Dags att avsluta min miniserie om artificiell intelligens, AI. Varför inte låta huvudpersonen få sista ordet? Det är inte mer än rätt.
Jag öppnar gratisversionen av ChatGPT och skriver in den här prompten:
Du är bloggare. Skriv ett kort inlägg om vad man bör tänka på när man använder AI.
Det tar några tiondelar av en sekund, högst, innan följande dyker upp på mobilskärmen. Jag har inte ändrat ett kommatecken i ”hans” blogginlägg:
AI är ett fantastiskt verktyg – men precis som med allt kraftfullt gäller det att använda det med eftertanke.
För det första: var källkritisk. AI kan låta självsäker även när den har fel, så dubbelkolla alltid fakta, särskilt när det gäller nyheter, hälsa eller juridik. För det andra: tänk på integriteten. Undvik att mata in känslig eller personlig information som du inte vill ska spridas eller lagras.
Det är också viktigt att komma ihåg att AI inte ersätter mänskligt omdöme eller kreativitet. Se det som en assistent, inte en facitmaskin. Använd AI för inspiration, effektivitet och stöd – men låt dina egna värderingar, erfarenheter och idéer styra slutresultatet.
Kort sagt: använd AI smart, nyfiket och ansvarsfullt.
Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.
Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.
AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.
Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.
Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.
”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.
Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.
Från prompt till hallucination Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:
Generativ AI:AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på. Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg. Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen. Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor. Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.
Skada eller nytta? Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.
Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.
Nu har jag läst lite mer i den kloka AI-boken jag fick i 75-årspresent. Här är några noteringar.
För det första: Jag skulle med glädje använda AI till att sammanfatta en text eller skapa struktur för en längre text.
Självklart arbetar jag noga igenom språk och fakta innan jag sedan släpper ifrån mig det som AI påbörjat.
För det andra: Min dagbok, mina eftertankar, vill jag naturligtvis formulera själv. Ibland för hand till och med, trots att programmet Anteckningar i min mobil bara ligger ett klick bort hela tiden.
För det tredje: Bloggtexter, mejl, skönlitterära utkast och facebookkommentarer formulerar jag förvånansvärt ofta just i Anteckningar. Fast jag älskar anteckningsböcker. Jag älskar mobiltelefoner och datamaskiner också, har det visar sig.
”Att skriva med hjälp av AI är som att ta bussen” skriver Karin Milles, professor i svenska och krönikör i Språktidningen.
Inte lika härligt som en solskenspromenad men bättre än att traska fram genom ett tjockt täcke slaskig snömodd, fortsätter hon.
”Chattbotten kan hjälpa den osäkra eller ovana skribenten, precis som den kan hjälpa den skickliga skribenten att bli ännu bättre.”
Passar inte alltid Jag håller på och försöker lära mig hur AI-skrivande fungerar. Då är Karin Milles bok till god hjälp.
”Det är alltid du, inte AI-verktyget, som är ansvarig för texten.” ”Du ska skriva till chattbotten som om du kommunicerade med en människa.” ”AI passar inte för allt skrivande.” ”Tänk på AI som en genomsnittligt smart kompis med vissa problem med sanningen – någon du kan bolla idéer med och få inspel från, men vars påståenden du alltid tar med en nypa salt.”
”Nykter och pedagogisk” När jag gjort den första genombläddringen, läst innehållsförteckningen och de inledande sidorna skriver jag följande prompt (som instruktionen kallas) till min gratisversion av ChatGPT: ”Skriv en kort anmälan av Karin Milles bok Skriva med AI.”
Inom någon sekund kommer svaret i min mobil:
Kittlande svar Nu ska jag läsa vidare och se om han har rätt i sin beskrivning av boken, den där AI. Killgissaren, struktureraren och allmänna hjälpredan.
– Skärp dig! skrev jag en gång till AI när han skrivit dumheter. – Förlåt. Jag ska skärpa mig, svarade han.
Då kittlade det i den här gamle skrivkarlen. Maskinjäklarna har börjat be om ursäkt.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.
Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.
I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.
Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.
Men nu är jag klar. Tack, alla.
Bäst, näst och tredj’ Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.
Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.
Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.
Nej fyra.
Den berättar Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.
Om er själva, nämligen. Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.
### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”. ### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare. ### Undrar hur mycket som var sant.
Trivs.
LÄSTA LISTAN – Boktips från alla som kom på kalaset
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Bibeln Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor Mötley Crüe: The Dirt
Nyss bad jag AI skapa en bild där jag klättrar i berg iförd badbyxor. Svaret kommer snabbt. De vägrar. En sådan bild skulle bryta mot deras riktlinjer.
Nu undrar jag så hur mitt fula brott såg ut. Vad gjorde jag för fel? Vägrar AI rita en höjdrädd karl på en klippkant? Är mina badbyxor för läckra? Kan de skapa oro på landets gymnasier, köpcentra och ålderdomshem? Eller värst av allt: sysslar ChatGPT med åldersdiskriminering?
Detta funderar jag mycket på.
### I stället får du titta på bilden jag själv tog för några somrar sedan norr om sjön Mangen. ### Kolla skuggan i vattnet. ### Min bästa selfie genom tiderna.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.
Bara sådär.
Den stunden när en människa säger så. Den stunden.
När jag fyllde 70 önskade jag mig inte saker. Vi har redan saker. Jag bad om lästips.
På en lapp stod det Freakonomics. Boken är amerikansk men på svenska. Där, på sidan 76, lär jag mig vad amerikanska fastighetsmäklares ord betyder.
”Fantastiskt” och ”charmigt” är mäklarkod för hus som inte har mycket som är värt att beskriva. ”Rymligt” betyder fallfärdig eller opraktisk. ”Fint område” berättar att de andra husen i närheten visserligen är trevliga. ”Väl underhållet” är kod för:
– Bjud lågt!
Men det är Amerika det. Så har vi ju det inte i Sverige. Eller vad säger ni, ord? ”Citypuls”, ”sjöglimt”, ”oslipad diamant”, ”pittoresk” och ni andra. För att inte tala om ”Ett unikt tillfälle att skapa sitt drömhem”, gamla fina ”Renoveringsbehov” och ”Något för den händige”.
