Jodå, jag frågar ChatGPT om årets bok också. Som vanligt kommer svaret inom några sekunder:
”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare är en självbiografisk bok av Sven-Ove Svensson där han med humor och självdistans berättar om sitt löparliv. Trots att han aldrig har varit den snabbaste, skildrar han sin passion för löpning och hur han ändå hittar glädje och mening i sin långsamma löparstil. Boken blandar löparhistorier med reflektioner om livets tempo, uthållighet och personliga mål, samtidigt som den fångar charm och humor i Svenssons skrivsätt.”
Inte heller AI har förstått att det är meningen att publiken ska protestera högljutt när de hör titeln på boken. – Nämen, SÅ långsam är du ju inte, Svensson!
Ska jag låta honom sköta bloggen nu? Fast ärligt talat är jag imponerad över hur mycket som den artificiella intelligensen i datorn i mitt knä lyckas leta fram och formulera på en grisblink.
Snart ber jag honom sköta bloggen, det ska väl inte vara omöjligt. Enda kommandot från mig: – Skriv piggt!
Jag har provat AI förut. Min slutsats då står kvar. Du måste tänka kritiskt när du använder resultatet. Dessutom måste du ställa frågan rätt till ChatGPT. Inspirerad av fredagens föredrag i ämnet på Forshagas näringslivsdag gör jag ett nytt försök.
Först tänker jag att den artificiella intelligensen, AI, ska hjälpa mig inför söndagens möte med bokcirkeln. Det här är vad jag ber om: ”Skriv en kort sammanfattning av boken Den blodiga jorden”.
Svaret kommer inom några sekunder:
”Den blodiga jorden är en historisk roman av John Steinbeck, ursprungligen utgiven som The Grapes of Wrath (1939). Den utspelar sig under den stora depressionen i USA och följer familjen Joad, en fattig bondefamilj från Oklahoma, som tvingas lämna sin gård på grund av ekonomiska svårigheter och miljökatastrofer. De reser till Kalifornien i hopp om att hitta arbete och ett bättre liv, men möts av orättvisor, exploatering och svåra förhållanden. Boken skildrar både familjens kamp för överlevnad och Steinbecks kritik av sociala orättvisor och ekonomisk ojämlikhet.”
Aj du, det där blev inte rätt. Bäst att vara tydligare. Jag försöker igen: ”Skriv en kort sammanfattning av Timothy Snyders bok Den blodiga jorden”.
När författarnamnet är med kommer ännu ett sekundsnabbt svar:
”Den blodiga jorden (Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin) av Timothy Snyder är en historisk studie som behandlar de brutala massmorden som ägde rum i Östeuropa mellan 1930 och 1945. Boken fokuserar på området mellan Nazityskland och Sovjetunionen, där miljontals människor föll offer för både Hitlers och Stalins regimer. Snyder utforskar hur dessa diktatorer systematiskt genomförde massvält, deportationer och folkmord, inklusive Förintelsen och den sovjetiska svältkatastrofen i Ukraina, Holodomor. Boken betonar hur dessa regimers våld interagerade och skapade ett område av extrem dödlighet, där civilbefolkningen drabbades hårdast.”
En bättre text, tycker jag. Rätt bok, acceptabla fakta. Egotrippad som jag är går jag vidare och frågar om min egen bok från i fjol: ”Skriv en kort sammanfattning av Sven-Ove Svenssons bok Mitt liv som keps”.
Den där AI har uppenbarligen läst kepsboken med:
”Mitt liv som keps av Sven-Ove Svensson är en humoristisk och satirisk roman som skildrar en mans vardag och existentiella funderingar. Boken är skriven med en lättsam och underfundig ton och följer huvudpersonens tankar om livets absurditeter, sociala koder och hur man försöker hitta mening i tillvaron. Med både självironi och en känsla för det tragikomiska, beskriver Svensson en tillvaro fylld av vardagliga bekymmer, dråpliga situationer och oväntade händelser, vilket gör boken till en underhållande läsning.”
Här överlämnar jag till dig käre bloggbesökare att avgöra om gratisversionen av ChatGPT har rätt när det gäller min eventuella underfundighet, lättsamhet och allmänna humor. Fundera också gärna på var i allsin dar maskinen hittade uppgifterna. Det gör jag.
För funderingsintresserade Billigast köper du boken genom mig. Mejla sven-ove@telia.com. 120 kronor plus frakt så är den 68-sidiga boken med krönikor din.
