Miljö – SVENSSONS SLÄNG

Det är något visst med grusvägar man aldrig cyklat

Det är något visst med skrivna böcker man aldrig läst, trampade stigar man aldrig gått, uppkörda grusvägar man aldrig cyklat. Eller att det finns en trädstam vid Nolbygrind, där vi aldrig suttit bredvid varandra, tisslat och ätit äggsmörgås.
Var ligger förresten Nolbygrind?

Nedre Ullerud, torsdag. Inte pirrar det som första gången jag ska kyssa den kära vännen. Inte som första gången livet skickar ut mig på en scen för att läsa egna texter för publik. Men pirrar gör det. I dag ska vi cykla vägar vi aldrig sett, det tycker vi om.

Vi parkerar i skymundan vid Tunnelberget. Det heter så för att de gjorde järnväg genom berget där, så att en herr Ulf Sterner, Deje, kunde springa bredvid tåget en stund ibland på väg till realskolan i Molkom. Ett bra tips om du vill bli världsmästare i hockey: spring bredvid tåget på Bergslagsbanan.

Jag hoppas så det är sant.

”Ta dörra mä dej” sa magistern på realskolan när Sterner klev sist in till lektionen. Då gjorde han det.

”Det där är allt en riktig gök”
Sådant talar vi om, vi som också gått i skola i Molkom, när vi plockar cyklarna av cykelstället och flyttar över fikat till cykelkorgen. I magfickan har jag min karta. 84, 90, 87, 88 och 89 heter de cykelkontroller vi har kvar. Svängen, Vägförgreningen, Kanten till öppenmark, Vägförgreningen och Eken.

Vi ska ut och leta stolpar, arrangemanget heter fortfarande Hittaut, i år är vi inte med och arrangerar, därför är varenda stolpe fräsch och främmande. Friskvård när den är som bäst, att leta sig fram för egen maskin till platser vi inte visste fanns.

På raksträckan innan Vartorp sitter en fågel på banans elledning. ”Det där är allt en riktig gök” säger jag. Då flyger den till närmsta björk bortom banvallen och berättar att det är han. Solen skiner, klockan är 10.04, det är 18 grader varmt i skuggan men skugga finns det ingen, inte många moln heller, smörblommorna vinkar i den stilla vinden, vår utflyktsfågel trädpiplärkan tränar sångflykt från hög gran till låg gran och borta på Vartorpstjärn blänker fint blankt vatten som Klarälven fraktat dit.

Vi fortsätter förbi ett rött hus, kommer till ett t-kors med en ännu mindre väg, svänger höger nerför en backe. Hej vad det går! Där står vår stolpe intill vägen mitt i kurvan som den ska. 84:an, Svängen. Tjohoo!

När kodsiffran och koden är registrerade på webben vänder vi tillbaka uppför backen och drar våra cyklar en stund. Fortfarande tror jag att dagens runda ska bli på sin höjd 5-6 kilometer. Jag har inte mätt. En dryg halvmil, det kan det vara värt att höra den gröna fina försommaren sprudla.

Hårdare än asfalt
Tätt intill järnvägen från 1877 går vår grusväg. Ibland är han lerväg, packad torr lerväg, hårdare än asfalt, ibland rasslar grovt grus under våra däck. Vi svänger norrut förbi järnvägen, drar våra cyklar igen vid Jonsbol, svänger höger hitom den gamla skolan, passerar Bernhus, fotograferar en handmålad skylt som lockar med varg och hittar stolpe 90 och 87. Mellan dem hinner vi se forna Mölnbacka station som numera är privatbostad. De brukar bli det.

Nordsjö heter så för att platsen en gång låg norr om en sjö. Den blev utdikad när framtidstron var större i svenskt jordbruk. Vi drar cyklarna uppför bron de byggt över banan, passerar så småningom ännu några hyperitberg i våra liv. Här drar hyperitstråket genom Värmland förbi mot nordväst och Norge. Det märker vi på både höjdkurvor och växtlighet.

