Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.
Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.
Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.
En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.
Vad jag borde ha sagt Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?
Nja, inte halva natten. Bara till halv två.
Trivs.
Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit. Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer” Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten. Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
I dag funderar jag över förhållandet mellan individ och samhälle. Vem har ansvar för vad?
Det är samhället som ska ansvara för välfärden. Så har jag tyckt sedan 16-årsåldern när jag första gången började tänka politiskt. Välgörenhet är inte lösningen. Det starka samhället, sa Tage Erlander. Det var en klok syn.
Slänger ju inte skräp Tankarna fortsätter dansa. Ja men individens ansvar då? – Jag slänger ju inte skräp. – Där finns det en kommunal sophantering. Samhället. – Jag dricker inte Nescafé. Nestlé gör affärer i Ryssland. – Det har ingen effekt.
Så där studsar tankarna i den måttligt djupsinniga skallen medan doften av koffeinfritt kaffe sprider sig åt näsan till, denna skrivarförmiddag.
Vietnamrörelsen: visst samlade vi pengar i bössor till den nationella befrielsefronten i Sydvietnam. Miljörörelsen: visst ställde den kära vännen och jag krav också på personlig moral. Vi vägrade ju till och med utegran i många år. Föräldrarollen: visst lärde vi våra barn att aldrig gå i skidspår, mobba eller att kasta skolmat i onödan.
Moraliskt komplement Efter en kvarts funderingar, en halv mugg kaffe och en pärlsockerkubb är vi redo att gå till beslut, skallen och jag.
Ett starkt samhälle är det fina. Ett där vi individer dessutom beter oss som folk, tillsammans. Som ett moraliskt komplement till politiken och för att vi mår bra av det.
Under några lyckliga dagar träffar jag särskilt mycket folk. När vi samtalar kommer vi ibland in på konflikter. Varje gång hör jag mig själv säga: – Livet kunde ju vara så enkelt.
På torsdagen går jag en fin runda med Gryningspatrullen i trakter där såväl vandrande gubbe som kantarell och nötkråka trivs. Vid fikat kommer vi in på krigen i världen. – Livet kunde ju vara så enkelt.
Pjäsen har något att säga oss Dagen därpå kommer älskade barn och barnbarn med respektive kärlekar hit. När vi varit och sett Västanå Teaters spännande föreställning av Herr Arnes penningar pratar vi om vad pjäsen och Selma Lagerlöfs roman har att säga oss i dag. Om girighet, om kriget i Gaza förstås och om gränsen för vad som går att förlåta. – Livet kunde ju vara så enkelt, säger jag.
De minns mina föräldrar På söndagen träffar jag nya och gamla bekanta på båda sidor om Värmländska Författarsällskapets bokbord vid hembygdsgården Träfotere i min barndomssocken Grava. Vi skrattar mycket, pratar böcker, säljer några och jag träffar folk som minns mina föräldrar på 1950-talet. Sedan pratar vi om en lokalare konflikt, det brukar finnas några att välja på. Än en gång hör jag mig själv säga: – Livet kunde ju vara så enkelt.
Vi gillar varandra Jag menar verkligen de där orden. När vi sitter med barn och barnbarn runt matbordet är vi förstås inte överens om allt. Varför skulle vi vara det. Men vi skrattar tillsammans, pratar som folk, försöker lyssna och respektera varandra.
När jag hamnar bredvid en annan författare vid bokbordet, något äldre än jag, upptäcker jag att vi gillar varandra och har massor gemensamt. Dock inte i politiken. Men det skrattar vi åt och respekterar varandra.
Livet på vår vackra planet kunde vara så enkelt. Likaväl som vi skrattar tillsammans vid ett matbord i Forshaga och ett bokbord i Grava, fast vi ibland är olika. Likaväl kunde människan göra det på andra håll.
