Orientering – SVENSSONS SLÄNG

En vacker lobb i Läckeby

Det börjar med att en lokal idrottsförening ber mig komma och prata.
– Du kan väl kåsera lite grand om idrott?

Att kåsera är en allvarlig sak. Tro aldrig att du kan göra det utan ansträngning, då blir det inte bra. Det får gärna verka lätt och spontant men arbetet bakom får inte vara lättjefullt. Det är min ena tanke i förväg.

Den andra är att korta texter och korta anföranden är värst. Då får du ta i extra om du ska hinna träffa rätt innan allt är över.

Några historier poppar upp rätt snart. T-tröjan, helkroppsspegeln och stolpjakten, de kan nog fungera bara jag lär mig bygga upp och berätta anekdoterna utan manus. Det gäller att fylla dem med innehåll. Livet i glesbygden, orienteringens unika jämlikhet, min fördom om flyktingdamer.

Mina slängningar i krysset
Sa han att det var en fotbollsträff? Jag kan inte bara prata löpning och orientering när vi ska titta på fotboll på storbild efteråt. Har jag några färska fotbollsupplevelser att bygga vidare på?

Svar nej.

Det visar sig att det var två mansåldrar sedan jag slängde mig snyggt i högra krysset och kastade mig handlöst framför en framrusande centertank.

Redan innehållsförteckningen skimrar
Var det inte en smålänning som skrev en hel diktsamling om fotbollens längtan? Den enda bok som blivit recenserad i Sportspegeln. Visst gjorde han en rolig betraktelse om fotboll i gärdsgårdsserien, där de fick kasta in bussförarn när laget var en man kort?

”Han var inte sämst.”

Nja, dikten om bussförarn var det Nicke Sjödin som skrev. Bengt Cidden Andersson författade en massa andra roliga fotbollsdikter. Hans bok heter ”Hela bollen ska ligga still” och nu beställer jag den.

Det är inte en tillfällighet att den kommit i flera nya upplagor, inser jag. Innehållsförteckningen är rena fotbollspoesin. Titlar som Autografen, Idioten, Vinterträning, Anslagstavlan, Laguppställningen, Taktikgenomgång, Spelmönster, Testmatch, VM-final, Dragningen, Målvaktsräddningen, Grenoli, Tränarkommentar, Matchreferat, Steget upp, Hoppet lever och Årsfesten får det att klia i högerfoten.

1991 kom första upplagan. Cidden blev inte fotbollsproffs. Han blev en skrivande rörmokare som gav ut vårt lands bästa fotbollsdikter.

Min favorit heter Bakåtpassningen:

En gång
gjorde jag matchens enda mål.
Motståndaren vann.
Trots idiotförklaring
var jag lycklig.
För det var en
vacker lobb!

Den passningen fungerar alldeles utmärkt att avsluta ett idrottskåseri med visar det sig. Stort tack även för det, Cidden.

Lärdomar om sommaren

Man lär så länge man lever. Den här sommaren har jag lärt mig att om jag springer i kraftledningsgatan väster om Sörtjärn norr om Lyckan, faller handlöst i riset och landar på nordvästra sidan av skallen så att det hörs ett knastrande ljud – då får jag köpa nya glasögon.

Orienteringsträning är inget för veklingar. Om någon vecka får jag de nya brillorna. De gamla ser ut som kontroll 10 och 11.

Det var där det hände.

### Lyckan är ett så vackert namn.
### Det betyder ”inhägnad mindre åker eller äng” men vem bryr sig? ”En känsla av högsta glädje och välbefinnande” låter go’are.
### Först trodde jag det var skallen som sprack.

Löparkepsens stora dag

Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.

Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.

På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.

Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.

Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.

Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.

Skogsbränderna kommer att bli fler.

###
Det var den tredje kepsen.

Här är nummer ett och två i serien.

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.
I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur.

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig.

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter.

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden. ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den ”Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

När jag blir trött på’t

Ibland blir jag en aning trött på allt arbete med friskvårdssatsningen Hittaut. Den som tidigare hette Stolpjakten. Vi sätter ut stolpar som fasta orienteringskontroller över sommaren. Sedan får folk en karta i brevlådan och kan ge sig ut och registrera att de besökt den och den stolpen.

Det är mycket jobb.

Då kommer rapporten från de första två dagarna med stolpar utsatta i vår lilla kommun. Över 2 000 registreringar. En vän skickar bild från ”runstenen” vid kommunens mittpunkt ute i skogen, som jag valde som kontroll. ”Här har jag aldrig varit förut.”

