Det blåser kring Karlstadpartiets fullmäktigeledamot Peter Sörensen.
Enligt Nya Wermlands-Tidningen har han skickat 189 mejl på tre månader till kommunen och begärt ut 21 mejlloggar. Kommunen har fått begäran om att lämna ut 1 500 fakturor. Detta samtidigt som kommunala tjänstemän uppger att de ibland upplever hot.
Vid senaste kommunfullmäktige blev Sörensen hindrad från att ställa sina interpellationer.
Är bråket ett sätt att tysta en besvärlig opponent? Går han själv för långt när han begär ut så många offentliga handlingar?
Döm själv.
### Bilden från partiets webbplats visar vilka talespersoner Karlstadpartiet Livskvalitet, KPL, upplever att de har.
-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av. -Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren. -Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.
Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.
Äpplen till hyreshusens barn Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.
– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.
Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.
Ingen har sån koll på monarkin som republikanerna. Alltså har Åsa Linderborg skrivit en 690 sidor tjock biografi över kungen. Alltså läser vi den i min vänsterbokcirkel.
Sida upp och sida ner radar hon upp detaljer ur Carl Gustafs liv. Från trampbilen på Haga till det där berömda bladet han vände.
Jag tror åtminstone att kaffeflickorna är med, har inte hunnit dit än. 690 sidor är mycket.
Fortfarande inflytande På sidan 246 skriver historikern Linderborg om Olof Palmes besvär med republikanerna i socialdemokratiska partiet. 1972 ska det bli partikongress och hur ska han få partiet med på Torekov-kompromissen? Den som handlar om att minska kungens inflytande men behålla monarkin.
Inget konstigt med det, S har stått för republik i många år utan att driva igenom partiprogrammet på just den punkten.
Nej, det är sista meningen i stycket om Palmes bekymmer som sysselsätter mina tankar, långt efter att jag bläddrat förbi sidan 246: ”På den här tiden hade medlemmarna fortfarande inflytande över politiken.”
En gång i tiden kallades det ”bonnet” i jargongen på centralredaktionerna. Då, när de båda länstidningarna Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad höll sig med lokalredaktioner på orter som Torsby, Sunne, Kil, Hagfors, Munkfors, Forshaga, Arvika, Årjäng, Säffle, Grums, Filipstad, Storfors och Kristinehamn. ”Bonnet”, det var alla de artiklar som lokalredaktörerna producerade.
Dessa journalistikens grovarbetare som bidrog så starkt till att folk kunde få veta vad som hände i deras kommuner och deras demokrati. Levde den lokala demokratin var det i hög grad deras förtjänst. Det var ju de som berättade om glädjeämnen, eldsjälar, missförhållanden, protester och beslut.
Nu är det med ”bonnet” som med småjordbruket i Värmland. Det är för det mesta bortrationaliserat. Räknar jag rätt i redaktionsrutorna har NWT tre lokalredaktörer och VF en.
Bäva månde demokratin, de missnöjda och eldsjälarna. Vem granskar i dag vardagsbrister på orter som Årjäng, Kil eller Grums? Nu, när den journalistiska närvaron upphör.
Granskar granskarna Det är ett arrangemang i aulan på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors som får mig att än en gång sucka över döende lokaljournalistik. Hagfors som stad fyller 75 år och den här lördagen firar man med att sätta granskarna på scenen. Framför oss sitter åtta forna och nuvarande lokalredaktörer.
Massor av hagforsbor har kommit för att höra de åtta och samtalsledaren Håkan Kamp diskutera gamla händelser ur Hagfors historia. Händelserna – och artiklarna de skrev.
Vi skrattar, känner igen oss och en och annan funderar över lokaljournalistikens och demokratins framtid. Hur ska det gå med gemene mans demokratiska inflytande, nu när det nästan bara är just Hagfors som har lokalredaktörer?
Ny hagforsbok av Ninni Schulman En av de forna lokalredaktörerna på scenen är Ninni Schulman. Så snart programmet i aulan är avslutat skyndar både hon och delar av publiken vidare till biografen Fasaden. Där blir det boksläpp, boken heter Svart Jul. Hon har skrivit berättelsen om när en av hennes huvudpersoner i Hagforsserien kommer hem till stan efter att ha gått första terminen på sin journalistutbildning.
Mormors finska släktnamn från finnskogarna kring Tyngsjö var Kääriäinen.
Har jag en släkting som odlade upp Kärrbackstrand i norra Värmland? Kommer ortnamnet där från honom?
Måste undersöka saken.
### Jag ska bara fika, springa Haget-rundan, mejla mitt förlag, läsa boken om NKlJ, kåsera i Deje, krama barnbarn, pussa den kära vännen, gå på bokcirkelmöte och styrelsemöte, skotta garageuppfarten, skriva ett pressmeddelande och se på Kalle Ankas jul först. ### Samt deklarera.
Jag har aldrig träffat en trögfattad journalist. Pressträffarna ljuger.
Kanske var det under pandemin när Anders Tegnells presskonferenser började direktsändas till svenska folket som allt började gå på tok. Folk fick helt fel bild.
Inte av Tegnell men av de ständigt upprepade frågorna. Samma fråga, samma svar, samma fråga, samma svar. ”Fattar inte murvlarna vad karln säger?”
