Alla dessa höjdpunkter i livet

Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:

-När jag lärde mig cykla.
-När kusin Jörgen lärde mig stamklättra.
-När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.

-När jag fick mopeden.
-Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar.
-Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.

-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg.
-När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola.
-De lyckliga sommardagarna när barnen kom.

-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare.
-Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren.
-Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.

-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju.
-När kusin Jörgen vann SM.
-Första maran, 1983.

-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002.
-När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland.
-När barnbarnen kom.

-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan).
-Den fina gruppen informatörer på sista jobbet.
-När onkologdoktorn sa att jag var frisk.
-När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF.
-Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.

-Den här morgonen. Hurra!

Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 358, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

De bevingade orden från Jönköping 1975

Bild ur filmen. Foto: Ellinor Berggren.

Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.

Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.

Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl.
– Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.

### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare.
### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem.
### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.

Jag hoppas så hon har rätt 😉

– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 357, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Senast lästa bok gånger två

Senast lästa bok brukade vi fråga våra intervjuoffer förr. Mitt svar i dag är ”Våg kommer” och ”Brev”. Båda är bra och läsvärda.

För några dagar sedan var jag på Litteraturquiz för första gången i mitt liv. Forshaga bibliotek arrangerade, frågorna var intressanta, lagen fick som mest bestå av fyra personer och hela tillställningen var trivsam.

Det var bara ett litet problem. Jag läser en hel del men är usel på att komma ihåg titlar och författare.

Sjöwall-Wahlös deckare kom upp. Jo då, jag har läst alla, fast tydligen minns jag inte titlarna på de mindre kända av dem.
Boken om paret som vi får följa under en viss dag varje år i 20 år. Även den har jag läst. Men vad heter boken och författaren?
Den lilla bokhandeln runt hörnet känns bekant. Inte minns jag författarens namn för det.

Vårt lag kom näst sist. Nu finns det bara ett sätt att gå vidare med livet. Att inte ge tappt.

Örnar och vågor
Sven-Erik Karlsson respektive Mats Parner & Stefan S Widqvist. De namnen kommer jag däremot ihåg.

Sven-Erik i Gustavsfors utanför Hagfors fick Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium för år 2020. Då hade han vid 79 års ålder gett ut sin allra första bok, den fina och kritiska naturskildringen Örnögon. Så här skriver juryn i motiveringen:

”Med kaffetermos, smörgåsar och den gamle hunden får läsaren följa med ut i skogen. I växlande väder vandrar och skidar författaren över hyggen, myrar och berg och skådar naturens, djurens och fågellivets fascinerande värld. Upplevelserna skildras i dagboksform i poetiska, filosofiska och samhällskritiska tankar, alltifrån sorgen inför skogsskövlingen och timmerbilarna som kör förbi till den stora lyckan att få möta örnens blick.”

När jag var på den nya pigga bokfestivalen i Hagfors för en tid sedan bytte vi böcker. Zeke fick min senaste, jag fick hans. Våg kommer från 2022 är berättelsen om hur han hoppar av gymnasiet och går till sjöss.

Längst ner i hierarkin
Jag tyckte mycket om Örnögon. Även sjömansboken är bra. Den unge Sven-Erik har följt båtarna som lagt till i Åmåls hamn hela sin barndom. Nu tar han jobb som mässkalle på en av dem. Ahlmarksbåten M/S Alstern går mellan Vänern och olika hamnar i Holland och på andra håll.

Delfzijl är en stad jag inte visste fanns, nu hittar jag den på kartan. Där har alltså NWT:s forne lokalredaktör i Hagfors seglat in tillsammans med 14 andra sjömän lastade med papper från Gruvöns bruk.

Sven-Erik själv är huvudperson i boken men på Alstern står han längst ner i hierarkin. Stewarden röker kilometerlånga Pall Mall, kocken avskyr vitlök, maskinisten är ilsken, motormannen kan inte gå i pension hur han än försöker, en matros vill hellre hem till gården och köra traktor och kaptenen som seglat på lägre rutter vill numera ha nära hem.

Då bockar stewarden
Allra tydligast blir klassamhället i det kapitel som börjar så här:

M/S Alstern är lastad med pappersrullar vid Gruvöns bruk.
Strax innan avgång kommer en bil rullande fram till landgången. En blänkande Mercedes.
Ett medelålders par kliver ur och en hund, en välfrissad pudel spatserar högfärdigt runt husse och matte.