Det är svar på tal, allt det. Vi behövs. Vi gör nytta. Coronan gör att många väljer skogen eller mina två cykelbanor med stolpar. Naturen har en annan sorts respektavstånd.

Sedan är jag inte trött på’t längre.

Hem | Om mig | Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen
Inlägg nr 2 063. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina dagar som kompledig

Sitta i styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur, sälja böcker på bokmässan, sitta i stipendiejury, passa kansliet ibland, recensera böcker i Wermlandiana. Sitta i styrelsen i Karlstads Bokcafé, hitta på Facebookgrupp åt den, skriva pressmeddelanden och mejla iväg, gå på föredrag. Vara administratör i antirasistisk Facebookgrupp. Jobba med nästa års stolpjaktskontroller och kartor i Forshaga och Deje, cykeldelen. Gå i skogen med naturkunniga gubbvandrargruppen Gryningspatrullen, hitta på rundan ibland. Prata politik och liv med diskussionsgruppen Dispyterna. Umgås med barn och barnbarn, vara barnaroare. Skriva inlägg på min blogg. Facebooka. Fila på ett större manus och ett barnboksmanus jag borde ta itu med på allvar. Vara skrivcoach åt en vän. Åka iväg någon gång och prata allvar och kåsera inför publik. Prata medier och tryckfrihet med flyktingar. Träna löpning, helst i skog, snö eller bådadera. Springa orientering. Titta på fåglar. Läsa klassiker och andra berättelser på papper och skärm. Läsa senaste bokcirkelboken, vi har möte snart. Sova middag. Sköta hus och hem. Skratta med den kära vännen.

Tid har jag gott om.
Fritid har jag ingen.

Måste gräva trädgårdslandet.

### Ordet ”kompledig” i rubriken syftar på livet som pensionär.
### Journalisten Lena Bonnevier lärde mig uttrycket. Tack!
### Trivs.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 999. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En schyst befrielse från dumheten

Bulgarien-England: hemmafans skämmer ut sig med hitlerhälsningar och rasistiska rop mot svarta motståndare. Frankrike-Turkiet: turkiska spelare skämmer ut sig genom att ställa upp sig i bredd och göra honnör. En hyllning till angreppskriget mot kurderna. FA-cupkvalmatch i England: avbru …

… just då öppnar jag en skrift från Region Värmland som jag inte sett tidigare. Schyst idrott. Den känns som en befrielse från dumheten.

Det kan vara en lycka att tillhöra en grupp idrottsmän med sammanhållning eller en folkmassa som hejar på samma lag. Men det kan sannerligen spåra ur också, det behöver en inte minnas Heyselstadion 1985 för att inse.

Vi ser intoleransen stup i kvarten på svenska läktare med. Skönt då att känna till en idrott där jag aldrig sett det hända.

Alla har rätt att vara med
Det var på bokmässan i Göteborg som Region Värmland delade ut sin skrift i Schyst-serien. Schyst idrott. Är det något jag känner för, så är det den sortens gemenskap. Ren dopingfri idrott utan fusk är för bra för att förstöras av patriarkala normer, homofoba dumheter, rasism, mobbing och tanklöshet.

Schyst idrott är på 44 sidor och handlar om allas rätt att vara med, om att ord och bilder spelar roll, om ledarnas viktiga roll som förebilder, om den svåra domarrollen, om schyst miljö i ett omklädningsrum där du inte ska behöva känna dig utsatt och om idrotten i sociala medier. Inte minst handlar den om att förändra verkligheten.

Alla som vill får och ska kunna vara med i idrotten skriver man på sidan 31. Precis så. Alla som vill är välkomna. En ordlista som gör debatten begriplig ingår (med ord som genus, kön, genusperspektiv, normer, hbtq, jämställdhet och mångfald). På slutet finns några övningar och diskussionsförslag bland annat kring värdeladdade uttryck och om hur du blir en medveten ledare.

Allt vi gör kommunicerar
För, som sista övningen säger: Allt vi gör kommunicerar. Hur är det med könsfördelningen i styrelsen, bland ledarna och de aktiva? Hur fördelas resurserna mellan tjejer och killar, damer och herrar? Vem får de bästa träningstiderna? Fungerar omklädningsrummen för alla? I vilken ordning presenteras pristagarna i resultatlistorna och vid prisutdelningarna?

Allt vi gör kommunicerar.