Jag hinner inte stanna för att ta bild på två höga stånd med violer bredvid vägen. Nåja, innan färden är över har vi mobilerna fulla med bävergnagda alar, doftande liljekonvaljer och löfbergslila midsommarblomster mot smörblommegult.

Sjön vi inte visste fanns
Svinsjön visste jag inte att den fanns, innan Hittaut-kartan delades ut till alla hushåll i kommunen. Nu vet jag. Den ligger i skogen på gränsen mellan Nedre Ulleruds och Nyeds socknar, nordost om Forshaga, öster om Deje, väster om Molkom. Som gamla nyedsulvar cyklar vi bort till Nolbygrind bortom sjöns sydspets, så snart vi prickat av stolpe 88, Vägförgreningen. ”Här måste det ha varit en grind” säger vi förnumstigt, hittar en åldrad stock att sitta på och plockar fram fikat.

Alltid äggsmörgås vid längre skogspromenad eller cykelutflykt. Det är sedan gammalt.

Karsjön är också utdikad. Kontrollpunkten Eken är inte vanlig i vår klubb, men så heter dagens femte och sista stolpe. 89:an. Vi sätter oss en stund vid rastplatsborden mellan ekarna och tittar ut över sjön. Långt där borta provar en trana sina vingar vid en vassrugge medan jag klickar fram Fornsök på nätet och ser att torpet Anderstorp låg strax intill oss. På Södra Håbergskullen i väster finns en stensättning och flera gravrösen.

Vi är inte de första människorna bland ekarna.

Övergivna av marknadskrafterna
Vid Karsbol plockar min vän syrener, det finns det gott om på ödetomten. Syrener, hallon, äppelträd. Karsbol nämns första gången i jordeboken år 1653, som frälsehemman. På lantmäteriets flygfoto från 1960 är det stora öppna ytor med åkermark söder och öster om sjön. Nu är det mesta igenväxt, husen borta, människorna övergivna av marknadskrafterna.

Skolan vi passerade tidigare ligger i glesare bygd än någonsin, där hålls inga lektioner. Inte på realskolan i Molkom heller, dit åker ingen dejebo längre för att lära den nya tidens ekvationer. På Karsbols gårdsplan spatserar ingen frälsekarl, här har skogen tagit över. Det struntar göken i och trädpiplärkan likaså.

Än så länge.

När vi vänder hemåt bortom ännu mer hyperit hittar jag ett för mig alldeles nytt tecken på att vårt klimat är hotat. De orange snökäpparna. Den som sköter vägen har gjort käpparna hälften så höga som normalt. Mer snö väntar de sig inte längre i östra kanten av Nedre Ullerud.

Efter några timmar är vi tillbaka vid bilen. Då har vi cyklat från år 2021 och tillbaka igen, via bronsålder, järnålder, 1600-tal, år 1877, flygfotots 1960 och Ulf Sterners 1950-tal. Mitt på skogen hörde vi ett rejält slammer några hundra meter bort. Det var ett godståg på väg mot Deje och världen. Långt borta vid tunneln tystnade det i 152 meter.

Sedan kom det ut som ett tåg igen.

### Nu har jag hittat 110 kontrollstolpar. Det finns inte fler utsatta än.
### En fin förmiddag för oss. 18,46 kilometer lycka, vemod och myllrande liv.
### Människor såg vi dock inte en enda. Jo en i Jonsbol. Plus postbilen vid Nordsjö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 155. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En ledsen dag på jobbet

Vårt arbete var snällt mot pendlarplånböcker och miljö. Kollektivtrafik är det. De som åkte med oss varje dag var bland de nöjdaste i Sverige.
De som inte åkte med oss var inte lika nöjda, men det är en annan sak.

På slutet fick jag jobba hemma flera dagar i veckan när något skulle skrivas. 15 år före pandemin. Ett tag var jag tjänstledig en månad om året utan lön för eget skrivande.

Min egen arbetsgrupp var ung och entusiastisk och höll även mitt sinne ungt. Så fort vi startade något nytt projekt var jag tvungen att säga: ”Det här blir vårt genombrott!”. Ryktet säger att den traditionen lever vidare.

