Onsdag. Solig vårmorgon, förfrukost på balkongen, en talgoxe filar och skator fraktar kvist.
Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger bo sa farmor. Vad gör det då att vår höga tuja på framsidan fått en kvast.
Tisdagen var också en bra dag. Bente Sabel från Oslo kom till Kulturhuset i Deje för att berätta om hur hon hittat sina förfäder i en fjärran skog långt norrut i Övre Ullerud. Där, på gränsen mellan Forshaga och Munkfors kommuner, låg de fattiga torpen vid Vågsjön.
Hennes förfäder och deras grannar hade knappast tid till att sitta på några balkonger och skåda skator. 1865 räknades 347 319 svenskar som utfattiga och två tredjedelar av landets befolkning, 1,9 miljoner, var så fattiga att de inte kunde betala skatt. Tre år senare kom de riktiga nödåren.
Bentes farfar Erik Gustav Sabel gjorde som många svenskar. Han utvandrade till Norge. En emigration som inte är lika uppmärksammad som den till Amerika.
Bente Sabels bok heter Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland.
Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom. Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande. Och förändra Sverige.
Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.
Kände kärlek Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad. – Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen. Sådant blir man glad av.
Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.
Klickbar karta med skrivare Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.
Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.
I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare. Snyggt!
Ett snabbporträtt av mig från sommaren 1982. Tecknat med kulspets i all hast av poeten Gunnar Ehne som bodde hos oss en natt. Han lånade min anteckningsbok.
Än en gång gör han mig rörd, den gode Millmarkôrn. Dessutom är det likt säger mina barn.
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:
ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.
Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.
– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!
Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.
***
Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.
Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.
Alltid snabb i repliken.
***
Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.
– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.
Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen. – Ser du den stora sågspånshögen där borta? Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så? – Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.
Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.
***
Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.
Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.
– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta. – Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.
Förmannen försökte se myndig ut bakom styret: – Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?
Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt: – Han ska hem och läsa paragraf 32!
Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.
GO’MORRON!
### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.
### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.
### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.
Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.
I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.
OS-final, ligger tvåa Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.
Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.
Det säger Sven Jerring också. ”Nykomling”?
Varvar Dan Waern Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?
Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.
Zatopek hänger i Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.
Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.
Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.
Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.
Jag får öka.
### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus. ### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM. ### Vet Sven Jerring om detta?
Mina framträdanden den närmaste tiden -Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad. -Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga. -Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.
När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.
40 år senare var jag där själv. 50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare. 55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat. 60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.
Remiss till Stockholm Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.
I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.
Ännu en fantastisk Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.
Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.
– Tur att du inte är 90, sa hon. – Jaså? – Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.
Känns bättre redan Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.
Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.
Först informerade jag intresserade bloggbesökare på förmiddagen om att jag fortfarande äger en sådan brynja. Stolt kunde jag publicera bildbevis på detta.
Sedan var jag på teater på kvällen med ett av barnbarnen. Stadsteatern i Göteborg gav en bra och rolig föreställning av Kung Ubu på Lilla Scen. Rekommenderas! Redan scenografi och rekvisita är värda besöket. – Titta vad hon har på sig, sa mitt barnbarn om huvudrollsinnehavaren Mia Höglund-Melin i andra akten.