Nog vet jag varför Nej, jag är inte naiv. Inte bara naiv. Jag vet en del om varför folk bråkar här och i Ukraina och Gaza. Jag skulle kunna hålla föredrag när du vill om varför människan första gången började rita gränser. Om girighet, mobbing, klassamhällen, makteliter, kolonialism, rasism, folkförföljelser, folkfördrivningar och olika historiesyn. Allt det som gör att det inte är så enkelt.
Men det KUNDE vara enkelt. Vi KUNDE vara medmänniskor som skrattar tillsammans och skickar mat till varandra runt ett bord. Vänner som räddar vår planet tillsammans, när vi inte skrattar ännu mer och läser goda böcker om att vara människa och om hur krigen äntligen tog slut.
En dag ligger det ett stort kuvert i vår brevlåda. Den är tryckt nu, berättelsen de bad mig skriva om fotbollen inför Kils AIK:s 100-årsjubileum.
– Vi hade tänkt oss fyra sidor, sa Ewa Andrésen som beställde jobbet. A4.
Med sig hade hon fyra fina jubileumsskrifter, var och en från sin tid. Jag älskar sådana uppdrag. Att läsa om folk som bygger landet och sedan väga ord för ord i sin egen text om detta byggande. Hundra år på fyra sidor, det kräver både mod och möda.
– Ja tack, sa jag.
Så snart Ewa hade åkt började jag plöja deras skrivarslit genom 1900-talet. Efter ett tag gick jag till biblioteket och lånade Håkan Kamps bok om den värmländsk fotbollshistorien också. På nätet hittade jag Svante Bernhard statistik över värmländska fotbollsresultat sedan läderbollens dagar och till nu.
Den viktiga kamratandan En vacker sommardag den 2 juli 1924 samlades några ungdomar i 14-20-årsåldern i skyttepaviljongen vid Pompelipark i Kil. Pionjärerna. Allra mest tycker jag om första paragrafen de skrev:
”§ 1. Kils A.I. K. stiftat den 2 juli 1924 har till uppgift att genom övandet av idrott höja intresset för densamma och utbilda goda idrottsmän samt verka för en god kamratanda.”
Att utbilda goda idrottsmän och verka för en god kamratanda. Kan det sägas bättre?
### Kolla gärna Svante Bernhards statistik på nätet. ### Använd QR-koden i skriften. ### Här nedan ser du jubileumsskrifterna. Bilder av sin tid även de.
Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.
Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.
Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat. Ganska ofta tänker jag på annat.
Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:
-När jag lärde mig cykla. -När kusin Jörgen lärde mig stamklättra. -När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.
-När jag fick mopeden. -Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar. -Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.
-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg. -När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola. -De lyckliga sommardagarna när barnen kom.
-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare. -Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren. -Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.
-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju. -När kusin Jörgen vann SM. -Första maran, 1983.
-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002. -När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland. -När barnbarnen kom.
-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan). -Den fina gruppen informatörer på sista jobbet. -När onkologdoktorn sa att jag var frisk. -När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF. -Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.
-Den här morgonen. Hurra!
Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).
Senast lästa bok brukade vi fråga våra intervjuoffer förr. Mitt svar i dag är ”Våg kommer” och ”Brev”. Båda är bra och läsvärda.
För några dagar sedan var jag på Litteraturquiz för första gången i mitt liv. Forshaga bibliotek arrangerade, frågorna var intressanta, lagen fick som mest bestå av fyra personer och hela tillställningen var trivsam.
Det var bara ett litet problem. Jag läser en hel del men är usel på att komma ihåg titlar och författare.
Sjöwall-Wahlös deckare kom upp. Jo då, jag har läst alla, fast tydligen minns jag inte titlarna på de mindre kända av dem. Boken om paret som vi får följa under en viss dag varje år i 20 år. Även den har jag läst. Men vad heter boken och författaren? Den lilla bokhandeln runt hörnet känns bekant. Inte minns jag författarens namn för det.