Folk satt på lördagarna när de var lediga och svarade resenärer på Facebook.

Förstår du hur jag menar? Sammanhållningen, yrkesstoltheten; det var så mycket som var bra på min sista arbetsplats. I 18 år jobbade jag med information där på landstingets och kommunernas kollektivtrafikbolag Värmlandstrafik. Spännande år när webbplatsen växte, vi införde gratis wi-fi på bussarna och sålde våra första biljetter på nätet.

Jag trivdes.

En dag, en av få, trivdes jag inte. Varför jag var ledsen minns jag inte men jag var riktigt bedrövad. Jag som brukade vissla både till och från jobbet. Då kom min arbetskamrat Markus och ville trösta. Han stack till mig en av de nya keporna som någon hade beställt. De var till för våra kunder egentligen.

Jag blir varm än i dag när jag ser den kepan. Det är bara en mössa, en rätt grå en, men jag har fått den för att jag inte ska vara ledsen.

Den tröstar än.

###
Det var den femte kepsen.

Här är de första fyra:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt

Två mål är viktigare än något annat

Att se sig själv på tv var länge sedan men här är det nu till sist. Det politiska tv-samtalet mellan mig och min vän Philip Johnsson (S).

Några kommentarer innan du tittar:

Samtalet är inspelat i början av november 2020 men av någon anledning inte utlagt av ABF Värmland förrän i går, den 9 februari 2021. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess i Sverige och världen.

Jag är en politisk människa men ingen vald politiker. Det jag säger står för mig personligen. Jag gillar mitt parti (V) men talar inte som utsedd representant i Youtube-filmen.

Den tredje kommentaren handlar om de två mål som jag tycker arbetarrörelsen bör sätta upp. De bör vara överordnade allt annat. Bägge är brandkårsutryckningar:

1. Vi måste rädda klimatet.
2. Vi måste minska klyftorna.

Klimatet behöver jag egentligen inte prata om. Den frågan borde vara självklar. Den borde ligga högst på dagordningen på varje politiskt möte från och med nu. På alla nivåer. Kunskapen finns, det är åtgärderna som släpar efter.

Vi måste minska på utsläppen. Vi måste börja leva hållbart. För våra barns skull och för allt liv på det enda klot vi har. Annars kommer alla problem vi har i världen att förvärras hundrafalt.

Sverige spricker. Det är det andra problemet. Vi måste laga Sverige. Vi måste minska klyftorna.

1980 var Sverige som mest jämlikt. Då gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om arbetarna var kvinnor. Jag är 70 år. Under dom åren har Sverige aldrig varit så orättvist och ojämlikt som nu.

Vi måste minska klyftorna. Det måste också stå på arbetarrörelsens dagordning hela tiden.
Minska dom ekonomiska klyftorna.
Minska klyftorna mellan kvinnor och män.
Minska klyftorna mellan invandrare och svenskar.
Minska klyftorna mellan land och stad.
Minska klyftorna mellan dom som inte kan surfa och dom som kan.
Minska klyftorna mellan dom som inte tar del av nyheter i olika medier och dom som gör det.

Gör vi inte det, strävar vi inte efter det så kommer vi aldrig att kunna skapa framtidstro i Sverige igen. Dom två K:na: Klyftorna och Klimatet.

3. Det finns ett tredje mål också. Det kräver en modigare arbetarrörelse än i dag:
Vi måste våga kräva ekonomisk demokrati.

Här är filmen nu. Tjohoo!

Politiskt samtal mellan Philip Johnsson (S) och Sven-Ove Svensson (V) (50 minuter).

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.
I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur.

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig.

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter.

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

När apparna krånglar

Våldsam polis i Amerika. Elakt virus i luften. Amazonas kalhuggs, dansk bajs flyter i Öresund, klyftorna växer i världen och appen till friskvårdsorienteringen Hittaut krånglar.

Då sitter jag vid min dator och skriver optimistiska rader om framtidstro, levande natur och varm solidaritet. Den lever ju, solidariteten. Det är den som samlas på Amerikas gator.