Ur baksätet stiger en kille, tvekande, som om han tycker att det här är ingen bra idé.
Det är något bekant över honom, men ändå svårplacerad.
Den jag tänker på brukar vara mer kaxig, jag har nog förväxlat person.

Ur bilens baklucka plockas några väskor, samtidigt som Samuelsson, stewarden, springer ner för lejdaren, tvärbromsar bockande och bugande framför det medelålders paret.

Pappersbruket har nära affärer med rederiet. Killen är son till en Billerudsdirektör och ska på språkkurs, så nu åker han gratis med rederiet.

– De där överklasskillarna brukar gå på gymnasiet hemma i Åmål. Tyckte att jag kände igen honom.
– Visst, säger Samuelsson. Har du problem med det? I vilket fall ska du passa upp honom. Servera frukost, lunch och middag och uppfylla andra små önskemål som kan dyka upp.

Fan i helvete, tänker jag.

Direktörssonen är sjösjuk mest hela resan. Jobbet att passa upp på honom blir inte betungande. Men minnet sitter kvar.

Det är ett bra sjöluffarreportage han har skrivit, den gode Zeke. Havet stänker salt. Ibland är Vänern lugn, ibland vresig. Ibland påminns vi om de tusentals vraken på Vänerns botten. Eller om Alsterns systerfartyg Yngen som förliste i en vinterstorm utanför Ölands södra udde. Då var hon omdöpt till M/S Östanhav och två man följde henne i djupet.

Välskrivet och initierat, Sven-Erik!

Två herrar i Karlstad växlar brev
Mats Parner och Stefan Widqvist är två skrivande vänner och vänsterdebattörer i Karlstad som brukar träffas, äta lunch och utbyta tankar. En dag bestämmer de sig för att börja skriva brev till varandra.

Inte mejl. Inte sms. Inte blogginlägg, messengermeddelanden eller någon annan sorts elektrisk försändelse. Nej, pappersbrev.

Nu har de samlat dessa brev i en bok om livet och världen hösten 2023 och vintern 2024.

En gång, de spännande åren kring 1968, hade de båda olika syn på somligt, om jag inte minns fel. Numera är skillnaderna mindre, även om de skymtar fram när det gäller Ukraina. Breven pendlar från stort till smått, mest stort, för detta är två äldre bildade herrar med nära till politik och idéhistoria. Innehållsförteckningen är talande nog och berättar om de två skribenternas personligheter, intressen och tankevärld:

En klaustrofobisk känsla sprider sig allt starkare.
Fotboll är mer än ett spel.
En stingslig förbundskapten mumlar apologetiskt.
Solig höstdag i oktober pladdrar hämnden framför mina ögon.
Som pisksnärtar minnande om sällträets hårda smällar.
”Jag är ingen marxist! Systemkritiska verklighetstolkningar behöver samverka för en jämlik värld så att kapitalismen på allvar kan utmanas”.
Byn Kinampanda och Mama Eliza i Nyereres Tanzania.
En värld av ofärd och plåga, vad kan omtanke vara?
Nu lyfter jag fram Mikolaj, Kolja, Sacha och Vanja i ljuset.
Statyer reses av monarker, politiker och idrottsmän – historiebruket som förmedlar det politiska budskapet.
En bildad herre utgjuter sig om nytöntighet och allmännare slafs.
Den mänskliga säkerheten har satts ur spel i den allt aggressivare politiken mot främlingen från Afrika och Asien.
Tröttkörd begär jag nu timeout och förbereder slutvarven.
Dagens händelser och dessas historiska bakgrund.
En yngling med grandios självsyn och säregen övertygelse.
Jag kallar mig social demokrat… inte socialdemokrat… varför då?
En ny stad utanför mitt fönster och en livaktig FNL-grupp.
Kroppen som försvann – jag är min kropp.
Plötsliga andningsproblem och ett oväntat telefonsamtal.
Vilka mått och steg behöver tas?

Karl Marx, 68 och klimatet
Jag har stort utbyte även av denna bok. Ena stunden bjuder Parner på Degerfors sexpoängsmatch mot Sirius långt borta från Stora Valla, nästa ögonblick är han i en nära by i en utkant i Afrika. Ena stunden håller Widqvist kurs i centraleuropeisk kultur- och idéhistorisk miljö i Prag, strax därpå tvingas han bli sittande framför sin tv i stadsdelen Viken, injagad av en svårvandrad Karlstadvinter.

