Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)
MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.
Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:
”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”
Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.
Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.
Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?
MIKRONOVELL. En mikronovell ska vara kärnfull. Läsaren ska kunna läsa mellan raderna. I några få korta stycken ska författaren berätta en fullgod historia som får oss att tänka efter.
Fem råd. Författaren David Gaffney ger fem råd i den brittiska dagstidningen The Guardian: 1. Titeln är viktig, lägg mycket tid på den. 2. Börja i mitten – du har inte tid att bygga upp scener. Långa miljö- och personbeskrivningar kan du glömma. 3. Fåtal karaktärer. 4. Sista raden ska ”eka” även när berättelsen är slut. 5. Skriv längre, korta sedan ner.
Ett exempel. Här är en mikronovell på 150 ord av författaren Anders Ingemansson, som exempel:
TYSTNADEN FICK PLATS
Han fyllde sjuttiofem i november och kallade sig fortfarande reporter, trots att redaktionen för länge sedan blivit ett lösenord. Surfplattan låg bredvid kaffekoppen; han log åt hur snabbt världen öppnade sig med ett tryck
Samtidigt knöt sig något när rubrikerna blinkade, räknade, tävlade. Klick som mynt.
Han mindes Värmland i prassel, morgontidningar som luktade trycksvärta och bar kultur på breda sidor: teater i Arvika, poesi från Sunne, bokrecensioner som tog tid och tog ställning. Där fick tystnad plats, och läsaren var inte en siffra.
Nu skrev han långsammare, lade länkar varsamt, vägrade lockbeten. Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick.
Ibland skrev han ut sina texter, vek dem prydligt, och hörde papperets svar. Det lät som framtid och minne i samma andetag.
Han drömde om en morgon då kvalitet mättes i eftertanke, samtal och mod, inte i staplar, siffror, tempo. Värme drömde han om.
Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk. Till och med missförstånden drar vi nytta av.
”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.
Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.
Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.
Snäll och sätt Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.
”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.
”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.
”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.
Motsatt betydelse En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.
Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.
”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.
Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.
”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.
Det hände sig att jag var deltidsanställd som informatör. 17 timmar i veckan på länstrafikbolaget. En dag fick jag i uppgift att skriva en annons i Färjestad BK:s programblad.
Jag skrev en pigg text om sambandet mellan hockeyklubbens coach och våra bussar. Ingen i Löfbergs Lila Arena höjde minsta ögonbryn.
Håhå jaja.
Namnet spred sig Saken är den att ordet coach beror på den ungerska byn Kocs. Redan på 1400-talet var de bra på att bygga bekväma, snabba och gärna täckta hästdragna vagnar där.
Vagnen blev känd och snart hade den fått namnet kutsche på tyska, coche på franska och coach på engelska.
Brittisk studentslang På 1830-talet började studenterna i Oxford kalla den som föste och guidade dem genom examen för coach. 30 år senare blev det slang för den tränare som på samma sätt guidade dem framåt inom olika sporter. 1950 kom coach in i svenska språket. Idrottstränare, lagledare, vägledare.
***
– Skjut! skrek fansen i färjestadhallen. Skjuts hade de reda ordnat. Inte hundan brydde de sig om min enkla bussannons.
### Numera kallar engelsmännen en bekväm långfärdsbuss för just coach. ### Orten Kocs ligger väster om Budapest och har 2 714 invånare samt ett vagnmuseum. ### Även ordet kusk beror på de duktiga vagnmakarna här, några mil söder om Donau.
Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.
Jag trivs så innerligt bra med den trion.
Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.
Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej. – Hon kommer i kväll förresten. – Jaså du vill ha skjuts fler gånger.
Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.
Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.
Lärde mig aldrig gå Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga. – Du lärde dig aldrig gå.
Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.
Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.
Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år. – Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.
Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.
Kräm i vaderna Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.
Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?
Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.
Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.
När livet är bäst är det arbete och kärlek. Platsen är inte så viktig. Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?
– Med eller utan tak? – Både och. – Har inte du jobbat på en väldig massa ställen? – För all del.
I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.
Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.
I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.
I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.
Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.
Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.
Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.
I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”
Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.
I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.
I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.
Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.
På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.
– Har du haft några udda arbetsrum? – Hörde du inte det?
I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.
I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.
På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.
– Duger det som lista över arbetsrum? – Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv? – I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också. – Utomhus? – Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig. – Gick hunn’ igång när han hörde klicket? – Så in i norden. Har jag sagt det?
BILDER: # Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark. # Huggit ved. # Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven. # ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet. # Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.
Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).
Nej. Jag har inte haft februarilov. Det är inte därför bloggen varit tyst.
Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.
Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land. – Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.
Vem skriver dikten om toalettborsten, disktrasan, den fuktiga soppåsen, kaffesumpen, dammråttornas stormöte, skitlukten, den grönkletiga näsduken, topsen med mörkoranget vax samt det kvarglömda linnet i träningsväskan?
Bukfettet. Håravfallet. Snorkråkan. Fotsvetten. Självsprickorna på vänstra hälen. Självsprickorna på högra hälen. Talget, de döda hudcellerna, varet och inflammationsvätskan från finnen du klämde ut på ryggen.
Mormors hosta på wienerbrödet. Morfars brakskit under ljusblå täcket strax innan han somnar.
Ska jag behöva skriva den själv? Å fy va’ äckligt.
Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.
Jag vägrade. Ville men vågade inte.
Det var 1969. Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna? Nej. Livrädd.
Älskade Erik Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn. – Vilka mer medverkar? – Erik. – Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också? – Jaså gjorde han?
Fick mig att fortsätta I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten. Erik. Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.
Efter honom var det min tur. Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.
Entertainer ”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.
Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr. Någonsin.
Ty det har en historia att berätta.
### Efteråt bytte vi böcker. ### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”. ### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.