I trädgården singlar vita blomblad från paradisäppelträdet sakta mot marken, humlor och andra bin surrar, prästkragar börjar slå ut och i mobiler intill mig ler vänliga morsdagsbrev mot sina mottagare.

Det finns en framtid, det går att tro på den. Människor åker för att handla åt sina gamla. Andra anlägger ängar, motionerar om bättre välfärd, rättvisare fördelad.

Hittaut-appen krånglar för att vi är så många som trivs i skogen och vill ut. Även det är ett tecken.

Bôs eller ans, vilket väljer du?

– En trädgård ska se välvårdad och lite bôsig ut.
– Va’ sa du, sa du?
Det är det där och:et som förundrar. Jag har förvånat mig själv de senaste åren.

Vi tar det från början. Bôsig betyder skräpig, slarvig. Att jag ens använder det ordet i samband med vår trädgård visar att någonting har hänt.

Det började på helt annat vis.

Först bodde jag på bondgård med föräldrar och farföräldrar som såg till att slå dikesrenarna med lie när dessa blev för vildvuxna. De skulle aldrig ha kommit på tanken att låta jordbruksmaskiner stå ute och rosta. Plogfåror skulle vara raka, annars fick hela familjen skämmas. Två familjer fick skämmas.

Sedan hamnade vi i kedjehus med trädgård till. Prydligare, produktivare och mer kärleksfullt arbetsintensiv har aldrig en trädgård i Molkom varit. Pappa älskade det.

Pedanter?
Så, 1983, var det dags att skaffa hus till vår egen lilla familj. Jobben var krävande, diverse prioriterade fritidsintressen likaså och dit hörde inte trädgården. Inte för mig. Men en sak var självklar för den här sonen av en småbonde. Även om vi inte odlar mycket ska det vi gör vara prydligt.

– Är ni pedanter ni? undrade en arbetskamrat till frun, när hon såg hur vi trimmat gräset runt buskar och träd. Komposten såg mer ut som våra dagars odlingslådor än som en kompost.

Ordning rådde på fastigheten Grossbolstorp 1:67.

Åren gick. Ett tag blev vi ännu aktivare i föreningsliv, dessutom blev jag chef några år. En rolig tid men inte hann jag prioritera odlingar, hallonstöttning och perfekt kompostomsorg. Frun hann mer än vad jag mäktade med men min del blev försummad, sedd ur småbondeperspektiv. Ibland växte gräset decimeterhögt precis intill träden. Hu!

Parkering för plantor
Förändringen fortsatte. Ett år ställde den kära vännen en överbliven planta på komposten, när hon rensade hallonhäcken. Nästa år en till. Lite senare hamnade en sibirisk vallört i andra kanten, för att den är så fin. Strax därpå fick vår vän fjärilsfotografen oss att bli kompis med våra brännässlor. De är inte bara goda till soppa, de är värdväxter för många fjärilar med. Numera får även de stå kvar. Nämnde jag squashen som visat sig trivas på komposthögen?

Jodå, vi har ett stort ”kompoströr” strax intill. Det gav rik skörd i vår. Ett och annat skottkärrelass jord kan jag nog tvinga till mig ur själva komposthögen också, fast den mest är en vild odling numera.

Så kom 2019. Miljövänner har vi alltid varit men man kan ju klippa gräsmattan för det. Eller vänta nu, vart tredje vild biart i Sverige är hotad. Gör vi inget så riskerar vi att ännu fler humlor och bin försvinner.

Prunkade hej vilt
Då gjorde vi äng av bortre hörnet. En stor trekantig yta där teveronikor, smörblommor och andra vilda blommor riktigt prunkade kring våra två fruktträd. Blandgräset växte högt och i juli fick småbondesonen i mig leta fram lien. Allt medan bihotellen vi satt upp fått hyresgäster som gjorde oss lyckliga. Det gjorde öarna med prästkragar i den klippta gräsmattan med.

