Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.
Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.
Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.
Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?
Ukraina är lätt, Israel är svårt. Det känns konstigt att skriva detta, men så har det känts.
Vem som helst kan se att Ryssland är angriparen och Ukraina den angripne. Krångligare är inte den frågan.
Israel-Palestina är värre. Det beror på vad Hitler gjorde mot miljoner judar (och socialister, fackföreningsfolk, romer med flera men det är en annan historia). Eftervärlden har kollektivt dåligt samvete sedan dess. Trots att vi bara är en eftervärld.
Varför har vi inte dåligt samvete för vad som hände palestinierna 1948? För Sabra och Shatila 1982? För alla dessa år som palestinier suttit i flyktingläger? Eller för att de som bor i Gaza i praktiken suttit i världens största fängelse?
Suttit? De sitter där än. Inlåsta.
Nu bombar Israel detta Gaza till en parkeringsplats för sina stridsvagnar. 30 000 döda hittills, en tredjedel av dem barn.
Hur kan Hamas illdåd försvara ett nytt folkmord? Borde inte Israels folk – av alla – veta bättre?
Proportionalitet stavas inte 30 döda palestinier för 1 israel. Så dåligt samvete finns inte.
### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.”
18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?
Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.
Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.
Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.
Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.
Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.
Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.
”Undrar hur många år jag varit död då?”
Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute i trädgården. Springer. Höften vill.
Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.
Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen 14 juni 2023: Sandra Bornstedt.
### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”
Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.
Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.
Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.
Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.
För att citera mig själv: Detta blir vårat genombrott.
På 1990-talet samarbetade jag med tecknaren Robert Nyberg kring ett fackligt informationsprojekt åt Kommunal Värmland. Senare även med krönikor på Räddningsverkets m fl webbplats Skyddsnätet som han illustrerade.
Robert är ett geni. Många har sett hans runda vykort åt Kommunal en gång i tiden. Liksom hans böcker, både egna och sådana där han samarbetat med olika skribenter. Nu för tiden medverkar Robert och hans fru Lena dessutom på tidningen Aftonbladets ledarsida, serien där heter Vilgot.
På Vilgots stripi söndags kunde vi se en mamma och hennes dotter stå och titta på en Palestinademonstration. Så här stod det på plakaten:
På begäran, här är till sist ett nytt avsnitt av Nya kommunikativa ordboken:
Broddetorp – smeknamn på tätort där vinterväghållningen i vinter skapat massiv marknad för taggiga fotbeklädnader, se Karlstad.
CV – glädjebetyg för fuskande Tidölagare.
Drönare – bihane känd för sin lättja som gjort en klassresa och numera sett till att flygbilden blivit tv-standard, från minsta skidtävling till Bonde söker fru. Viktig i det förfärliga anfallskriget i Ukraina. Bihanen har slutat dröna. Suck.
Förbättringsarbete – när Tidölagsminister kletar dit en och annan examen han inte har. Han är ändå minister, nåt måste han ju förbättra här i världen.
Lunchmobb – hungrig grupp av människor som inte är beredd att gå långt i det urbana landskapet för att tygla sin blodsockergrinighet.
Så där. Då var manuset klart för årets första framträdande. 45 minuter i församlingshemmet i Munkfors tisdag 6 februari. Först är det grötfrukost, sedan är det jag.
Det blir lite humor och lite allvar har jag tänkt. Om mitt förhållande till Munkfors. Om boken Mitt liv som keps. Om hotet mot mitt liv. Jag är så glad att folk ber mig komma och prata.
Publiken får gärna bära keps. Finast keps får en bok. Fulast får två.
Jag läser De hemliga breven. Boken med breven mellan författaren Jan Myrdal och hans föräldrar, de inflytelserika socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal.
En av dem var min favoritskriftställare 1968 och ett antal år framåt. Jag slukade hans kolumner i Aftonbladet, så småningom i Folket i Bild/Kulturfront och med jämna mellanrum i de obligatoriska pocketböckerna. Jan Myrdal var den svenska vänsterns mest dominerande röst, vid sidan av Sara Lidman.
Mest dominante, fast det tänkte jag inte på i början.
Barndom var väl bra? Så småningom föll han från piedestalen. Att försvara de röda khmerernas illdåd var ingen klok linje. Inte att börja flirta med högerextremismen heller. – Men serien om hans barndom hos de strängt upptagna makarna Myrdal var väl välskriven? – Absolut. Mycket välskriven.
Avslöjar sig själv Problemet var bara att vad halva svenska folket trodde var sant om hans barndom inte var sant. Det kanske inte var så konstigt att Jan Myrdal i det längsta försökte få tillbaka sina gamla brev som han skrivit till föräldrarna. De breven avslöjar honom.
Nu är de offentliggjorda. Fram träder en evigt bortskämd pubertal dretonge som långt upp i vuxen ålder krävde att bli försörjd av sina föräldrar. Och som blev det. Han behövde ju skriva, då kan man inte ha ett vanligt arbete. I ett brev till modern Alva den 14 mars 1948 förklarar han:
”Jag är fullt medveten om att jag inte någon gång på ett praktiskt sätt kommer att kunna lösa det reella problemet att överleva.
Jag vet min linje – och jag kommer att fullfölja den – skriva skönlitteratur småskriva politik etc skriva essayer – men det är inte en chans på miljonen att det kommer att gå ihop ekonomiskt. Det är jag fullt klar över.”
Köp ett hus Till sist bad Jan pappa och mamma att köpa ett hus åt honom och hans Gun. Ett rymligt. – Biblioteket behöver vara större!
Hans mest kända bok, Rapport från kinesisk by, var tillrättalagd. De intervjuade kinesiska bönderna fick svara i boken så att det stämde med ideologin. Osv, osv, osv.
