Skrivande – SVENSSONS SLÄNG

Opublicerad Go’morron-krönika nr 1

Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:

ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.

Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.

– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!

Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.

***

Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.

Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.

Alltid snabb i repliken.

***

Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.

– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.

Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen.
– Ser du den stora sågspånshögen där borta?
Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så?
– Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.

Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.

***

Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.

Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.

– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta.
– Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.

Förmannen försökte se myndig ut bakom styret:
– Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?

Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt:
– Han ska hem och läsa paragraf 32!

Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.

GO’MORRON!

### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.

### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.

### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.

Länk till bakgrunden till krönikan:
”Skriv riktiga artiklar i stället”

”Skriv riktiga artiklar i stället”

Jag håller på med Döstädning 2.0. Det vill säga rotar bland gamla opublicerade manus. Sådana som ligger och samlar damm och bara bevisar en sak. Att skribenten saknade omdöme redan på den tiden.

Djupt ner i en sådan bunt ligger Vaggeryds-krönikorna.

Saken var den att jag hade fått mitt första fasta jobb som journalist. Sådant var viktigt om du kom från ett lågavlönat arbetarhem.

Efter en termins intensivt och roligt praktikarbete på Smålands Folkblad i Jönköping hade de erbjudit mig jobbet som lokalredaktör i Vaggeryd. Den gamle redaktörn hade blivit ovän med direktörn, låst redaktionen utifrån och gått.

Den ständiga lokalredaktörsångesten
Jag tackade ja.
Men Vaggeryd? Hur ska detta gå? En lätt ångest spred sig i kroppen och långt uppåt skrivarsjälen till.

Som tur var brukade de publicera krönikor på lokalredaktörernas ortssidor varje måndag. Bra. Det fyller åtminstone lite. Alltså satt jag hela sommaren och författade sådana så fort jag var ledig från sommarviket på Värmlands Folkblad i Munkfors.

13 stycken.
Skönt. Dom borde räcka hela hösten.

Elda eller inte elda?
Då kom dråpslaget. Under sommaren hade den pigge redaktionssekreteraren där uppe i Jönköping drivit igenom att ortssidornas krönikor skulle bort.
– Vi kan inte ha en tidning med bara flum. Skriv riktiga artiklar i stället.

Här står jag nu 50 år senare med de 13 opublicerade i näven. Vad göra? Elda upp eller inte elda upp?

All den mödan och ångesten.

### I morgon: första Vaggeryds-krönikan från 1975.
### Om sågen förstås.

Nu förbjuder han ord

USA:s president Donald Trump har gett order till amerikanska myndigheter. Han vill bannlysa ord. Just nu arbetar de intensivt med att ta bort information som använder förbjudna ord som hbtq, funktionshinder, klimat, kvinnor, polarisering, segregation, socioekonom och transperson.

Detta gäller myndigheterna.
Men det gäller också forskningen.

Är staten med och betalar eller sprider forskningen ska den förbjudna informationen bort. Det drabbar bland annat folkhälsoforskningen i USA. Här måste forskarna dra tillbaka sina artiklar från vetenskapliga tidskrifter om de har fel innehåll. Fel – är det som Donald Trump inte gillar.

Nu har Folkhälsomyndighetens offentliga fakta om hiv försvunnit, liksom uppgifter om könssjukdomar, preventivmedel och utbrott av smittsamma sjukdomar.

Ingen ny forskning som innehåller de förbjudna orden får finansieras av den amerikanska staten.

Har vi hört detta förut i historien?
Känns greppet igen? Var det inte någonstans de brände böcker en gång i tiden? Böcker med ord i. Var det inte två stater som ville dela upp världen mellan sig i en pakt?

Varför är det så ofta diktatorerna som fattar bäst hur viktig forskning och kultur är? Är det därför de vill byta ut den?

Tänk på saken.

### Källa: DN och Washington Post.
### Länk: Isobel Hadley-Kamptz: Nu blir det färre amerikanska Nobelpris (Ledare i DN).
### Länk: Here are the words putting science in the crosshairs of Trump’s orders (Washington Post).

”Nästan alla ska med”

Bild från Facebook.

Socialdemokraterna vill skydda vanliga svenskar mot bombdåd.
Det låter ju klokt och bra först. Den senaste tidens sprängattentat är förfärliga.

Sedan läser jag texten en gång till. Vad är det de skriver egentligen?! ”Vanliga svenskar”?

Vilka är det då som INTE ska skyddas? Syriska flyktingar i Forshaga? Indiska arbetskraftsinvandrare i Karlstad? Romska tiggare i Göteborg?

Plötsligt får jag en väldigt dålig smak i käften. Har partiet som uppfann folkhemspolitiken sjunkit så lågt att de också gör skillnad på folk nu?