I år har jag fortsatt med att samla kvistar och ris i en hög i kanten av ängen. Där har kommit upp en invandrad hallonplanta också, som jag sparar. Han ska få syskon har jag tänkt.

Bin och humlor är fortsatt hotade. Men när jag skriver detta surrar det ivrigt om körsbärsträdet.

Bôs är det nya välansade.

### Lästips: Operation Rädda Bina
### Mina trädgårdsfoton är från 22 juni i fjol.
### Klicka på länken nu.

Denna fullständigt befängda idé till tv-sändning

Jag är uppväxt i kanten av skogen. Rådjur, salamander och tornfalk såg vi ofta. Storspov med. Älgen var mer sällsynt men nog har en skådat älg i sin da’r.
Trodde jag. Tills jag fick för mig att följa Den stora älgvandringen på SVT Play.

Den älg jag kommit närmast hängde slaktad i vår tvättstuga.

En vinter hade vi en flock som åt på några havrenekar som inte gått att skörda den gångna blöta hösten. Nu var det snöig vinter och de flyttade sig inte när vi kom med traktorn och skulle till skogen. Dem kom jag också nära.

En tredje gång, med bilen, var jag bra nära en tjur på 62:an bortåt södra infarten till Forshaga.

– Sikt på rava, sikt på rava! mumlade jag tyst för mig själv men slapp smälla ihop med den ståtlige.

Det där är undantagen. Annars har jag bara sett dem på halvdistans eller ännu längre bort. Älgar tror att jag är farlig när de möter mig till fots och så sticker de. Det är jag inte. Farlig. Mitt värsta vapen är mobilen. Ingen trådlös telefon har någonsin ringt ihjäl och flått någon alces alces. Den uppdateringen har inte lurtillverkarna fått till än.

Jag hade fel
Nå, jag har sett dem vid Ölman, nära Nygårdskällan. Jag har sett dem bland furorna på Brattforsheden. Jag har sett dem i dimma, snö, solsken och på svamppromenad. Jag har sett dem från tåget, bilen och cykeln. Jädrar vad älg jag träffat i blixtsnabba möten.

Älgar, di’ vet en hur di’ är.

Nej, jag visste ju inte det. Vad säger ett blixtmöte på distans mellan lövslyet på ett hygge på Grossbolstorps höjder? Inte mycket. Älgens själ hade jag inte förstått.

Nu har jag det. Slow TV kallar de det men sanningen är att Den stora älgvandringen lärde mig massor av nytt om älgen fortare än det tar att simma över Ångermanälven.

– Jäspalt vad fort en älg kan simma, förresten. Det hade jag heller aldrig sett. Stor och tjock och med alldeles för långa smala ben stapplar han ner i det 1,6-gradiga vattnet och simmar i väg, som om han aldrig gjorde annat hela dagarna.

Borde vara uselt
I tusentals år har älgarna vandrat samma sträcka på väg till sommarbetet. För två år sedan kom någon på att börja filma vandringen där uppe vid Kullberg och lägga ut den i direktsändning, praktiskt taget dygnet runt.

Det borde vara usel TV. Bilderna från de drygt 20 kamerorna är inte alltid perfekta, sådär som på naturfilmer du är van att se. Här har ingen klippt och klistrat, allt sker direkt.

Ibland vänder älgen ändan till.
Ibland är han skymd bakom en tall.
Ibland försvinner de ur bild, när kameran i skogen inte går att vrida mer, på distans.
Ibland är det inte en älgjäkel på bild på lååånga stunder. Den förmiddagen kan höjdpunkten vara en järv som skymtar förbi, en ekorre, bäver eller utter. Eller taltrastsång och blåst i en tall.
Eller så händer inte det minsta. Tiden går och skogen bara står där dyr still.

Då – kommer det en älg. Han funderar. Ska jag ta ett steg till? Nej jag väntar lite. Jo, nu går jag. Tre steg. Ska jag äta lite? Nej jag väntar. Lite till väntar jag. Lite till. Nu äter jag. Ska jag gå en bit? Johan (eller vad den andre tjuren nu heter), Johan ska vi gå en bit till? Nej vi väntar. Lite till väntar vi.