När regeringens pressträffar blev fler och fler förstärktes bilden. Samma fråga, samma svar. Gång på gång.
Det är bara det att den bilden luras.
Förvirrande för den som int’ begrip’ Så här är det: SVT, TV4, SR, Aftonbladets tv, Expressens tv och alla möjliga andra kanaler – var och en vill ha just sin reporters fråga på band till sin sändning. Sin fråga med intervjupersonens svar.
Då blir det förvirrande för tv-tittaren. ”Fattar dom inte vad Tegnell just sa?”. ”Hörde dom inte vad Hatt precis svarade? För andra gången…”.
Som Vi-tidningens fd chefredaktör Sofia Wadensjö Karén skrev i en facebookkommentar härom dagen, när frågan diskuterades: ”I själva nyhetsinslaget sen klipper man förstås inte in båda svaren.”
Så går det till. Det är därför så mycket upprepas så ofta.
### Arga journalister har jag träffat. Finurliga, fundersamma, forskande, fortpratande, fridsamma, feministiska, frisinnade, fantastiska, förträffliga, felparkerande, självförhärligande och någon enstaka förfärlig. ### Men inte en enda trögfattad.
Så nu har jag varit på restaurang Haven i den norska kuststaden Kragerö. Där lärde vi oss ett nytt ord. Till den goda hamburgaren med ost och soltorkade tomater serverades nämligen – båtpoteter.
– Är det vad vi tror det är? frågade vi oss innan min tallrik bars in. Det var det.
Detta härligt direkta norska språk. I fortsättningen ska det alltid heta båtpotäter här hemma med.
Tirsdag morgon Uppe före alla tuppar på Grossbolstorps höjder. Kliver ombord på dubbeldäckare på väg mot Telemarks fylke. Vi ska inte köpa margarin och socker. Vi ska hälsa på i en norsk kuststad med 5 500 invånare. Kragerö. Lars och Junior Lerin har öppnat galleri där.
Utanför bussfönstren rullar snart Värmland förbi i morgonmörkret. Jag tror det.
Lite senare, något ljusare Håkan, vår trevlige reseledare, går runt på övre däck och tar upp beställningar inför kvällens måltid i Drammen. Vi väljer varsin Cesarsallad à 269 norska kronor.
07.57: tre älgar på hygget till vänster. 08.01: en ensam älg på hygget till höger. 08.45: ståfika under E18-bron i Örje, ett jämfotahopp från Haldenkanalen. Busschauffören vänder sitt fordon med ändan långt över kajkanten. Intressant. 10.24: åker in i 7,3 km lång tunnel under Oslo-fjorden.
Det är som om hela resan är en Lars Lerin-målning.
Hit vill vi tillbaka 13.15: framme i den fina kuststaden Kragerö. På både nära och något längre håll klättrar husen. Några nybyggda, andra K-märkta. Hit kommer 30 000 besökare på sommaren men den ruschen dör när skolorna ringer in på hösten.
Utställningen? Den är fantastisk. Det visste vi från början. Lars är en mästare. Vi beslutar på stående fot att komma tillbaka en sommardag. Då ska vi gå och strosa längs kajer, båtar och vitmålade hus. Dessutom ska vi komma ihåg att räkna tunnlarna på vägen hit. Norskarna är ett borrande folk.
15.40: När bussen vänder hemåt igen har det vackra Norge bytt från Lerin-väder till färgglad höst längs vikar, berg och mjuka åkerfält.
Han visste var han la sitt nya galleri, den gode Lars.
Sista bilden är ett foto taget genom ett av galleriets fönster.
Läs budskapet i text-tv-notisen. Regimen Trump vill återuppväcka den amerikanska krigarsjälen.
Har den någonsin somnat? undrar vänner till mig. Ja, det kan man förstås fråga sig. Vem minns inte Vietnam.
Men har krigarsjälen någonsin uttryckts så tydligt tidigare i modern tid? Redan namnbytet till Krigsdepartementet säger någonting om vilka krafter som är i gång och marscherar.
Norskarna förstod Nå, våra grannar i Norge förstod tidigt vad Trump går för. De behöver bara säga hans namn på nynorsk så hör de. – Trump. ”Ein egen og tverr kar”. ”Hard”. ”Tvang.” ”Press”.
Ann-Katrin Majbrittsdotter utanför sin ateljé i Edeby.
Den 5 oktober klockan 11.00-12.00 blir det skrivsöndag på Forshaga bibliotek. Då samtalar författaren och konstnären Ann-Katrin Majbrittsdotter från Edeby och jag kring hennes båda böcker Du måste berätta allt och Burfågel.
– Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla. Det säger den ensamkommande flyktingen Amir från Afghanistan, efter att ha kämpat med att lära sig svenska språket, utbildat sig till undersköterska och fått jobb inom vården i Sverige.
Ann-Katrins första bok handlar om honom.
Talibaner i Edeby? När Amir först kom till Edeby var han rädd för att gå ut. – Är du säker på att inga talibaner har följt efter mig och är det sant att man får lyssna på hög musik?
Vid författarsamtalet 5 oktober berättar Ann-Katrin också om sin senaste bok Burfågel som handlar om den mördade poeten Nadia Anjuman från Afghanistan. Dessutom uppmärksammar biblioteket förbjudna böcker från hela världen med en utställning, boktips med mera.
