”Det kunde ha varit vi”

Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem.
Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.

Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor.
– Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.

Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde.
Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.

Tre saker vill jag ha sagt
Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.

Det här är talet:

Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget,
Karlstad, 3 maj 2025

1.
För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.

Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.

Det är det första jag vill ha sagt.
Vi är alla invandrare.
Utan invandring hade ingen av oss stått här.

2.
För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.

39 procent av specialistläkarna var födda utomlands
27 procent av ST-läkarna
17 procent av AT-läkarna
42 procent av övriga läkare
16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna
37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden

Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.

Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.

Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.

Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan.
Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det.
Tack för hjälpen, säger jag.

Jag vill leva.

3.
För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland.
Han hette Gunnar, han som flydde dit.

För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.

1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.

I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.

I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?

Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede.
– Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.

Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.

Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar:
– Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …

Den behandlingen är en skam.
Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.

Skäms Sverige.
Skäms svenska makthavare.

Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet.
Lär er det ordet igen, makthavare.
Soli-dari-tet.

Tack för mig.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 464, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Intensiva dagar i pensionärslivet

Kära dagbok, det har varit intensiva dagar.

SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.

I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.

Kom, du som kan.
”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 463, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Då blir det roligt

1.
Varifrån kommer de, alla förstörarna?
Min kompost behöver nedbrytare, det gör inte samhället.
Våra samhällen, sakta sprickande, rämnande, vittrande.
Inget samhälle behöver detta.

Sakta?
Sedan Truskmump kom in i bilden går det fort.
Spricker, vittrar, rämnar.

Nu hör jag även en varm moderatkvinna stå på torget
och fördöma det han i Amerika gör.
Han och de andra nedbrytarna.
Hon säger kloka ord i mikrofonen, torget nickar
eftertänksamt, håller med.
Trots att det aldrig tänker bli moderat.

Torg har hört så mycket
men sociala medier har det inte.
Inte Youtube, inte Tik & tocket.
Torg hör inte Förstöraren.
Inte vårt torg.

2.
Var kommer de plötsligt ifrån
alla truskmumparna?
Ligger de under stenar?
Under stora stenar ligger de,
djupt i lera och ruttenhet, många tusen års
föraktfulla ruttenhet

Det är därför härskarorden luktar.
Härskna.

3.
Vi borde samlas med våra spadar,
alla vi,
varenda schysst person i universum 
som har en spade
lägga prima matjord på 
och sedan sår vi något vackert i luckerheten.

Mat och blommor.
Då blir det roligt.

Sven-Ove Svensson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 462, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vi bare skôja”

Tillvaron har humor. Plötsligt hör en efter en av sig och vill att den scenrädde ska komma och tala. Det vill säga jag.

Nåja, den värsta scenskräcken från ungdomen gick så småningom över och efterträddes av dagens kombination av ”å, jag älskar att stå där!” och ”hjääälp!”.

Så nu har vänliga människor ringt, mejlat och mezzat igen. Vill jag komma och föreläsa inför en skrivarcirkel? Vill jag hålla tal på en flyktingmanifestation? Vill jag vårtala?

Ja tack. Skamlig flyktingpolitik manifesterar jag gärna emot. ”Vi bare skôja. Ni ä’ faktist inte välkomne” – det är en feg och ynklig politik.

Ordförklaring:
Skôja – skojade.

Här är några kommande framträdanden:

-28 april skrivarcirkel Deje.
-30 april kl 19 vårtal, Övre Ulleruds hembygdsgård, Edeby.
-3 maj kl 12 flyktingmanifestation, Stora torget, Karlstad.
-10 maj kl 14 Forshaga hembygdsgård: medlemmar från Värmländska författarsällskapet presenterar nya antologin Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

### En gång i tiden levde jag bland annat på mina framträdanden. Det gör jag inte nu som pensionär. Därför tar jag sällan betalt av ideella arrangörer. Men jag blir rik på mänskliga möten, pirr och endorfin.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 459, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 452, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Någon gång, men …

Foto: Inger Nilsson.

Mamman till en ung vän ringer hans arbetsgivare. Hur är det med pôjken min, kommer han i tid till jobbet?

Damen i luren tiger tre sekunder, sedan svarar hon eftertänksamt:
– Någon gång men mera sällan.

Så där är det för mig – med tanken på resten av livet. Vad ska jag göra de dagar, kanske år, som är kvar? Vad bör göras? Den frågan grunnar jag inte mycket på.