Det var journalisten Cecilia af Jochnick som gav mig idén. Jag skulle börja läsa om Frans G Bengtssons berättelse Röde Orm. Varje år.
I många år höll jag på så med god behållning varje gång. Lärde mig år efter år vilket sätt som var det sämsta att ansa sitt skägg och att det ska vara timjan i blodkorv. Hela berättelsen myllrar.
Framför allt var den god excentrisk träning för skrivkarlen inom mig. Det förtätar språket för grossbolstorpska pladdrare att läsa stycken som detta:
”Orm böjde sig och grep tag om huggkubben, som stod framför vedskjulet; han fick den i vädret, fast det knakade i hans armar, och sprang fram och vräkte den med all kraft genom dörröppningen. De främsta hunno vika undan, men andra träffades och föllo överända med skrän. – Sådant gör nytta, sade Rapp.”
Utandningsluften ångar Jag har slarvat med omläsningen ett tag. Sådant straffar sig. Därför blev jag glad när SVT bemannade ett kylslaget uthus vid ett slott i Skåne med tv-kameror, uppläsare och boken. Första delen av Röde Orm, Sjöfarare i västerled.
Andedräkten ångar i kylan medan de läser sig igenom den 12 timmar långa romanen. Tio grader kallt ute, tio grader kallt inne. Vargskinnspläd på vissa, varmvattenflaska i knäet på andra, vikingakänsla i dekor och ljussättning – och så orden. Än en gång blir Orm Tostesson tillfångatagen när han ska rädda familjens får, än en gång blir han vän med Toke och finner sin Ylva vid kung Haralds hov.
Några läser halvbra, några har svårt med vissa ålderdomliga ord, många läser helbra och någon lysande. När den ena läst en stund byts hon av. Dörren knarrar, hjälpsamma händer hjälper till med pläd och kudde.
Jag ser de 12 timmarna i efterhand. Kväll efter kväll i mobilen.
Hur ska det gå till? Härom dagen blev vi klara, uppläsarna och jag. Nu sitter jag med del II i knäet, min pläd är av ylle.
Jag väntar ivrigt på om Are ska kunna förklara för Orm var bulgarguldet är gömt i Dnjepr, trots att byzantinerna gjort honom blind, huggit av hans högra hand och skurit av hans tunga.
Mitt i köldvågen, det är visserligen bara 10 minusgrader just då, kommer en liten regnskur. I sociala medier frågar en kvinna om vi som bott länge i Forshaga känner till någon exceptionell frisör?
”Exceptionell”?
Nya Wermlandstidningen publicerar en karta över alla skyddsrum i Sverige, Guldbaggegalan stoppar debutanter och HC Andersens land får en ny kung, han har kläderna på sig.
Så där rullar det nya året på. När jag ordnar 2024 års första vandring med Gryningspatrullen får jag herrarna att traska på snöig skogsstig drygt fyra kilometer innan vi kan trampa plogad gata. Vad är väl en exceptionell frisör och en konge mot frisk morgonpigg snöpuls?
När 20-graderskylan gör nästa uppehåll slänger jag in löp-pass två dagar i rad, det är inte varje vecka nuförtiden. Det brukar vara löpfria dagar emellan. Jag springer Grossbolsgatan fram i gnistrande solsken och hör snön knarra under icebuggen.
Vet inte om släkten lever En tanke uppehåller skallen varje träningsrunda numera, när jag inte tänker på vacker vit nederbörd och Forshagas fina snöröjning. Tanken på kriget Israel-Palestina. Det som så många klokare tyckare än jag tiger om fast det är förfärligt.
Medan löparskorna får tätortens välvårdade snö att knarra tänker jag på mannen jag träffade vid en uppläsning för några veckor sedan. Han är från Gaza, berättade han. – Jag vet inte om mina släktingar där nere lever. Det går inte att ringa. – Kan ni inte skicka e-post? – Nej. Det finns ingen ström.
Varför tiger så många? Varför tiger så många? Varför stormar det inte på insändarsidor, hos ledarskribenter och krönikörer? Varför fylls inte tidningarna av krigsrubriker? Detta tänker jag på medan utandningsluften ryker och hundägare efter hundägare möter mig på trottoaren mellan Nisse Nilssons damm och färgaffären.
Hamas attack var förfärlig. De dödade 1 200 människor. Över 200 människor togs som gisslan.
Israels svar var förfärligt. Ingen ska få mig att tycka att det är proportionerligt att svara med att döda 24 000 människor, majoriteten av dem också civila.
20 döda mot 1 Det finns grader av förfärlighet. Om du skjuter dina egna när de kommer gående mot dig med vit flagg och händerna i luften, då säger det något om ditt krig.
– De är instängda som i ett fängelse, sa mannen jag talade med, om sina släktingar och grannar i Gaza.
Det är ett fängelse man bombar till grus. Just nu är dödskvoten 20 döda palestinier mot 1 israel.
And counting.
### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.
Varje år vid den här tiden är det trivseldag för sådana som jag.
Då kommer nyordslistan. Språkrådet, Språktidningen och svenska folket har slagit sina trutar och tangentbord ihop och skapat en lista med nykomlingar i språket.
Fast i år är det ärligt talat andra ord jag längtar mer efter att få läsa och höra, även om de funnits länge. Solidaritet. Fred. Frihet. Starkt samhälle. Pressfrihet. Utjämning. Vänstersväng. Snällhet. Gransus, blomdoft & fågelsång.
Nämnde jag solidaritet?
Nyordslistan Här är nyorden. Det är inte den piggaste årgången jag sett men några kanske överlever. Tantparkour gillar jag.