Ett test?
Tänk om, go’vänner. Rid inte på den främlingsfientliga vågen ni med. Folkförakt är folkförakt, vilken partiexpedition som än testar att skicka ut det.

”Nästan alla ska med” är ingen vacker paroll.

Skärmdump från Socialdemokraternas webbplats.

Den viktiga enkäten efteråt

Du som just har sålt mig något. Nu får du fylla i den här enkäten, ser du. Annars är inte jag med.
*Varje fråga är obligatorisk.

Fråga 1
Hur upplever du att jag upplevde din marknadsföring av varan/tjänsten?

a/ ”Tjatig”.
b/ ”Rätt så tjatig”
c/ ”Marknadsföring?”

Fråga 2
Hur upplever du att jag upplevde min upplevelse av din butik?

a/ ”Enahanda”
b/ ”Rätt så enahanda”
c/ ”Butik?”

Fråga 3
Hur upplever du att jag kan ha upplevt din upplevelse av hur jag uppfattade din presentation av varan/tjänsten?

a/ ”Lättsam”
b/ ”Överdrivet glättig”
c/ ”För seriös”

Fråga 4
Hur upplevde du att jag satte mobilen 1,5 centimeter under din näsa samtidigt som jag informerade dig om att samtalet spelas in och kan komma att användas i utbildningssyfte?

a/ ”Gôrtölitt”
b/ ”Jaså varrä dä du gjorde”
c/ ”Det är bara kul att få vara med i tv. När kommer det?”

Fråga 5
Skriv 293 tecken om hur du vill utveckla dina enkätsvar, svar på enkäter samt frågeformulär.

Upplev att du skickar.

Peter fick mig att fortsätta skriva

En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.

Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna.
– Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen?
– Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?

Jag är så tacksam
Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.

När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut.
Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.

”Sven-Ove blir glad av att springa”
I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:

”Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. BoD 2024. 263 s.

När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på.
Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt.
Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3”

### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson.
### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter).
### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.

Ett år i repris

Ännu ett år med bloggen, den försöker tänka framåt men även bakåt.

2024 var året då jag gav ut löparboken och blev inbjuden till särskilt många uppläsningar. Kul! De flesta var gratis – jag gillar mina ideella vänner – men säg ingenting till arrangörer med penningsäck.

Tiotusentals dog i Gaza och krigsherren i Kreml fortsatte också sitt dödliga anfallskrig. Lögnaren i Mar-a-Lago vann det amerikanska valet.

Under sex dagar hade vi besök av en fin vit turkduva vid fågelmatningen. Det var första gången.

Tankar i repris
Här är några blogginlägg i repris. Jag tycker fortfarande det är förunderligt att AI kunde skriva ett så träffande tal åt oss vandrargubbar.

Sätt dig en stund, klicka på länkarna och läs inläggen:

AI-talet https://sven-ove.nu/?p=27411

Fullblodsidiot? https://sven-ove.nu/?p=27164

1970-tal, mager https://sven-ove.nu/?p=27106

***

Jobbiga ord https://sven-ove.nu/?p=27055

Angreppet https://sven-ove.nu/?p=26993

Bätterdag https://sven-ove.nu/?paged=5

***

Blod och grus https://sven-ove.nu/?p=26875

Hultcrantz https://sven-ove.nu/?p=26738

Bygger landet https://sven-ove.nu/p=26702

***

Höjdpunkter https://sven-ove.nu/?p=26575

Molkoms-demokrati https://sven-ove.nu/?p=26463

Mitt liv som kaffedrickare (1)

– Tommy eller Elvis?!!!

Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.

Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.

Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.

Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.

Nu börjar mitt prat:

1.
Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.

Kaffe är barndom för mig.

Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.

Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.

Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.

Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna:
– Tommy eller Elvis?

Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’?
– Tommy” säger jag blygt.
Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.

Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58.
Det vet jag inte heller.
Men kaffe dricker jag.

2.
Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.

Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde?
Svar: 128 kronor.

Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år?
Svar: 66 kronor och 61 öre.

Fortsättning följer.

Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Rädda Gjuteriet!

Gjuteriet i Karlstad är ett litteraturens och kulturens hus. Det är en fantastiskt bred, fin och viktig verksamhet som bedrivs där. Nu är den hotad.

Karlstads kommun och Region Värmland bör vara stolta över den levande kulturen där och hjälpa till med att bevara både huset och verksamheten.

Vecka 48 visar Gjuteriet upp sin verksamhet. Jag är glad över att få bli inbjuden som en av många som deltar under veckan.

Mina kommande framträdanden
-Onsdag 27 november kl 18.30: Föreningen Värmlandslitteratur, Café Gjuteriet, Karlstad.
-Onsdag 6 december kl 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
-Söndag 9 mars kl 11.00: biblioteket i Forshaga.