Löparkepsens stora dag

Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.

Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.

På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.

Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.

Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.

Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.

Skogsbränderna kommer att bli fler.

###
Det var den tredje kepsen.

Här är nummer ett och två i serien.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 131. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).