på fackföreningsmötena. Men något hände. Sverige började röra sig från fattigdom till folkhem. Sakta och medvetet krympte politiken och folkbildningen klyftorna. Världen gick mer och mer att förstå.
Så kan det se ut, när jag tittar i backspegeln.
Många ord, mycken dumhet Hur ser då nuet ut? Jo tack, i dag kan svenska folket läsa och man skriver mer än någonsin. Sms, messengermeddelanden, inlägg i sociala medier, kommentarer om allt från lustiga katter till migration, ibland ett och annat mejl.
Problemet är att det finns ingen Oscar Olsson längre, ingen Ivar Öhman eller Bengt Göransson. De forna folkrörelserna har för lite folk och för lite rörelse, ljuset över landet har mörknat betydligt.
I stället har vi fler kanaler i tv:n än tänder i käften och Facebook lär ha fått sätta en gräns vid 6 000 grupper. Fler får du inte vara med i. Några kanaler är kloka, några Facebookgrupper gör nytta, men i många härskar dumhet, vidskepelse och tokstolleri. Troll, knäppgökar och högerextrema styr alldeles för mycket över dagordning och tänkande.
Resultatet är att rasismen växt liksom exempelvis det hälsovådliga motståndet mot covidvaccinering. Alldeles för många förnekar förintelsen och alldeles för många unga män lyssnar på influencers som föraktar kvinnor.
Bli en Olsson Vad ska vi göra, när så många använder den underbara skrivkonsten och läskonsten till att fördumma?
Jag ser bara en lösning. Arbetarrörelsen måste än en gång lära sig hur viktig bra folkbildning och kultur är. Precis som demokratin måste bildning och kultur än en gång bli både medel och mål. Det gäller alla, från högsta politiker till minsta fackföreningstidning.
Jag längtar efter en Olsson med skägget igen. En som får oss att läsa, förstå världen och förändra den. Ljus över landet, det är vad vi vill.
Jag har kommit på hur vi ska bli av med de förfärliga elpriserna. Vi ska gå med i klubben.
Det finns två problem med svensk eldebatt: -Alldeles för många tror att de höga elpriserna beror på elbrist. Här. -Alldeles för få retar sig på att bygderna där strömmen produceras får så lite tillbaka.
Sverige har inte brist på elström. Tvärt om, tack vare oss har kontinenten mycket mindre elbrist än man annars skulle ha. Vi är Europas största exportör av el. Varje gång jag tittar på produktionssiffrorna så ser jag att vi skickar massor till andra länder. Vi gör mer ström än vi behöver själva.
Bra.
Vinterns problem har varit att i samma stund som vi exporterat vårt elöverskott – så har vi importerat kontinentens fantasipriser. De putinpriser som bristen på gas ställt till med där nere under Rysslands anfallskrig. Detta kallas marknadsekonomi och är en särskild sorts finurlighet, som i det här fallet gör att den som hjälper sina grannar får betala dyrt för nåden att ha hjälpt dem.
Gillar du inte marknadsekonomi?! frågar en och annan vän i sociala medier. Nja, inte den här speciella marknadseffekten.
Bengt var först Nu finns det en karl som heter Bengt Ekenstierna. Han vet en aning mer om elström än vad jag gör. Karln har 40 års erfarenhet från energibranschen, bland annat har han i mer än 15 år varit VD och dotterbolagschef för flera av Sydkrafts och därefter EON:s dotterbolag i Norden. I dag är han industriell rådgivare.
För mig har Bengt Ekenstierna en merit till. Det är han som står bakom den så kallade Beken-modellen. Förslaget innebär att den el vi förbrukar i Sverige ska prissättas efter vad den kostar att producera. Lågt pris, så som vi gjorde förr. Däremot ska den el som vi exporterar till utlandet få en annan prissättning.
Bengt var först. Sedan följde Vänsterpartiet efter och döpte det till Sverigepriser. Flera gånger har partiet föreslagit ungefär samma sak, det vill säga ett inhemskt pris på elströmmen och ett annat för den el vi exporterar.