Att den skulle vara en roman är dock betydligt överdrivet. Jag säger ju att vi måste tänka kritiskt.
### När jag skrivit såhär långt upptäcker jag en funktion till. ### Klickar jag på en högtalarsymbol under texten så läser en mänsklig röst upp svaret AI nyss skrev. ### Hej då. Nu ska jag fråga om min nyuppväckta romanidé håller. Tjohoo!
ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit. Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer” Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten. Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
Linn från Gamla Kraftstationen har en fråga. – Vill du skriva en text till vår kaffeutställning?
Det är klart jag vill. Vilken svensk har inte en relation till ordet kaffe och företeelsen fika? Ja tack, säger jag till Linn Sönstebö Mossberg, eldsjäl och verksamhetsledare för Gamla Kraftstationen – kultur och kafé i Deje.
Fast ordet fika var inte så allmänt som jag trodde i min skrivarkurs för kommunalare på 1990-talet.
I helgen var det vernissage på konstnärernas alster och min text. Barnsligt stolt skriver jag mitt namn på namnbrickan som husvärden Sandra Bornstedt räcker över innan vi går för att skåda.
Under några lyckliga dagar träffar jag särskilt mycket folk. När vi samtalar kommer vi ibland in på konflikter. Varje gång hör jag mig själv säga: – Livet kunde ju vara så enkelt.
På torsdagen går jag en fin runda med Gryningspatrullen i trakter där såväl vandrande gubbe som kantarell och nötkråka trivs. Vid fikat kommer vi in på krigen i världen. – Livet kunde ju vara så enkelt.
Pjäsen har något att säga oss Dagen därpå kommer älskade barn och barnbarn med respektive kärlekar hit. När vi varit och sett Västanå Teaters spännande föreställning av Herr Arnes penningar pratar vi om vad pjäsen och Selma Lagerlöfs roman har att säga oss i dag. Om girighet, om kriget i Gaza förstås och om gränsen för vad som går att förlåta. – Livet kunde ju vara så enkelt, säger jag.
De minns mina föräldrar På söndagen träffar jag nya och gamla bekanta på båda sidor om Värmländska Författarsällskapets bokbord vid hembygdsgården Träfotere i min barndomssocken Grava. Vi skrattar mycket, pratar böcker, säljer några och jag träffar folk som minns mina föräldrar på 1950-talet. Sedan pratar vi om en lokalare konflikt, det brukar finnas några att välja på. Än en gång hör jag mig själv säga: – Livet kunde ju vara så enkelt.
Vi gillar varandra Jag menar verkligen de där orden. När vi sitter med barn och barnbarn runt matbordet är vi förstås inte överens om allt. Varför skulle vi vara det. Men vi skrattar tillsammans, pratar som folk, försöker lyssna och respektera varandra.
När jag hamnar bredvid en annan författare vid bokbordet, något äldre än jag, upptäcker jag att vi gillar varandra och har massor gemensamt. Dock inte i politiken. Men det skrattar vi åt och respekterar varandra.
Livet på vår vackra planet kunde vara så enkelt. Likaväl som vi skrattar tillsammans vid ett matbord i Forshaga och ett bokbord i Grava, fast vi ibland är olika. Likaväl kunde människan göra det på andra håll.
Nog vet jag varför Nej, jag är inte naiv. Inte bara naiv. Jag vet en del om varför folk bråkar här och i Ukraina och Gaza. Jag skulle kunna hålla föredrag när du vill om varför människan första gången började rita gränser. Om girighet, mobbing, klassamhällen, makteliter, kolonialism, rasism, folkförföljelser, folkfördrivningar och olika historiesyn. Allt det som gör att det inte är så enkelt.
Men det KUNDE vara enkelt. Vi KUNDE vara medmänniskor som skrattar tillsammans och skickar mat till varandra runt ett bord. Vänner som räddar vår planet tillsammans, när vi inte skrattar ännu mer och läser goda böcker om att vara människa och om hur krigen äntligen tog slut.
Om tre år kan papperstidningen vara borta från landsbygden.
Det säger Stampen Medias vd Johan Hansson i en artikel i tidningen Journalisten. Stampen äger femton prenumererade morgontidningar, däribland Göteborgs-Posten.
De övriga tidningarna är Alingsås Tidning, Bohusläningen, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Härryda-Posten, Kungsbacka-Posten, Kungälvs-Posten, Lerums Tidning, Mark-Posten, Mölndals-Posten, Partille Tidning, ST-tidningen, Strömstads Tidning och TTELA samt gratistidningarna Alingsås Kuriren och Melleruds Nyheter.