Någon gång men mera sällan.

Sista datorstarten
Det blir väl som det brukar. Jag vaknar, ligger och läser nyheter i mobilen, särskilt text-tv, trär på mig min blå morgonrock och dom lilarandiga yllesockorna, häller upp kaffe, tittar om det snöar ute eller om sopbilen kommer, spelar vändåtta med den kära vännen, förbereder nästa uppträdande och nästa gubbvandring samt filar på En Viss Roman.
Envis roman.

I mars 2025 slår mig ändå tanken:
En dag har jag startat datorn för sista gången.
En dag ska det sluta dimpa ner ett och annat vänligt mejl från trevliga läsare.
En dag kommer det inga mer kortfattade svar från något förlag som tackar nej.

Då har jag burit ut min sista soppåse.

Dåliga tider
När jag springer femkilometern i Sisuskogen blir kilometertiderna allt långsammare och världen bortom skogen ska vi inte tala på. Där är det dystrare än på länge.

Förresten är det tungt även i Sverige. Jag har inte bett att det ska gå 94,2 städerskor på en börs-vd i mitt kära fosterland. En skamlig siffra för vårt land.

Jag lunkar sakta nerför backen från femmans högsta punkt, sneglar på löparklockan på armen och tittar ut över världen. Den värld där Trump & Putin och Maktlystnad & Girighet & Rena Rama Dumheten styr.

Det är inte bara som motionslöpare jag noterar dåliga tider.

Vad bör göras?
Så vad bör göras? Styrketräna? Backträna? Rusta upp? Skapa rörelse, rösta bort?

Jag vet ju svaren. De är rätt enkla.
Men det ska göras också.

I morgon blir det backträning.

Länkar
Skamligt
Alla dessa som är så rädda för förändring

Mina framträdanden den närmaste tiden
-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 447, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När sorg och analys tar vid

Jag är gammal SOS-operatör. Då lär man sig att larmet har sin tid och sorgen sin.

Inte vet den som ringer och larmar exakt vad som har hänt. Inte har insatspersonalen alltid hela bilden. Inte journalisterna, den där första febrila stunden. Inte vittnet som bara ser halva händelsen.

Nå, nu har det gått några dagar och nätter efter den förfärliga skjutningen. Vi har hunnit lyssna, läsa och tänka efter.

Signaturen Dubbelful
En sak vet jag bestämt. Den som sitter anonym på Flashback och pekar ut oskyldiga människor med namn och länk och påstår att de är mass-mördare – den karln föraktar jag.

Djupt och innerligt.

Till och med skittidningar har en ansvarig utgivare som kan tvingas ta ansvar. Det har inte signaturen Dubbelful på Flashback. Eller vad du nu kallar dig.

Ett val han gjorde
En sak till vet jag. Det var inte en helvit samling stekare på låt säga första bästa internat bortåt Lundsbergstrakten som massmördaren gav sig på.

Det var en grupp där många hade mörkare skinn och snarare talte invandrarsvenska än Djursholmsdialekt.

Jag vet varför jag tror han gjorde det valet.

### Vilka som inspirerar till främlingsfientlighet vet vi.
### Nu har vi än en gång sett det yttersta resultatet.
### Nu, när larmet har tystnat och sorg och analys tar vid.

Stackars ni drabbade.
Stackars vi alla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 436, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur orkar de?

Hur kan ett folk stå ut?
Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter.
Gazas raderade bostadskvarter.

Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?

Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.

Sen sol, elände…
Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?

Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.

Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar.
Ojämnt fördelade.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 411, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mitt liv som panelhöna

Foto: Hans Hellström

Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.

Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.

Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.

En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.

Vad jag borde ha sagt
Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?

Nja, inte halva natten.
Bara till halv två.

Trivs.

Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.

Mina kommande framträdanden
On 27 november 18.30: Gjuteriet, Karlstad.
On 6 december 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
Söndag 9 mars 11.00: biblioteket Forshaga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 409, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Är jag en fullblodsidiot?

Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?

Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”

Då ler jag kärt inombords.

Klimatet, flodkräftan och dagstidningen
Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.

Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.

Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.

Den ljusa tonen
Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.

Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.

Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.

Det finns solidaritet.

Ett under
I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.

Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:

Trivs.

### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan?
### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka.
### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 404, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).