Det är väl inte så bråttom.

Älgens avspända livsrytm
Jag som skriver detta är som sagt uppväxt i kanten av skogen. När jag var 12 år hade jag gått många fler mil på sviktande tallstig och bland gran och björk än på trottoar. Och ändå. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket om älgens avspända livsrytm i månaden maj, som av denna fullständigt befängda idé till tv-sändning.

Ett lysande program.

Dretvintern, morgonrocken och de alternativa popcornen

Jodå, platsen finns.

Detta är en service till dig som av någon anledning väljer att inte se på tablå-tv från ottan och framåt lunch i dag, söndag.

Vi andra vet vad som gäller. Man ska sitta i morgonrock och äta långfrukost framför tv:n, från start till mål, och sedan ska man ut på årets första grusrunda. Springandes.

Hmmm, mutter. Dretvinter.

Popcorn för skidallergiker
Nå, servicen var det. Jag hade tänkt mig att ni skidallergiker kunde ägna er åt några videofilmer med den gamla klämmiga biten Popcorn song. Varsågod govänner, klicka och trivs:

Svenske kocken i The Muppet Show. Vansinnigt roligt inslag tycker både jag och den unge mannen som tipsade mig.

Bengt Grives långserve i frack. Filmen innehåller en del annan pingpong också men missa inte långskruvserven.

Hot Butter Pop Corn (dance). Dansversion som åldrats.

Popcorn song goes metal. För all del men klicka gärna på kockvideon igen. Och igen. Lyssna noga på vad han säger.

Rutor för Facebookallergiker
Till sist några facebookrutor jag publicerat. Förresten, varför tittar du inte på Vasaloppet?

Dretvinter.

Förnekelser bit för bit

Arkivbild: Dretvä’r.

Snöbristen hotar Svenska rallyt och Vasaloppet, stormen stoppar trafiken på väg och järnväg, Grossbolstorps gräsmattor grönskar.

När törs vi se att vädret bytt om till klimat?

***

Lösningen när den globala uppvärmningen lagt ner Vasaloppet: Vadaloppet. Klimatet är dopat, varenda en får vada.

Suck.

***

Förnekelsen går bra nu. Jag tänker förneka allt åldrande efter 42, alla muskelbristningar i vader samt varje deltävling i Mello plus finalen och andra chansen.

Nämnde jag coronaviruset, urbaniseringen, all plast i havet, min morrontrötthet och modet med trasiga jeans? Jag förnekar allt.

***

”Klimatet? Har du sett ett sånt program efter Rapport, kanske? Det heter Vädret, du. Varenda dag. Vädret. Blir det nån skillnad så säger säkert John Pohlman till, det vet jag. Han har aldrig sett bekymrad ut.

Synd bara att han slutade med pekpinne.”

### Bortsett från snöbrist och klimatförnekelser är 18 februari en fin dag i år.
### Ett helt år framåt kan jag ropa Ulf Lundells refräng när jag letar efter den kära vännen:
### ”67, 67, var harru tage vägen nu?”

Sanningen om värsta växthuset

– en dikt

Om någon släpper ut för mycket koldioxid
så blir det lite dumt.
– Vi vet.

Koldioxiden är knepig. Den släpper igenom
synligt ljus men absorberar
den infraröda strålning som jorden utstrålar.
Då får vi en växthuseffekt.
– Vi vet.

Värmen smälter isen. Växter svälter,
djur och mänskor svälter.
– Vi vet.

Växthus ska vara lagom. Fossiler
hör hemma på museer.
Stäng stofilindustrin.

Viktor Root

### Fakta i andra strofen är hämtade från ett föredrag av Edward Teller. Han höll det när den amerikanska oljeindustrin firade 100-årsjubileum 1959. Oljebolagen har känt till den globala uppvärmningen länge men blundat.

### De har fortsatt sälja sin olja, fortsatt värma upp vårt klot – och blundat.

### Klicka och läs mer om Edward Tellers varning på 100-årskalaset (engelska).