Papper i tätorter Förändringen går fort. I dag är två av tre prenumerationer på Stampens tidningar digitala. Johan Hansson tror att papperstidningarna kommer att leva kvar efter 2027, men förmodligen inte på landsbygden. Vid halvårsskiftet för ett år sedan var 54 procent av prenumerationerna digitala. I år 64 procent.
De digitala prenumerationerna ökar med ungefär en procent i månaden. Målet är att år 2027 ska den digitala affären bära hela nyhetsverksamheten.
”Vi ser att vi med all sannolikhet kommer att ha papperstidningar efter 2027, i tätorter, men förmodligen inte på landsbygden eftersom distributionen blir för dyr” säger han i Journalisten.
### Samtidigt har den fysiska boken tappat nästan halva sin försäljning de senaste decennierna skriver Svenska förläggareföreningen i en ny rapport.
Vi är hemma igen efter några sommardagar att minnas. Som vi sa på Journalisthögskolan i Göteborg :
– Tänk västkustskt!
Det blev nyupptäckt badvik, trivsamma badholmar, avspänd jogg längs ensam havsvik och vid småbåtshamn, pigg strandkantsrestaurang, lång fin och rätt nysnickrad strandpromenad – och ljuvligt avkopplande kvällar i sommarstuga med OS ibland och mö’e prat med tre generationer.
Trivs!
Några kommande uppläsningar – I kväll, lördag, uppträder jag i vid Värmlands Vikingacenter i Nysäter. 18.00. – På måndag i församlingshemmet i Östra Ämtervik. 19.00. – Onsdag 14 augusti i kvarteret Almen, Karlstad.
Keps eller löparskor? Allvar eller småleende? Vi får se.
Fredag. Jag klipper gräs och sneglar samtidigt på vår äng i bortre hörnet av tomten. Där har färgerna avlöst varandra i sommar. Gräsgrönt, teveronike- och blåklockeblått, smörblommegult, klöverrött och nu senast väddlila.
Än har jag inte hjärta att ta fram lien och slå ängen. Inte så länge humlor, bin och fjärilar fortfarande har nytta av vårt stycke frisläppt natur.
De har nyttan, vi har både den och glädjen.
Avsevärd skillnad När jag tar paus i korgsoffan på altanen flyger en korp förbi på väg mot mat. Tack för tipset, det är dags för kaffe. I brevlådan ligger senaste utskicket från Bakhålls förlag. Kärntruppen kallar de oss prenumeranter. Deras lilla men innehållsrika meddelande till oss heter Hållogram.
De kommande två böckerna är Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde i nyöversättning och Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Båda nyutgivna och med färska efterord. För 220 kronor totalt får jag båda böckerna i brevlådan den 16 augusti.
”Bakhålls utgåva grundar sig på Wildes ursprungliga manuskript från 1890, inte som tidigare svenska utgåvor på den engelska förlagets förmildrade och tillrättalagda manuskript från 1891. Skillnaden är avsevärd.”
Jag tar en klunk kaffe till och bestämmer att jag vill ha böckerna. Det är det där med nyttan och glädjen.
Svar på tal I ett brev från läsekretsen suckar en person över att landets kultursidor fortfarande inte uppmärksammat att Bakhåll nu gått i mål med Kafkas samlade skrifter i 19 band. Svaret som läsaren får är mycket bakhållskt:
”Så tänker vi inte alls. För oss känns det bara bra att vår målgång inte uppmärksammas, det är så vi vill ha det. Vi arbetar för sakens skull, för Kafkas skull, inte för egen ära.”
### Varför jag kommer att ta fram lien och slå ängen? ### Det är för att jag ska kunna frakta bort gräs och blomster, så de inte gödslar ängen. Där bör inte myllan vara fet. ### När jag gått med lien får allt ligga kvar några dagar först, så växterna hinner fröa av sig.
Magasinet Spring berättar om min bok i senaste numret. Det gläder mig särskilt att redaktören hade vänligheten att lägga in notisen om mig strax under rubriken Världsrekord. Tala om fint sällskap.
Av texterna i boken fäster han sig särskilt vid två löparlärdomar:
”Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.”
”Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.”
Tack för det Spring!
PROVLÄS OCH BESTÄLL Här kan du provläsa och beställa boken. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken. 268 sidor, 149 kronor. Tjohoo!