Vårt lag kom näst sist. Nu finns det bara ett sätt att gå vidare med livet. Att inte ge tappt.
Örnar och vågor Sven-Erik Karlsson respektive Mats Parner & Stefan S Widqvist. De namnen kommer jag däremot ihåg.
Sven-Erik i Gustavsfors utanför Hagfors fick Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium för år 2020. Då hade han vid 79 års ålder gett ut sin allra första bok, den fina och kritiska naturskildringen Örnögon. Så här skriver juryn i motiveringen:
”Med kaffetermos, smörgåsar och den gamle hunden får läsaren följa med ut i skogen. I växlande väder vandrar och skidar författaren över hyggen, myrar och berg och skådar naturens, djurens och fågellivets fascinerande värld. Upplevelserna skildras i dagboksform i poetiska, filosofiska och samhällskritiska tankar, alltifrån sorgen inför skogsskövlingen och timmerbilarna som kör förbi till den stora lyckan att få möta örnens blick.”
När jag var på den nya pigga bokfestivalen i Hagfors för en tid sedan bytte vi böcker. Zeke fick min senaste, jag fick hans. Våg kommer från 2022 är berättelsen om hur han hoppar av gymnasiet och går till sjöss.
Längst ner i hierarkin Jag tyckte mycket om Örnögon. Även sjömansboken är bra. Den unge Sven-Erik har följt båtarna som lagt till i Åmåls hamn hela sin barndom. Nu tar han jobb som mässkalle på en av dem. Ahlmarksbåten M/S Alstern går mellan Vänern och olika hamnar i Holland och på andra håll.
Delfzijl är en stad jag inte visste fanns, nu hittar jag den på kartan. Där har alltså NWT:s forne lokalredaktör i Hagfors seglat in tillsammans med 14 andra sjömän lastade med papper från Gruvöns bruk.
Sven-Erik själv är huvudperson i boken men på Alstern står han längst ner i hierarkin. Stewarden röker kilometerlånga Pall Mall, kocken avskyr vitlök, maskinisten är ilsken, motormannen kan inte gå i pension hur han än försöker, en matros vill hellre hem till gården och köra traktor och kaptenen som seglat på lägre rutter vill numera ha nära hem.
Då bockar stewarden Allra tydligast blir klassamhället i det kapitel som börjar så här:
”M/S Alstern är lastad med pappersrullar vid Gruvöns bruk. Strax innan avgång kommer en bil rullande fram till landgången. En blänkande Mercedes. Ett medelålders par kliver ur och en hund, en välfrissad pudel spatserar högfärdigt runt husse och matte.
Ur baksätet stiger en kille, tvekande, som om han tycker att det här är ingen bra idé. Det är något bekant över honom, men ändå svårplacerad. Den jag tänker på brukar vara mer kaxig, jag har nog förväxlat person.
Ur bilens baklucka plockas några väskor, samtidigt som Samuelsson, stewarden, springer ner för lejdaren, tvärbromsar bockande och bugande framför det medelålders paret.”
Pappersbruket har nära affärer med rederiet. Killen är son till en Billerudsdirektör och ska på språkkurs, så nu åker han gratis med rederiet.
”– De där överklasskillarna brukar gå på gymnasiet hemma i Åmål. Tyckte att jag kände igen honom. – Visst, säger Samuelsson. Har du problem med det? I vilket fall ska du passa upp honom. Servera frukost, lunch och middag och uppfylla andra små önskemål som kan dyka upp.
Fan i helvete, tänker jag.”
Direktörssonen är sjösjuk mest hela resan. Jobbet att passa upp på honom blir inte betungande. Men minnet sitter kvar.
Det är ett bra sjöluffarreportage han har skrivit, den gode Zeke. Havet stänker salt. Ibland är Vänern lugn, ibland vresig. Ibland påminns vi om de tusentals vraken på Vänerns botten. Eller om Alsterns systerfartyg Yngen som förliste i en vinterstorm utanför Ölands södra udde. Då var hon omdöpt till M/S Östanhav och två man följde henne i djupet.
