Kul tävling för ortnamnsnördar

En av mina favorittidskrifter har utlyst en tävling. Språktidningen vill veta vilka som är Sveriges vackraste och roligaste ortnamn.

En kul tävling för oss som är kartälskare och ortnamnssamlare. Här är några kategorier jag kommer på i all hast:

Sveriges vemodigaste ortnamn: Ensamheten.
Det finns 7 platser med det namnet. Från en av de ensliga byarna kommer det en världsmästarinna i armbrytning. Annars skulle namnet vara ännu mer vemodigt.

Sveriges hoppfullaste ortnamn: Bättringsvägen.
Jag hittar 9 sådana gator men det kan finnas fler. De brukar ligga vid sjukhus.

Sveriges vanligaste bebyggelsenamn: Fridhem.
Visst säger det något om vårt land och oss som bor här. Inte mindre än 1 193 förhoppningsvis fridfulla platser heter så. 

Sveriges vanligaste sjönamn: Långtjärnen.
Drygt 1 300 stycken i olika namnvarianter.

Sveriges vanligaste huvudstadsnamn: Stockholm.
Det finns 62 platser i landet som heter Stockholm. En av dem kallades länge för vår huvudstad. Den västvärmländskaste av de 62 ligger mellan Trinne mosse och Rundisbråten. Om du undrar.

Sveriges vanligaste Sverige-namn: Sverige.
Jo, det finns 5 stycken. Hela vårt land plus fyra lokala platser inuti landet.

Två ironiska ortnamn: Brölösera och Tuggelite.
Den sorten finns det många av. Jag har alltid undrat om det var grannarna som skojade med de brödlösa eller om de var självironiska, de som bodde där.

Sveriges lurigaste önamn: Lurö.
Så här skriver en ortnamnsskribent om ön i Vänern: ”har ordet ’luder’ = åtel, as, kadaver som förled och ortnamnet betyder ’plats där förgiftat (arsenik) djurkadaver har lagts ut för att ta död på varg’ (SAOB ’luddra på varg’.)”

Om den tolkningen är korrekt? Nja, det finns andra förklaringar till namnet. Ortnamnsboken från Näs härad tror mer på att namnet kommer av fornsvenska ”ludher ’lur’, i fno.-isl. och i sv. dial. även i bet. ’kvarnlave, urholkad stock, tråg’ och ofta använt som ortnamn”.

Sveriges ledsnaste ortnamn: Gråten.
Jag hittar 27 stycken platser med det namnet. Då räknar jag inte in ortnamn som exempelvis Grossbol, som ursprungligen kommer av samma ord. Troligen av gråt, dvs en äng som är svår att skörda. Finns det ledsammare ängar?

Sveriges mest detaljerade ortnamn: Skrattabborrtjärnssnåret.
Det finns fler namn som borrar ner sig i detaljer, men detta är en favorit. Fyra dubbelkonsonanter, bara en så’n sak. Skrattabborre är det folkliga namnet på vattensalamandern.

Sveriges mest feltolkade namn: Kanske min gamla hemort Molkom (namnet kommer inte av att oxarna mjölkades om här på väg till Oxhälja i Filipstad). Kanske Leverhögen (namnet beror inte på att man plötsligt fick se hur ett av liken rörde sig i koleragraven). Kanske Malmö (de brukar inte mala någon mö där). Kanske Fyrunga socken (den fick inte sitt namn av att bara fyra ungar överlevde digerdöden). Får jag välja tycker jag Malmö är värst.

De kallas folketymologier, den sortens folkliga missuppfattningar om ord, till exempel ortnamn.

Vilka vinner?
Nå, hur ska jag ha det? Vilka ortnamn är roligast och vackrast? Den frågan behöver jag fundera på ett tag. 

Ortnamnet Kul roar mig, det finns det för övrigt bara ett av påstår Lantmäteriet. Jag tror jag ska cykla dit i helgen. Veckans Kultur, det kan aldrig bli fel.

Själv bor jag i Forshaga, vilket råkar vara namnet på ytterligare 13 platser i landet. Det är vackert så. Vackerhalsen, Vackerlandet och Skönheten låter aningen finare. Men namnet Å tycker jag allra mest om, jag får nog skicka in det till tävlingen. Det fattar ju varenda människa att i byn Å, där är det bra tjusigt och lättbott.

– Å!

Du kan inte tro hur många Å det finns i detta land. Vi är ett estetiskt folk, fullt av utrop.

Språktidningens tävling
Här kan du läsa mer om Språktidningens tävling kring vackraste och roligaste ortnamnen:
https://spraktidningen.se/2021/08/ortnamn-tid-far-oss-att-fnissa/
Senast 30 september vill de ha in våra tävlingsbidrag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 179. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Lärdomar om sommaren

Man lär så länge man lever. Den här sommaren har jag lärt mig att om jag springer i kraftledningsgatan väster om Sörtjärn norr om Lyckan, faller handlöst i riset och landar på nordvästra sidan av skallen så att det hörs ett knastrande ljud – då får jag köpa nya glasögon.

Orienteringsträning är inget för veklingar. Om någon vecka får jag de nya brillorna. De gamla ser ut som kontroll 10 och 11. 

Det var där det hände.

