De som bor i Frankrike och heter Höst

Nu har jag sett först en finsk-amerikansk och sedan en brittisk ståuppkomiker göra narr av alla tysta bokstäver i engelska språket.

H-our.
Lig-H-t.
K-now.
K-ni-GH-t.
Dum-B.
Plum-B-er.

– Schhh! De tysta bokstäverna är inte för munnen, bara för papperet. Säg dom inte.

Finn hos oss också
Då slår mig tanken att svenska språket också slösar med bokstäver. Sådana där tysta saker som aldrig når till trut.

D-jur.
D-jup.
S-tjärna.
S-kjorta.
Yog-H-urt.
H-jässa.
H-jul.
L-jus.

Innan namnet hörs
Jag vet ju att de tysta finns och varför. Men erkänn att det ser roligt ut om man tänker efter.

– Är det synd om dom som heter Djus? Varenda gång måste dom skriva en tvärtyst bokstav först, innan själva namnet hörs.
– Asch, det blir väl en vana.

Värre då för alla som bor i Frankrike och heter Höst. De har det riktigt D-jävligt, de nästan inte finns.

– Bonjour, je m’apelle *stön*.

### STÅUPP: Michael McIntyre Silent Letter Day

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 479, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fantastisk Kejsare i Berättarladan

Redan öppningsscenen är värd resan till Rottneros och vid genrepets slutscen har jag tårar i ögonen. Det är första gången i Berättarladan.

Västanå Teater har lyckats igen. Årets sommarteater Kejsarn av Portugallien är SÅ bra. För oss dessutom höjdpunkten på teaterns populära publikskola.

I år fick vi en ny favorit redan innan föreställningen. Paret Pär Furås och Marianne Skagerlind-Furås miniatyrer med scener ur berättelsen.

Åk i tid så ni hinner se den i foajén!

Finns det biljetter kvar till Kejsarn så köp!

LÄNK:
Den här texten är svår att skriva

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 476, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En ohelig treenighet

Vissa dagar tycker jag det säger något om vår tid att mitt mejlverktyg har tre automatiskt skapade mappar:

Trash
Junk Mail
Skräp

Skräp, skräp eller skräp? När jag frågar hur sorteringen mellan de tre går till får jag följande svar på nätet:

”Skräppostmappen är serverbaserad medan skräppostmappen är lokalbaserad.”

Jaha.
På så vis.

Då fattar man ju.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 474, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den trion trivs jag i

Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.

Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.

Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.

Jag blev så glad.

### Läs mer:
Veckans värmländska nedslag: Forshaga

Skärmdump från Facebook.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 472, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hoppsan, vi använder ju AI hela tiden!

Anteckningar inför möte om artificiell intelligens med Värmländska Författarsällskapet i kväll.

En tänkt dag i mitt liv:

När jag vaknade i morse plockade jag upp mobilen från nattduksbordet. Han kollade mig i ansiktet, såg att det var jag och loggade in.

Garmin-appen i mobilen hämtade uppgifter från klockan på min arm och konstaterade att jag sovit 6 timmar och 45 minuter. Mitt body battery var 98. Så pass laddad var jag.

En koll i mejlen visade att tre tveksamma mejl automatiskt sorterats in i skräpkorgen.

Jag klickade fram tidningen och läste en artikel. Den hade en sammanfattning som var skriven med hjälp av AI och sedan godkänd av journalisten. Jag kollade notiserna om sålda fastigheter i min kommun men hoppade över sportnotiserna. Även de småtexterna var sammanställda med AI.

Den blå pluppen
Efter frukost tog jag en tur i skogen. Jag ville leta Hittaut-stolpar. En av kontrollerna var svår att hitta fast jag hade papperskarta och kompass med mig.

Då tittade jag på kartan i mobilappen. Där visade en blå plupp hur nära jag var och åt vilket håll jag skulle gå.

Nordost.

Bromsar in av sig själv
På eftermiddagen for jag till stan, hit till mötet. Om jag hade velat så kunde gps:en ha visat mig vilken väg som var snabbast. När jag kom ut på 62:an gjorde den adaptiva farthållaren i min bil att den saktade in när bilen framför körde långsammare än jag.

Då jag kom till parkeringen här utanför kunde jag fråga Siri i mobilen:
– Hej Siri. Hur använder jag AI i vardagen?

På mindre än en sekund gav hon mig bland annat en länk med 15 exempel:
https://www.ri.se/sv/ai-i-vardagen-och-tekniken-bakom

Alltså: jag använder AI hela tiden, utan att ens ha startat Chat GPT.
Det tror jag dom flesta av oss gör.

Makten och kontrollen
Min syn på AI kan sammanfattas i hur jag använder den adaptiva farthållaren på bilen.

1. Jag tycker den är ett nyttigt hjälpmedel. Den saktar in bilen när det behövs.
2. Men – jag ser till att hela tiden själv ha makten och kontrollen.
Skulle han göra fel så bromsar jag själv.