Vare sig Bengt eller Nooshi har hittills fått som de vill. Synd tycker jag.
Då kommer jag på lösningen När ännu en trevlig karl påpekar att marknadsekonomi är marknadsekonomi slår det mig hur vi kan slippa de förfärliga överpriserna. Vi kan lösa frågan med hjälp av marknadens egen metod.
Det vet väl alla som handlat en adapter på Kjell & Company vilken fråga vi alltid får i kassan, när vi ska betala. Alla som köpt löparskor på Stadium eller bott på ett Clarion-hotell. Alla som inhandlat en bok på Akademibokhandeln, en eltandborste på Clas Ohlsson eller ett par solglasögon på Synoptik. – Är du medlem? Är vi det så får vi rabatt. Marknaden tycker om medlemmar.
Vi får bilda en kundklubb Här är alltså mitt förslag till ny prismodell för elström i fosterlandet. Modellen bygger på Bengt Ekenstiernas och Vänsterpartiets förslag men är en vidareutveckling, helt inom marknadsekonomins gränser.
Vi får bilda en kundklubb.
Kalla den Strömklubb Sverige och låt den vara öppen för var och en som bor intill ett elskåp i detta land. Varje gång vi får en elräkning för elström producerad i riket så står det två alternativa priser på den. Sedan är det bara att välja. – Är du medlem? Är du det, då betalar du det låga priset.
Är du inte medlem, så blir det tyvärr en aning dyrare. Åtminstone så länge Vladimir Putin, 70, bedriver anfallskrig i Ukraina och det därför råder gasbrist på kontinenten. Glöm inte skriva in din epostadress så klubben kan skicka dig nya billiga erbjudanden och fråga hur nöjd du är på en skala.
”Hade du en bra upplevelse med strömmen vi skickade dig? Vad tyckte du om det här meddelandet? Hur upplevde du att vi frågade dig om hur du upplevde det? Var det en bra upplevelse att vi frågade dig om hur du upplevde upplevandet? Nej, inte det första upplevandet, det andra upplevandet.”
Vi tar swish Så där, då var den frågan löst. Kundklubb med rabatt. Nu ska jag fundera på hur de bygder där strömmen produceras, som exempelvis Deje, Forshaga, Norrland och socknarna där omkring, ska få mycket mer än bara några ynka kronor i ersättning för att de släppt till sina forsar och vattenfall.
Jag kallar den Forsavgiften. Fors Maschör. Den blir hög.
Kraftbolagen har surfat färdigt. De betalar inte marknadsmässigt för den natur de förstört, de guldtackor de plockar ut ur våra forna forsar och fall.
Fram med pengarna, bolagsgubbar, en marknad är en marknad. Vi tar swish.
För en tid sedan fick jag veta att Nils Lodin hade avlidit. Den legendariske grundaren av löpartidningen Springtime, numera Runners World Sverige. Det var ett ledsamt besked. En gång i tiden inspirerade Nils mig både till att springa och skriva och nu gör han det igen. Jag går till snedgarderoben, rotar i kartongerna och hittar den till sist. Min gamla Springtime-keps, den som alla bar en gång i tiden.
Där står jag vemodig med en blågul knattekeps i näven och minns åren som krönikör i hans tidning. Just när jag tänker så kommer mejl från redaktionen. Får Runners World trycka mitt långa inlägg om Nils som löparguru som jag publicerade på bloggen för många år sedan?
I den stunden knyts mitt springande, mitt skrivande och mitt förhållande till Nils ihop till en cirkel. Stolt säger jag ja till deras snygga, effektiva layout av uppslaget och knyter på mig löparskorna än en gång tack vare Nils Lodin.
Förr sprang jag mest i mörker på vardagarna så här års. Medelsvenskt lönearbete har en tendens att stjäla dygnets ljusa timmar för en. Nöjen som motionslöpning får du ägna dig åt när solen gått ner.