Widqvist:
”Mitt eget glädjefyllda, solidariska ”68” var ett sökande efter ett nytt sätt att leva tillsammans med en självklar förhoppning som bar på en ljusare framtid, där det ojämlika samhället skulle förpassas till soptippen.

Det har nu ersatts med pessimism, men likväl också en försiktig optimism hos mig själv.

Världen är möjlig att förändra trots allt.”

Parner:
”Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats.

Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotliga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.”

Om Ukraina är de som sagt inte helt överens anar jag medan breven bärs fram den snorhala karlstadvintern 2023-2024. Den oenigheten får du läsa mer om själv.

### Sven-Erik Karlsson: Våg kommer (Recito förlag, 122 sidor, 2022).
### Mats Parner & Stefan S Widqvist: Brev (Bokförlaget Norlén & Slottner, 205 sidor, 2024).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 353, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vuxenvarning och konspirationer

Livet rullar på. Krig i vår närhet, vår i vår närhet, böcker att läsa, rundor att runda, texter att skriva, älgar på tv. Stundom en och annan vuxenvarning.

I helgen inföll en av dessa vuxenvarningar. En som får oss själva att känna oss vuxna vill säga. Någon gång ska väl även vi växa upp.

Då konfirmerades barnbarn nummer tre.

När ett trettiotal ungdomar frimodigt står framme på scenen i vita kåpor och redovisar texter de skrivit, tänker jag på min egen konfirmation. Den gången var det sannerligen inte vi själva som tänkt och skrivit orden. Verkligen ingen frimodighet när förhöret i kyrkbänkarna satte in.

Ett förbjudet fniss
Jag har alltså varit på tre konfirmationshögtider de senaste åren. Ingen gång har det varit något skrämt förhör, så som när vi blev förhörda av prästen. Däremot har det skrattats.

Kära nån, vi skrattade bara enda gång på vår tid. Det var när vi nervöst låg på knä framme vid koret med skosulorna mot församlingen och en i gruppen började fnissa av nervositet. Snart delade hela gruppen hans förbjudna fniss.

Då fick vi gå till parken
Vid festen efteråt i friluftsgården berättar jag för de unga hur det var 1966. Vi hade inga vita kåpor, killarna hade mörk kostym och tjejerna vita klänningar. När konfirmation och nattvard var avklarade fick jag lov att gå till folkparken första gången.

Första helgen i parken bar jag min bruna konfirmationskostym. Helgen därpå var det slut med det. Beatles och ungdomskulturen hade slagit till, nu var det rutiga byxor, vinröda mockaboots och vinröd polo som gällde.

Efter några helger var bootsen slitna ovanpå tårna av pedalerna på min Fram King Solifer. Det gör ingenting. Det var den mopeden som såg till att jag blev gift.

Konspiratorisk höjdpunkt
På måndagen är vi hemma i Forshaga igen. Då åker jag på möte i stan om det fria ordet. Inledningstalaren är ny för mig. Höjdpunkten på hennes konspiratoriska anförande är när hon triumferande visar den nya terroristlagens ordningsnummer år 2022.

Djävulens tal.
666.

Tyst tyst tänker jag på vad en vän brukar säga sådana gånger:
– Käre Gud Schläpp ätter…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 352, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Skogsbruk på flera sätt

I dag har jag skrivit de här två texterna. En Facebooknotis och ett brev.
De hänger ihop.

Inlägg på Facebook:

Ibland när jag säger något klokt om skogen brukar folk svara att det märks att jag läst Gunnar Wetterbergs ”Träd”.

Det hade jag inte. Förrän nu. Läs den här breda, kunniga och intressanta genomgången av svensk skog och svenskt skogsbruk förr och i dag.

Det är du värd.

### Läs mer om Träd

Mejl till min kommun och hembygdsförening:

Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.

Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.

Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.

Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?

Vänliga hälsningar

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 350, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Så dåligt samvete har vi inte

Ukraina är lätt, Israel är svårt.
Det känns konstigt att skriva detta, men så har det känts.

Vem som helst kan se att Ryssland är angriparen och Ukraina den angripne. Krångligare är inte den frågan.