### Lyckan är ett så vackert namn. 
### Det betyder ”inhägnad mindre åker eller äng” men vem bryr sig? ”En känsla av högsta glädje och välbefinnande” låter go’are.
### Först trodde jag det var skallen som sprack.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 159. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En smörgås i Sacramento

”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”

Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”

Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”

Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”

Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.

Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”

När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.

Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.

Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.

###

Detta var första kepsen.

### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.

Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.

Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 128. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sveriges minst glasklara kartsymboler

Jag brukar inte klaga på kartor. Personligen älskar jag kartor och de brukar var och en fylla sin funktion.
Men så finns det undantag. Ett undantag. Visit Värmlands pdf-er med kartor över Brattforsheden med omnejd.

De kartorna vet jag inte om jag ska skratta eller svära åt. Har någon enda människa någonsin vandrat de fina lederna med hjälp av dem?

Hur tänkte den som la ut dem?

När någon skapade tecken och teckenförklaringar, var det på förra firmafesten?
– Grabbar, vad ska vi kalla parkeringarna?
– Jag vet. Stort A!
– Bra Berra! Informationstavlorna då?
– Jag vet. Stort F!
– Dassen?
– Enkelt. Ett uppochnervänt frågetecken naturligtvis.
– Du, det är förbaske mig lysande. Då fattar ju alla.

I den stilen fortsätter det. Mot slutet av firmafesten hade de omröstning om vilket tecken som skulle betyda vindskydd. Det blev en hård debatt. Till slut vann – ett i med två prickar.

Glasklart.
Jädrar i min själ glasklart.

Not.

### Det heter inte Kittelfjället. Brattforsheden är en hed. Kittelfjället ligger i Lappland.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 098. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 075. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Landet där ortnamnen sjunger

Nyss reste vi i norra Värmland. Luften är friare där, brukade en kamrat säga.
Den sista stora forsen forsade, vissa lador och hus pratade norska eller holländska. Då är det ändå inte 80 år sedan några av deras ägare fortfarande talte finska.

De kom från Sveriges östra halva, från Karelen och Savolax, finnarna. De kom med förändring. Plötsligt gick det att odla säd bort’ på skogen där ingen svensk skulle kommit på tanken att så. Ur askan växte råg. I samma stund blev skogen värd någonting.

Den historien tröttnar jag aldrig på och det beror inte bara på mormors gener från en annan svedjeskog, ett par decimeter österut på kartan. Nu är vi hemma igen och jag läser om raka AK-vägar, om lanthandlar i varenda by, om var Jularbo hittade på Drömmen om Elin och varför.

Kartan börjar sjunga
Sedan klickar jag fram Lantmäteriets karta på skärmen. Datorn är tyst men kartan börjar nynna. Sjunga om Nolla som betyder toppen av en kulle. Om Noppi som betyder knapp, knopp, toppen av en backe. Om lampi som ibland blir lamm och mäki som blir makk eller magg. Ögat skannar och sinnet blir muntert:

Noppiberget, Joppola, Heiken, Garraho, Gattilamagg, Kvarnola, Harjo, Porrotorp, Bickiso, Mackosbäcken, Alagylla, Dauromägg, Labbiasoåsen, Böhönen, Svastanen, Maddila, Rosala, Vinicka, Rajskiberget, Rånolla, Joholaberget, Johola, Mattila, Mackulaberget, Lemmiki, Dullso, Lockso, Kompoberget, Krokolaknölen, Alakylä, Saunola, Pontasfjäll, Ristitorp, Kylgiainen, Halsi, Halsiberg, Vojanmagg, Lamminmagg, Iddikaberg, Igisinoppi, Telkalamp, Pickinlamp, Madulamp, Purala, Akkalamp, Annikanlampi, Kaskenpelto, Niittaho.

Hör du hur det sjunger om ortnamnen norr om mig, strax ovanför svenskarnas odlingsgräns? Motti tänker jag på när jag hör den sången. Nävgröt och fläsk om du föredrar svenska.

Bevarade språket över 300 år
7 000 skogsfinska ortnamn har vi i Värmland. Fortfarande på 1940-talet var den gamla savolaxiskan samtalsspråk i Nyskoga. Den siste talaren dog på 1980-talet. Vi fick en envis gen, några av oss.

Forsen sjunger, lador och hus mumlar om svedjebruk, om tider när finnsocknen Gräsmark hade fler invånare än Kallsta’ sta’.

Strängsforsen sjunger.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 071. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag blir trött på’t

Ibland blir jag en aning trött på allt arbete med friskvårdssatsningen Hittaut. Den som tidigare hette Stolpjakten. Vi sätter ut stolpar som fasta orienteringskontroller över sommaren. Sedan får folk en karta i brevlådan och kan ge sig ut och registrera att de besökt den och den stolpen.

Det är mycket jobb.

Då kommer rapporten från de första två dagarna med stolpar utsatta i vår lilla kommun. Över 2 000 registreringar. En vän skickar bild från ”runstenen” vid kommunens mittpunkt ute i skogen, som jag valde som kontroll. ”Här har jag aldrig varit förut.”

Det är svar på tal, allt det. Vi behövs. Vi gör nytta. Coronan gör att många väljer skogen eller mina två cykelbanor med stolpar. Naturen har en annan sorts respektavstånd.

Sedan är jag inte trött på’t längre.

Hem Om mig |  Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen
Inlägg nr 2 063. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)