När jag fick reflexväst Nu måste jag berätta den igen, historien om reflexvästen. Det kan inte hjälpas. Saken är den att jag är rädd för bilar. Inte när jag sitter bakom ratten men när jag springer. Saken är dessutom den att förr sprang jag gärna rundan runt västra Forshaga via riksväg 62. Förbifarten.
Alltid var det mörkt och alltid höll jag mig halvt i diket varje gång jag mötte en bil på den dryga kilometern mellan tunneln och södra infarten. Värst var det bortåt Nordängen där det är ett långt räcke. Ska jag hoppa över räcket och springa i diket eller ska jag tro att bilföraren ser mig och har vett att styra mot mitten när vi möts?
Det har han inte alltid.
Till slut förbarmar sig min fru över mig. En regnig tisdag far hon in till OBS Bergvik i Karlstad och köper en reflexväst för 195 kronor. Den kvällen är jag så glad när jag ger mig ut på rundan. Det är mörkt ute, det är gott om trafik men jag är inte rädd. Hurra, här kommer en annan! Jag syns! Glatt springer jag två varv extra runt min halva av Forshaga. Jag möter bil efter bil i regndiset men nu är det slut med rädslan. Hurra! Jag syns! Visst är november är en härlig månad.
När jag kommer hem står hon på trappan och talar till mig med all sin kärlek i rösten. – Min lille gubbe. Va’ bra att du har på dig reflexvästen som jag köpte åt dig på Bergvik för 195 kroner. – Men varför har du vänt reflexerna inåt?
Kroppen trivs, själen sjunger Det har gått minst 20 år och ett diskbråck sedan Nils senast publicerade någon krönika av mig. Nu ska jag alltså se mina ord i hans tidning igen. Lite ledsen och lite glad lufsar jag ut över ängen mellan vår gata och friluftsgården. I fjol gick det fortfarande en stig här som jag var med och höll öppen. Nu har de byggt en gång- och cykelväg över gärdet. Där jag brukar köra härlig snöpulsning varv efter varv har kommunen anlagt hundrastgård och Trafikverket bygger avfart från vajervägen som är på gång.
Det gör ingenting. Medan en större hackspett ropar från skogen vid Sisugården tar jag höger, hittar stigen bakom busshållplatsen och springer mot den norra tunneln under 62:an.
Jag är så glad att jag kan springa. Efter många år läkte diskbråcket 2008 så att ryggen orkar löpa igen. Det gick inte fort förr och det går inte fort nu men det går framåt. Kroppen trivs, själen sjunger. I smyg brukar jag titta in i Garmin-appen ibland. ”Din VO2Max är i den övre 5% för din ålder” står det. ”Överlägset”.
Säg ingenting till någon, men de orden är den här lufsande 72-åringen stolt över. Tack Nils. Tack för löpglädjen på skogsstigen uppför backen mot Lindåsberget.
Den här recensionen har tidigare varit publicerad i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Ann-Katrin Majbrittsdotters bok om flyktingpojken Amir är en berättelse om goda människor – och om ondska.
Recension. Det finns böcker och författare som får oförtjänt mycket uppmärksamhet. Vissa skribenter är helt enkelt bättre på att sälja än att skriva.
Det finns böcker och författare som är tvärt om också. De får oförtjänt lite uppmärksamhet. En sådan bok är Ann-Katrin Majbrittsdotters berättelse om hur hon tar hand om flyktingpojken Amir. Jag kan inte för mitt liv begripa varför värmländska medier inte uppmärksammat den här välskrivna skildringen av hur 16-åringen med sina förfärliga erfarenheter bakom sig hamnar i Edeby. Han som tvingats fly i tre månader under hemska strapatser men till slut lyckas med det han föresatt sig, när det nu inte gick att bo kvar levande i hemlandet. Nämligen att lära sig svenska, utbilda sig, få ett jobb och börja betala skatt.