Välskrivet och initierat, Sven-Erik!
Två herrar i Karlstad växlar brev Mats Parner och Stefan Widqvist är två skrivande vänner och vänsterdebattörer i Karlstad som brukar träffas, äta lunch och utbyta tankar. En dag bestämmer de sig för att börja skriva brev till varandra.
Inte mejl. Inte sms. Inte blogginlägg, messengermeddelanden eller någon annan sorts elektrisk försändelse. Nej, pappersbrev.
Nu har de samlat dessa brev i en bok om livet och världen hösten 2023 och vintern 2024.
En gång, de spännande åren kring 1968, hade de båda olika syn på somligt, om jag inte minns fel. Numera är skillnaderna mindre, även om de skymtar fram när det gäller Ukraina. Breven pendlar från stort till smått, mest stort, för detta är två äldre bildade herrar med nära till politik och idéhistoria. Innehållsförteckningen är talande nog och berättar om de två skribenternas personligheter, intressen och tankevärld:
En klaustrofobisk känsla sprider sig allt starkare. Fotboll är mer än ett spel. En stingslig förbundskapten mumlar apologetiskt. Solig höstdag i oktober pladdrar hämnden framför mina ögon. Som pisksnärtar minnande om sällträets hårda smällar. ”Jag är ingen marxist! Systemkritiska verklighetstolkningar behöver samverka för en jämlik värld så att kapitalismen på allvar kan utmanas”. Byn Kinampanda och Mama Eliza i Nyereres Tanzania. En värld av ofärd och plåga, vad kan omtanke vara? Nu lyfter jag fram Mikolaj, Kolja, Sacha och Vanja i ljuset. Statyer reses av monarker, politiker och idrottsmän – historiebruket som förmedlar det politiska budskapet. En bildad herre utgjuter sig om nytöntighet och allmännare slafs. Den mänskliga säkerheten har satts ur spel i den allt aggressivare politiken mot främlingen från Afrika och Asien. Tröttkörd begär jag nu timeout och förbereder slutvarven. Dagens händelser och dessas historiska bakgrund. En yngling med grandios självsyn och säregen övertygelse. Jag kallar mig social demokrat… inte socialdemokrat… varför då? En ny stad utanför mitt fönster och en livaktig FNL-grupp. Kroppen som försvann – jag är min kropp. Plötsliga andningsproblem och ett oväntat telefonsamtal. Vilka mått och steg behöver tas?
Karl Marx, 68 och klimatet Jag har stort utbyte även av denna bok. Ena stunden bjuder Parner på Degerfors sexpoängsmatch mot Sirius långt borta från Stora Valla, nästa ögonblick är han i en nära by i en utkant i Afrika. Ena stunden håller Widqvist kurs i centraleuropeisk kultur- och idéhistorisk miljö i Prag, strax därpå tvingas han bli sittande framför sin tv i stadsdelen Viken, injagad av en svårvandrad Karlstadvinter.
Widqvist: ”Mitt eget glädjefyllda, solidariska ”68” var ett sökande efter ett nytt sätt att leva tillsammans med en självklar förhoppning som bar på en ljusare framtid, där det ojämlika samhället skulle förpassas till soptippen.
Det har nu ersatts med pessimism, men likväl också en försiktig optimism hos mig själv.
Världen är möjlig att förändra trots allt.”
Parner: ”Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats.
Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotliga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.”
Om Ukraina är de som sagt inte helt överens anar jag medan breven bärs fram den snorhala karlstadvintern 2023-2024. Den oenigheten får du läsa mer om själv.
### Sven-Erik Karlsson: Våg kommer (Recito förlag, 122 sidor, 2022). ### Mats Parner & Stefan S Widqvist: Brev (Bokförlaget Norlén & Slottner, 205 sidor, 2024).