Jag tycker mycket om skriften och serien den ingår i. Schyst idrott har producerats av Region Värmlands kommunikationschef Odd Råberg, genusutvecklaren Marianne Nilsson, grafiske formgivaren Lars Falkman, fotografen Øyvind Lund och frilansskribenten Katarina Averås. I arbetet har man samarbetat med en referensgrupp från Värmlandsidrotten och Riksidrottsförbundet. Dessutom har ungefär 80 ledare och aktiva i 33 föreningar bidragit till innehållet genom att delta i workshopar och intervjuer. Trycksaken är inte helt ny men för mig är den det.

Fint namn på vår tillfälliga arena
När jag lägger ifrån mig gratisskriften från Region Värmland hamnar blicken på min senaste nummerlapp på väggen i arbetsrummet. 318. Det numret hade vi på 25-mannastafetten vid Nytorps ängar utanför Jordbro förrförra helgen.

Nytorps ängar är ett så vackert namn. Skogen runt ängarna är ”småskuren Södertörnsterräng med varierad kupering, mestadels svag till måttlig” skrev inbjudan. En skog där du kan hitta små tvåstrecksmossar uppe på småhöjderna, inte nödvändigtvis nere i dalarna. Det är vi inte vana vid på Grossbolstorp. Här rinner vattnet neråt.

Inbjudan fortsatte:

”Terrängen är mestadels framkomlig, framförallt uppe på höjderna. Områden med tätare vegetation, gallringar eller uppvuxna hyggen förekommer. Genom området slingrar ett antal större motionsspår och även många mindre stigar. Banorna kommer bjuda på varierande orientering och snabba skiftningar i olika tekniska utmaningar.”

Jag gillar den terrängen och ännu mer gillar jag 25-mannaorienteringen. Var annars kan du se en uschlig, långsam 68-åring som jag tävla i samma stafett som nordisk elit? Nästan 400 lag var anmälda, vi var 25 i varje lag och vår klubb Lustens OK hade knappast samåkt till Stockholm för att tävla om segern med elitfinnarna, bestenorskarna och IFK Göteborg.

Vi var där för att ha kul och hitta runt. Tre var debutanter på 25-manna och vi var nästan lika många damer som herrar (nåja) och åldersskillnaden i laget var 57 år. När lagledningen pusslat färdigt kvällen innan blev jag en av fyra som fick springa fjärdesträckan. Det blev ärligt talat mest stiglöpning, svårare var inte fyran, men lika glad för det var jag.

Det räcker att vara uschlig på själva löpningen när bestenorsk efter elitfinne svischar förbi.

Tack för påminnelsen
När jag satt i Lustens tält och käftade med de andra slog det mig igen vilken speciell gemenskap orienteringen är. Här kan du se klubbens bästa diskutera dagens lopp med lagets yngste nybörjare utan att någon tycker det är det minsta konstigt. Båda ser varandra, båda lyssnar.

Här pirrar det lika mycket i magen på pensionären som på elvaåringen, när vi sitter intill varandra på våra ryggsäckar och väntar på att de tidigare sträcklöparna ska hinna runt, så vi får ge oss ut.

Om inte vi representerar idrottens idé, då vet jag ingen som gör det. Tack för att ni påminner oss om det, Region Värmland och Katarina Averås.

Schyst!

### Här kan du läsa mer om projektet Schyst idrott.
### Beställ skriften.
### Ladda ner den (pdf).

26 528 kilometer belöning

Framtidstro? Javisst. Just nu jobbar vi med nästa sommars fasta kontroller i orienteringens friskvårdsprojekt Hitta ut.

Hittills i år har vi fått 370 personer att ge sig ut i skog och tätort för att leta orienteringsstolpar i Deje och Forshaga.

Kul!

Själv plitar jag på nästa års cykelbanor. Den här gången blir det två banor, en vid vardera av våra två tätorter i kommunen. Det är så inspirerande när vi ser statistiken för sommaren 2019 hittills:

195 stolpar ute. 370 personer har registrerat en eller flera kontroller, 18 har hittat alla. Tillsammans blir det 13 264 registreringar på Hittaut/Forshaga och de har gått, cyklat eller sprungit 26 528 kilometer på stigar, vägar, gator och i vilda lingonriset. 9 948 timmars friskvård, räknar datorn ut.

Vårt ideella arbete får sin belöning. Själv får jag många glada tillrop när jag möter stolpjägare i skogen.

Trivs.