Varför finns denna skrift på Bokus men inte i VF och NWT?
Boken är inte tjock men författaren lyckas skickligt varva skildringen av Amirs och Afghanistans öden med gripande tänkta personliga meddelanden till hans mor Khadidja. Under läsningen lär jag mig mycket om Afghanistan utan att researchen känns påklistrad. Allt belagt med trovärdiga källor.
Landet som Amir föddes i har 29-37 miljoner invånare, är världens farligaste land för kvinnor och 70 procent av dess befolkning är under 25 år. I vissa områden är det bara två procent av kvinnorna som kan läsa och det är vanligt med tvångsgifte och barnäktenskap. 2018 svälter två miljoner barn i landet. Året därpå dör eller skadas mer än 4 000 personer i attacker mot civila. Folkgruppen hazarer utgör 10-15 procent av befolkningen och har förföljts sedan slutet av 1800-talet. Då och då har de utsatts för massavrättningar. Allt detta gör att nära tre miljoner afghaner flytt in i grannlandet Pakistan, många av dem unga.
Varför flyr han? Hans mor tar beslutet hemma i byn när talibanerna kastar av hennes make från en lastbil, skjuten genom huvudet. Hon säljer sina smycken, pengarna räcker så att en av dem kan fly. Det får bli äldste sonen, han som talibanerna vill rekrytera som soldat.
Hur flyr han? Under sätena i en lastbil. I flyktingsmugglarnas personbilar. Till fots. I en sexpersoners gummibåt tillsammans med fjorton andra flyktingar. Till fots. I bil igen. Slutligen via en lång bilfärd genom Europa innan föraren ruskar om honom i Malmö, rädd att han ska dö: ”Gå ur, det här är Sverige.” Amir sjunker ihop på gatan, gråter och somnar. Väcks av en polis som ger honom vatten.
Vad upplever han under flykten? Tillräckligt för att drömma mardrömmar varje natt efteråt. Några pojkar som har mindre gott om pengar våldtas. I 24 timmar tvingas han själv färdas med en död pojke bredvid sig. Denne har dött när inte syret räckt till och liket stjälps av i ett vattendrag efter ett dygn.
Amir hamnar på en flyktingförläggning nära Ann-Katrin Majbrittsdotters by i Värmland. Hon har anmält sig som god man när hon får kontakt med Amir på förläggningen. Efter ett tag flyttar han hem i hennes familj.
Nu börjar en ny kamp. Den som slutar med att Amir blir utbildad undersköterska. ”Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla!”.
Beskrivningen av förhållandena i Afghanistan och om Amirs flykt är gripande. Allra mest berörs jag ändå av Ann-Katrin Majbrittsdotters många tänkta hälsningar till hans mamma. ”Jag vet vad som hände din son, och jag ville så gärna få berätta det för dig. Hur han kom till oss i vår familj och blev en sådan viktig och älskad person i våra liv. Kommer du och jag någonsin att mötas?”.
Detta är en berättelse om goda människor – och om ondska. Läs den.
***
### Ann-Katrin Majbrittsdotter: Du måste berätta allt. Recito förlag 2021. 93 sidor. ### Sedan recensionen skrevs har Värmlands Folkblad publicerat en intervju med Ann-Katrin Majbrittsdotter.
Varför liberalismen och arbetarrörelsen glömt honom är en gåta. I dag fyller han 240 år.
Det handlar om Erik Gustaf Geijer. Mannen som betytt mer för liberalismen och småningom den framväxande arbetarrörelsen än de själva minns.
På lördagen fick jag och 70 andra chansen att möta honom hel och levande i Ransäter. Geijerska släktföreningen, Geijerskolan och Humanistiska föreningen ordnade en heldag kring honom på folkhögskolan, med studiebesök på gården där han växte upp. Vi fick möta hans liv i årtal, lära oss mer om den tid när stångjärnshamrar som de tre vid Ranån försåg världen med järn, höra kunnigt folk diskutera hans insatser som filosof och historiker, först konservativ sådan, sedan – efter ett uppmärksammat avfall – liberal. Hans dikter lästes, hans musik speltes och sjöngs.