Så ser jag på AI:
AI är bra att ha. Det gör jättemycket nytta.
Men en sak är viktig. Människan måste ha makten och kontrollen.

Demokratisk makt och kontroll.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 470, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den här texten är svår att skriva

Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola
Det är för mycket som är bra och borde nämnas.

Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.

Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.

Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.

Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.

Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.

Det gör jag än.

Pirr dit, efterprat hem
Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.

Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.

En av våra bästa romaner
Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.

Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.

Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.

Fattar varför
Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.

Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.

Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.

Selma skrev romanen på värmländska
Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.

Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?

Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.

Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.

Dokumentär och lektion
Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.

Se?
Nej, vi känner det med magen.

På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.

Sminkar sig själva
Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?

Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?

Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.

Säljer bra
Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan.
– Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom.
Försäljningen har gått väldigt bra.

Jag tror jag vet varför.

### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000.
### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros.
### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.

Läs mer om sommarens föreställning här: Kejsarn av Portugallien.

Text och foto:
Sven-Ove Svensson

Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.

Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.

Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.

Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?

Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 469, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”… annars försvinner visslaren osedd in i hösten”

Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn.
Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år.
Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.

Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.

Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.

Eller i Loftahammar.

Detaljen skapar trovärdighet
På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.

Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:

”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”

Inte mer. Inte mindre.
Loftahammar.

Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.

Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.

”Hur länge minns man doften av en fjäril?”.
”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”.
”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.”
”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”

Självplågare?
Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det.
Men ändå: tag och läs!

Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.

Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).

Mikael Skalstad i sina favoritmarker.
(Foto: Sven-Ove Svensson).

### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025.
### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.
### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/


Gör det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 468, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nio besök i vackerheten

Dömleälven uppströms bron.

Den vackraste dagen i maj cyklar vi norrut. Stolpar! ropar banvallen.

Motvinden är brutal på gärdena vid Forshaga återvinningscentral men vi ger icke tappt. Vi har nio besök att utföra.

Den kära vännen trampar ett varv när jag trampar två, ty hon är elektrifierad. Innan vi är hemma igen, 36 kilometer senare, kommer hon att ha kört orken ur mig utan att ens ha försökt.

Elcykeln frustar
Vid järnvägskiosken i Deje får vi glass och strax bortom infarten till vår favoritbadplats måste vi ut på vanlig trafikerad väg. Solen skiner och dagen är ung men jag blir stressad av biltrafiken i alla fall.

Äntligen står det Dömle på vägskylten. I dag ska vi inte äta, fika eller bada spa på herrgården. Vi ska hitta nio kontrollstolpar i motionssatsningen Hittaut som finns här i omgivningarna. Kartan är full av vägval för en cyklist.

Det går bra. Vi hittar allihop. Då får vi äggsmörgås och mjölk vid kanten av Smårissjön. Sjön glittrar och elcykeln står och frustar där hon ställde honom.

Försöker dra ut på tiden
Herrgården har mejlat att vi måste anmäla i förväg om vi vill fika där. Då fikar vi på Gamla Kraftstationen i stället, när vi kommer tillbaka till Deje. Jag dricker påtår, babblar med folk och kollar på konst jag redan sett flera gånger.

Bra tavlor? Absolut. Men den kära vännen vet mycket väl varför jag försöker dra ut på tiden. De tio kilometrarna hem.

### Nu startar hon Eltramparn igen. Det är medvind och gransångarn sjunger.
### Hittills i mitt liv har jag sprungit en gång till Dömle och cyklat en gång.
### Borde det inte gå att paddla?

De nios gäng.

Paus intill Smårissjön.

Leonardo da Vincis självbärande bro, här i glas av Emil Andersson.

Den ruffa industrimiljön lämpar sig bra som utställningslokal.

Överst Anja Pärson i Caroline Roosmarks tolkning. När vi kommer hem får vi läsa att Meta Velander, nedtill på bilden, har avlidit, 100 år gammal.

Jättestora storebror Fortum tar hand om lillebror Gamla Kraftstationen genom att skapa en generös älvutsikt. Se pilen. (* Varning: kan innehålla spår av ironi).

”Vad ska du bli när du blir stor?”. ”Ett träd. Då ska jag räcka ända upp över kanten.”

Nu frustar Eltramparn igen. Banvallen lockar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 467, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Lycklig lördag när ord får liv

Livet är fullt av tillfälligheter.

Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.

Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.

Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.

De får ju det när det är som bäst.

Trivs.

Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.

LÄNK: här kan du köpa antologin Ögonblicksbilder.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 466, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hallfest på Grossbolstorps höjder

När vår hall är omtapetserad, ommålad och omutsmyckad av den händiga i familjen (det är hon som skålar på bilden) blir det hall-fest. Det är sen gammalt.

Hallfest. Alltså serveras det hal-strad hall-omi och (h)al-koholfritt bubbel med hall-on.

Fin hall, go’ hallrenovatör!
Trivs.

### Akvarellen på fjärde bilden har Pia Sondell målat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 458, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)