Fråga 4 Hur upplevde du att jag satte mobilen 1,5 centimeter under din näsa samtidigt som jag informerade dig om att samtalet spelas in och kan komma att användas i utbildningssyfte?
a/ ”Gôrtölitt” b/ ”Jaså varrä dä du gjorde” c/ ”Det är bara kul att få vara med i tv. När kommer det?”
Fråga 5 Skriv 293 tecken om hur du vill utveckla dina enkätsvar, svar på enkäter samt frågeformulär.
En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.
Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna. – Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen? – Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?
Jag är så tacksam Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.
När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut. Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.
”Sven-Ove blir glad av att springa” I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:
När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på. Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt. Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.
Peter Olausson Wermlandiana 2024:3”
### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson. ### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter). ### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.
Ännu ett år med bloggen, den försöker tänka framåt men även bakåt.
2024 var året då jag gav ut löparboken och blev inbjuden till särskilt många uppläsningar. Kul! De flesta var gratis – jag gillar mina ideella vänner – men säg ingenting till arrangörer med penningsäck.
Tiotusentals dog i Gaza och krigsherren i Kreml fortsatte också sitt dödliga anfallskrig. Lögnaren i Mar-a-Lago vann det amerikanska valet.
Under sex dagar hade vi besök av en fin vit turkduva vid fågelmatningen. Det var första gången.
Tankar i repris Här är några blogginlägg i repris. Jag tycker fortfarande det är förunderligt att AI kunde skriva ett så träffande tal åt oss vandrargubbar.
Sätt dig en stund, klicka på länkarna och läs inläggen:
Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.
Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.
Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.
Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.
Nu börjar mitt prat:
1. Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.
Kaffe är barndom för mig.
Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.
Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.
Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.
Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna: – Tommy eller Elvis?
Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’? – Tommy” säger jag blygt. Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.
Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58. Det vet jag inte heller. Men kaffe dricker jag.
2. Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.
Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde? Svar: 128 kronor.
Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år? Svar: 66 kronor och 61 öre.
41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.
Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.
Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.
Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.
###Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet. ### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig. ### Den här med. På fredag blir det töling.
Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.
Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.
Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.
En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.
Vad jag borde ha sagt Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?
Nja, inte halva natten. Bara till halv två.
Trivs.
Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
– Bor du i lägenhet eller i hus? känns också lustigt för den här 73-åringen men inte för många yngre talare. Livet har lärt mig att lägenheter har en tendens att hålla till i hus, men det hjälps inte. Den som bor ”själv” i ”hus” förväntas inte ha grannar bakom en dörr strax intill.
”Hemskt”? Nja, farligt är det väl inte, bara lite konstigt och möjligen förvirrande. Förunderligt är däremot är ordet hemsks historia.
Rädd eller skräckinjagande? ”NÄR MAN LÄSER GAMLA TEXTER kan man stöta på ord vars innebörd står i direkt motsättning till vad orden betyder i dag. Ordet hemsk, som numera vanligen har betydelsen ’skräckinjagande’ eller ’ryslig’, kunde alltså förr även ha en nästan motsatt betydelse: ’ängslig’ eller ’rädd’. Under en period på 1800-talet användes ordet i båda dessa inbördes motsägelsefulla betydelser, men så småningom kom den numera bekanta betydelsen att bli helt dominerande.”
Det skriver Bodil Rosqvist i senaste numret av Språktidningen.
Dum, slö, likgiltig ”Hemsk” som vi nu använder ordet är en avledning av hem, skriver hon. Tanken var att den som alltid håller sig hemma utvecklas inte mentalt, utan blir inskränkt och trög.
”Den betydelse som vi känner i dag, ’skräckinjagande’, ’ryslig’, är belagd sedan 1805 /…/ men i SAOB får man också veta att ordet tidigare har kunnat betyda 1) dum, 2) slö, likgiltig, 3) försagd, 4) ängslig, rädd, 5) dyster, svårmodig, 6) inbunden, 7) arg, förbittrad och 8) matt, illamående.”
Slutsatsen är enkel. Jag får nog ge mig ut ett tag i dag och inte sitta här själv hemsk i hus.
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
