Jag måste erkänna att jag trodde Romina Pourmokhtaris fördömande uttryck kom från någon gammal vis nomadkultur. ”Att pissa in i det egna tältet.”
Sedan började jag leta. Bengt Göransson nämner uttrycket i en krönika i Helsingborgs Dagblad 2011 och David Halberstam nämner det i en bokrecension i New York Times 1971.
Bättre ha honom inne Halberstams text är det äldsta källan jag hittat hittills. Boken han tar upp handlar om Lyndon B. Johnsons tid som president i USA. Då ska Johnson ha sagt om den kontroversielle CIA-chefen J. Edgar Hoover, som han först funderade på att sparka:
”It’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in.”
### Varifrån Lyndon Johnson hämtade pissuttrycket vet jag inte. ### För övrigt var Johnson ivrigt kritiserad av oss i Vietnamrörelsen när USA bedrev sitt angreppskrig i Vietnam. ### Jag har inte ändrat mig.
Jag måste erkänna att Liljecronas hem från 1911 inte är Selma Lagerlöfs bästa roman. Jag tycker inte det.
Hon – är en av mina favoritförfattare. Boken – är lite för spretig och osammanhängande för min smak. Särskilt när jag vet att författarinnan kunde så mycket bättre. Men föreställningen – kära nån vad Västanå Teater förvaltar det bästa ur romanen. Succé igen i vårt åskådargäng.
Stort tack, Stinnerboms och alla ni andra i Berättarladan. Trivs.
### Ja, jag skrattade. Mer än vanligt i Västanås föreställningar. ### Ja, jag fick tårar i ögonen tre gånger. ### Ja, musikens rytm sitter fortfarande i kroppen när jag skriver detta.
Sven Liljecrona (Lars Qvarnström) lyfter sin älskade Maja Lisa (Margit Myhr). (Foto: Håkan Larsson)
Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
Kanske var det datorns automatiska stavningskontroll. Kanske var det slumpen. Kanske någon omedveten spökskrivare inom mig.
Hur som helst blev jag först förvånad, sedan full i skratt.
I förra inlägget om min nya långrunda hade jag skrivit det för en löpare viktiga begreppet: höjdkurvan. När jag läser om texten för tredje gången på webben ser jag vad det faktiskt står där.
Ett lysande begrepp. Nöjdkurvan. Ibland blir det rätt fast det var fel. Tjohoo!
SD:s främlingsfientliga och osmakliga valreklam har fått resenärer i Stockholms tunnelbana och bussförare i västsverige att må dåligt. Det finns en enkel lösning:
Några år på 1980-talet brukade jag bevaka värmländska mejeristämmor. Varje gång reste sig en karl och ville ha reklam för centerpartiet på mjölkförpackningarna. – Nej, sa marknadschefen. Det ska vara lugnt vid frukostbordet.
När frågan om partireklam kom upp på mitt sista jobb, Värmlandstrafik, sa jag själv på samma sätt: – Nej tack. Det ska vara lugnt på bussen och tåget.
Det här är en text. Den vill hälsa till dig. – Hej, säger texten. Hoppas, säger den.
Det gör jag också, tänker du. Hoppas.
Till exempel har du sått ett frö. Det vill texten också göra. Den har bara inte hunnit berätta. Vilket frö ska jag ta, tänker texten. Det stora eller det lilla?
Valrörelsen hettar till, dumheterna far som spottloskor ur en och annan hetsporre utan hyfs. Själv sitter jag i min läsfåtölj och funderar över begreppet eponym. Det är när en persons namn blir till ett ord.
Här är några sådana personer: Charles Boycott. Marquis de Sade. Earlen av Sandwich. Anders Celcius. Jean Nicot. William Banting. Alois Alzheimer. Alessandro Volta. James Watt. Anders Fredrik Mollberg. Gustave Eiffel. Marcus Hellner. Ulrich Salchow. Jean-Marc Bosman. Hans Asperger. Earlen av Cardigan. Stefan Attefall. Leo Baekeland. William H Mason.
Titta nu på teckningen av Stig Höök, pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix. Den trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 januari 1944. Rubrik: ”Till audiens hos Hitler”. Bilden visar hur en landsförrädares namn just blivit eponym.
Ska ”jomshoffa” gå och bli ett verb nu, efter den här veckan? ”Jomshoffa. Att ta till urartat fulgrepp i valspurt.”
Risken finns.
### För övrigt vägrar Färjestad BK:s vd Stefan Larsson ställa upp på en intervju i Sveriges Television om Cal Foote-affären.
### Här är några Facebook-kommentarer jag ser just nu om hans inte helt smarta vägran:”Rakt igenom urusel kommunikation från FBK. Ett mediehaveri i kolossalformat!””Bedrövligt svagt. Riktigt dålig krishantering dessutom.””Jag har utbildat i krishantering och det som är viktigast är att se de drabbade och beklaga det inträffade samt att vara tillgängliga för media. De har gjort det mesta fel här.”