En allsidig karl som till slut blev rektor vid Uppsala universitet:
”Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. – Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera.”
Jag kommer att leva länge på inspirationen från den lördagen nära Ranån. Tack för det arrangörer och grattis på födelsedagen, Erik Gustaf.
### I Ransäter hugger de av orden i slutet. När jag som bor längre söderut säger ”e mösse” säger de ”e möss”. En mössa. ### Ofta när jag passerar kommungränsen norrut funderar jag över om Erik Gustaf Geijer också talade så när han växte upp. ### Eller höll de sig med en ”finare” sociolekt i herrgårdsgemaken?
Torsdag. En karl jag känner väl får lust att reta nättrollen: ”Har ni hört att PK-fågelskådarna kräver att domherren ska döpas om till DOMPERSON?”
Jag ber honom avstå. De högernationella har ju elstödet att tänka på, stackarna, snart är det 1 november 😉
Plus 14-öringen, 14-öringen, glöm inte den! Nu måste hela högern tanka bilen jättemycket om den ska löna sig.
Berätta absolut inte detta: ”Brushanen ska döpas om till brusperson, DET är sant. Det vet jag absolut. Sedan blir det morkullans tur. Hon ska heta förälderperson.”
När gratisartiklarna började dyka upp på nätet sjönk tidningarnas upplagor småningom drastiskt. (Genrebild).
Jag känner en person som stundom sysslar med framtiden. Han gör scenarier. ”Så här kan det bli”. Ärligt talat blev jag inte särskilt imponerad när jag först hörde talas om hans jobb. Steget till schamaner och veckotidningssierskor kändes inte särskilt långt.
Han är högt utbildad, trevlig och klok – men framtiden kan han inte veta mycket om. Det kan ingen, tänkte jag.
Så, i slutet av 1990-talet, fick han ett uppdrag av en stor organisation i mediebranschen. När han var färdig blev det sannerligen storm i spalterna.
Det skärande muntra ljudet Saken var den att det hade kommit något nytt som hette Internet. Det skulle stavas med stort I den gången, ty det var ett namn. Aftonbladet Kultur hade varit Sveriges första tidning med artiklar på nätet, nu hade även andra tidningar börjat dyka upp där med artiklar. Allt fler svenskar skaffade hemdator och modem, ofta med hjälp av facket eller lokala datorföreningar som ordnade billigare inköp. Många arbetsgivare började träffa flerårsavtal om personaldatorer.
Medan html-tekniken med webbsidor slagit igenom i världen började ett nytt ljud dyka upp i svenska hem och på redaktioner. Det skärande muntra ljudet av ett modem. Apparaten som band ihop våra datorer med världen genom koppartråden.
En dag mot slutet av 1900-talet såg jag en rörlig film på nätet. Någon hade filmat en flygande duva underifrån. Tre sekunders vingrörelser, längre orkade inte nätet. Detta var dagar när vi lärde oss att blå understrykning betydde länk men att bilder på startsidan tyngde och borde undvikas.
Hemsidan sa folk. Ordet betydde startsidan men det har folk inte lärt sig än. Somliga kallar webbplatsen för webbsida, det är inte mycket tydligare det.
Nu var det 1997 och pionjärtid. Inte visste vi då vad den skulle ställa till med för svenska tidningar.
Hotade deras framtid Storm blev det. Storm i spalterna och storm bland de tidiga brukarna bland journalisterna. Här satt de på redaktionerna och gjorde en pionjärgärning och så kom det en karl och hotade hela deras framtid. Ska det vara tacken det? När man ligger på teknisk framkant och allt. Inte dör papperstidningen. Den har ju alltid funnits.
Nåja. Min bekant är en snäll och timid person. Det skulle aldrig falla honom in att hota en endaste människa, än mindre en hel bransch. Ändå var det så de uppfattade hans utredning.