Israel-Palestina är värre. Det beror på vad Hitler gjorde mot miljoner judar (och socialister, fackföreningsfolk, romer med flera men det är en annan historia). Eftervärlden har kollektivt dåligt samvete sedan dess. Trots att vi bara är en eftervärld.

Varför har vi inte dåligt samvete för vad som hände palestinierna 1948? För Sabra och Shatila 1982? För alla dessa år som palestinier suttit i flyktingläger? Eller för att de som bor i Gaza i praktiken suttit i världens största fängelse?

Suttit? De sitter där än.
Inlåsta.

Nu bombar Israel detta Gaza till en parkeringsplats för sina stridsvagnar. 30 000 döda hittills, en tredjedel av dem barn.

Hur kan Hamas illdåd försvara ett nytt folkmord? Borde inte Israels folk – av alla – veta bättre?

Proportionalitet stavas inte 30 döda palestinier för 1 israel. Så dåligt samvete finns inte.

###Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.”

(Svenska Röda Korset)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 348, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den 66:e dagen

18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?

Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.

Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.

Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.

Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.

Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.

Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.

”Undrar
hur många år
jag varit död
då?”

Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute  i trädgården. Springer. Höften vill.

Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.

Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen
14 juni 2023: Sandra Bornstedt.

### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”

Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.

Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.

Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.

Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.

För att citera mig själv:
Detta blir vårat genombrott.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 347, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Att göra det svåra tydligt

På 1990-talet samarbetade jag med tecknaren Robert Nyberg kring ett fackligt informationsprojekt åt Kommunal Värmland. Senare även med krönikor på Räddningsverkets m fl webbplats Skyddsnätet som han illustrerade.

Robert är ett geni. Många har sett hans runda vykort åt Kommunal en gång i tiden. Liksom hans böcker, både egna och sådana där han samarbetat med olika skribenter. Nu för tiden medverkar Robert och hans fru Lena dessutom på tidningen Aftonbladets ledarsida, serien där heter Vilgot.

Vilgots strip i söndags kunde vi se en mamma och hennes dotter stå och titta på en Palestinademonstration. Så här stod det på plakaten:

Nödhjälp till Palestina
Eld upphör nu!
Stoppa folkmordet
Rädda Gazas barn!

Dottern frågar:
– Vad står det, mamma?

Mamman svarar:
– Det som måste sägas!

Svårare än så är det inte, när det gäller situationen i Gaza just nu.
Det är ju det som är Robert Nybergs stora talang. Att göra det svåra tydligt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 346, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Nya kommunikativa ordboken

På begäran, här är till sist ett nytt avsnitt av Nya kommunikativa ordboken:

Broddetorp – smeknamn på tätort där vinterväghållningen i vinter skapat massiv marknad för taggiga fotbeklädnader, se Karlstad.

CV – glädjebetyg för fuskande Tidölagare.

Drönare – bihane känd för sin lättja som gjort en klassresa och numera sett till att flygbilden blivit tv-standard, från minsta skidtävling till Bonde söker fru. Viktig i det förfärliga anfallskriget i Ukraina. Bihanen har slutat dröna. Suck.

Förbättringsarbete – när Tidölagsminister kletar dit en och annan examen han inte har. Han är ändå minister, nåt måste han ju förbättra här i världen.

Lunchmobb – hungrig grupp av människor som inte är beredd att gå långt i det urbana landskapet för att tygla sin blodsockergrinighet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 344, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Fulast får två

Så där. Då var manuset klart för årets första framträdande.
45 minuter i församlingshemmet i Munkfors tisdag 6 februari. Först är det grötfrukost, sedan är det jag.

Det blir lite humor och lite allvar har jag tänkt.  Om mitt förhållande till Munkfors. Om boken Mitt liv som keps. Om hotet mot mitt liv. 
Jag är så glad att folk ber mig komma och prata.

Publiken får gärna bära keps.
Finast keps får en bok. Fulast får två.

Kommande framträdanden:
Tisdag 6 febr 09.30 Môracafé, Församlingshemmet Munkfors (Svenska kyrkan).
Tisdag 20 febr 9.30 Frukostklubben, Församlingshemmet, Forshaga (Svenska kyrkan).
Lördag 9 mars 13.00. Årsmöte, Gruvan Grums (Vänsterpartiet Grums).
Onsdag 13 mars 15.00 Karlstadrummet i Biblioteksrummet (Karlstad-Gillet).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 340, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).