Uppdraget han fått var att undersöka tidningsbranschen, att se vilka framtidsmöjligheter den hade och att göra några möjliga scenarier för det.
Han gjorde fyra stycken.
Det var det första som fick redaktionshjärnorna att koka över. Själv kokade jag inte, jag känner honom, men nog tyckte även jag att scenario nummer ett var ett stycke teknisk nonsens. Den var både för optimistisk och pessimistisk på en och samma gång. Papperstidningen är flera hundra år gammal, den är starkt inarbetad, alla svenskar har en. Den står stadigare än i ditt scenario.
Papper är ändå alltid papper.
Papper för de äldre Följande var vad han förutsåg i sitt första scenario år 1997: Cyberworld 2000. Det där både medborgare och tidningsföretag snabbt accepterar alla nya tekniker och apparater.
Han såg en läsare som läste sin morgontidning på en digital apparat. ”De nyaste modellerna kan till och med fällas ihop och stoppas i en större ficka.” ”…om jag hittar något extra viktigt så kan jag tanka hem det via mobilkommunikation ifrån nästan var som helst. Nästa månad ska det till och med fungera i tunnelbanan och på X2000”.
”De lokala tidningarna har sedan länge följt utvecklingen och hänger med bra. De flesta har definierat om sin roll, från att ha producerat nyheter tryckta på papper till att vara sitt områdes nyhets-, kunskaps- och resurscenter.”
”Kostnaden för läsplattan uppvägs för de flesta av det lägre abonnemangspriset, jämfört med abonnemangspriset på de papperstidningar som fortfarande finns kvar”.
”…många har ett uttag så de kan koppla in ett smidigt tangentbord och använda sin läsplatta för e-post och göra enklare arbetsuppgifter etc”. ”Vissa av de dyrare modellerna har inbyggd kamera för videokonferens via mobiltelefon. Den funktionen blev populär när en av de första som ägde en sådan modell råkade ut för ett bankrån och diskret kunde sända ut en direktsändning till teve och tidningar sekund för sekund. Inte minst polisen uppskattade hjälpen.”
I scenariot säger en fiktiv chefredaktör: ”Visst, vi trycker fortfarande en mindre upplaga på papper, någon gång per vecka, för våra äldsta läsare, men det ser vi mest som en service till gamla trogna prenumeranter.”
Och så här skriver scenariot om handel på nätet: ”Att handla elektroniskt har bokstavligt talat blivit vardagsmat.” ”Dubbelarbetande föräldrar slipper tillbringa sin tid i bilköer eller storköpskassor. Skivköpare handlar skivor direkt från USA och cineaster kan hyra sina älsklingsfilmer från franska filmbolag. Även vanliga människor säljer och köper, både saker och tjänster idag.” ”De köpstarka och medvetna konsumenterna upptäcker att man kan hitta information om priser, produkter etc via nätet”.
Vad han inte förutsåg var att så många så länge skulle låta bli att ta betalt för så mycket, när det gäller tidningen. Att den gratisläsningen skulle prägla en hel generation. Vadå betala? Det är ju gratis.
Han fick rätt I övrigt fick han rätt. Värre rätt än vad vi gamla pappersmurvlar befarat i våra värsta mardrömmar. År 2022 har en hel bransch lärt unga människor att hellre läsa nyheten gratis på nätet i dag än att betala för att få den i brevlådan i morgon. Det är klart att sådant får prenumerationer, annonsintäkter och redaktionellt material att minska.
Under tiden har tidningsupplagorna krympt katastrofalt och sociala medier tagit över mycket av nyhetsförmedlingen. Alldeles för många svenskar har gått från ett kritiskt tidningsläsande folk till ett gäng lättbluffade facebookare, twittrare och googlare. Och visst köper vi våra julklappar på nätet.
Per hade rätt. Det har tidningsbranschen glömt. Tyvärr lyssnade de inte och lärde sig ta betalt i tid.
