Solidaritet – SVENSSONS SLÄNG

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

En arbetarhjältes vandring

När det var min tur att leda vandringen med Gryningspatrullen första gången fick det bli ödetorpens tur.
Jag kommer att tänka på den morgonen när jag läser om hur Alrik Andersson fått ett promenadstråk uppkallat efter sig i Horndal.

Vid varje torpruin vi kom till läste jag upp namnen på folk som hade bott där. Jag ville att de skulle få höras än en gång, där granskogen nu susade. Samtidigt frågade jag:
– Vad beror det på att särskilt många från Forshaga emigrerade till Amerika just år 1910?

Svaret i både forshagaarbetarnas och Alrik Anderssons fall var det samma, tror jag. Storstrejken 1909.

Alrik, som var metallarbetare, hade varit fackföreningsledare. Efter strejken blev han precis som många andra svartlistad och kunde inte få jobb någonstans i Sverige. Vid 27 års ålder fick han lov att lämna sitt land. Kamraterna i Metall samlade ihop pengar så han, hustrun Anna och sönerna Helge och Erik, kunde köpa sina Amerikabiljetter.

Både hårdrocksalbum och roman
När Henrik Levahn i metalbandet Horndal fick höra talas om Alriks historia såg han till att gruppen gjorde ett helt album om honom. Head Hammer Man. Efter två års forskning om den forne fackföreningskämpen på Horndals bruk skrev han en roman också, med samma namn.

Till sist skickade Henrik förslag till kommunen om att Alrik borde få ge namn åt en gata. Nu står den där, skylten:

Alrik Anderssons promenad.

### Det gick bra för Alrik i Amerika.
### Han blev valsverksmästare i Chicago.
### Head Hammer Man betyder det.

Länkar:
Boken Head Hammer Man på Bokus
Albumet Head Hammer Man på Spotify

Att mörda det fria ordet

Journalister bär sin mördade kollega vid begravningen.

Ja, det var en förfärlig attack Hamas gjorde den 7 oktober 2023.
Ja, Israels två år långa svar i form av massmord och ”Grusa Gaza” är ofattbart oproportionerligt och måste också fördömas.

Tyvärr slutar inte det israeliska mördandet där. Som om inte 67 000 döda vore svar nog. De siktar på det fria ordet också, på de oberoende rapportörerna. Så här skriver en karl som själv vet en del om mäktiga men rubrikrädda herrar, Joakim Medin:

”I mitten av september konstaterade FN att Gazakriget är den dödligaste konflikten någonsin för journalister. Israel har under två år dödat fler journalister än det antal som omkom i de båda världskrigen, i Vietnamkriget, i Jugoslavienkrigen och i Afghanistankriget – sammanlagt.”

Där är det slut på citatet. Läs och förfäras.
Länk: FN-siffror: Över 250 journalister dödade i Gaza

Livet som kunde vara så enkelt.
Världen som kunde vara så vacker.

”Får man verkligen lyssna på musik?”

Ann-Katrin Majbrittsdotter utanför sin ateljé i Edeby.

Den 5 oktober klockan 11.00-12.00 blir det skrivsöndag på Forshaga bibliotek. Då samtalar författaren och konstnären Ann-Katrin Majbrittsdotter från Edeby och jag kring hennes båda böcker Du måste berätta allt och Burfågel.

– Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla.
Det säger den ensamkommande flyktingen Amir från Afghanistan, efter att ha kämpat med att lära sig svenska språket, utbildat sig till undersköterska och fått jobb inom vården i Sverige.

Ann-Katrins första bok handlar om honom.

Talibaner i Edeby?
När Amir först kom till Edeby var han rädd för att gå ut.
– Är du säker på att inga talibaner har följt efter mig och är det sant att man får lyssna på hög musik?

Vid författarsamtalet 5 oktober berättar Ann-Katrin också om sin senaste bok Burfågel som handlar om den mördade poeten Nadia Anjuman från Afghanistan. Dessutom uppmärksammar biblioteket förbjudna böcker från hela världen med en utställning, boktips med mera.

LÄS MER om Ann-Katrin Majbrittsdotter på https://majbrittsdotter.se/

En promenad för provokatörer

Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag.
Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.

Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.

Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.

Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.

Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.

God hjälp åt krigsherren
I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.

Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.

Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.

Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.

### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn.
### Angriparen avslöjar sig.
### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var:
Dramat vid Petteröa.

När Palme och jag talte framtidsfrågor

Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.

Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.

Fritt.

Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.

Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.

### Den tron har jag än.
### Dock är det svårare 2025.
### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.

Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.

Kvinnor är klokare än män

Handbollsmode före och efter match.

Det sitter en filur på min vänstra axel och viskar i mitt öra.
– Kvinnor är klokare än män, viskar hon. Titta bara på alla opinionsundersökningar.

Inför fotbolls-EM sa hon samma sak om klokheten – och jag höll med. Damfotbollen är mycket roligare att titta på, för tjejerna fattar att man inte ska filma.

Så sa vi.

Ingen klagar
Nyss var den kära vännen och jag till Göteborg och tittade på världens största handbollsturnering. Partille Cup. 1 272 lag från 35 länder spelade 4 288 matcher, oftast utomhus på konstgräs.

Nå, vi såg inte alla matcher men vi såg ett antal med en målvakt vi tycker om. Det var som handboll brukar. Kul att se på, bra stämning på plan, hårt ibland men ingen som klagade när de stöp.

Nästan inte en enda filmning.
– Det visste jag väl, viskade rösten på min vänstra axel. Det brukar vara så.

”Börjat dyka”
Då viskar han på högeraxeln att han faktiskt sett tjejer som börjat dyka i årets dam-EM i fotboll.
– Vad säger du nu då? Kollar du inte på tv?

Men honom lyssnar jag inte på.
Han är rädd för sandaler.

LÄNK: Unga män och unga kvinnor röstar allt mer olika

De. Som. Ännu. Lever.

Humlesurr inifrån plymspirean, bok på altanbordet som en vän skrivit, nyhet i mina öron om bomber i Mellanöstern.

Rovfåglarna slår till igen och igen. De med bunkerknäckare, robotar, inbillade slutgiltiga lösningar.

Humlesurr?
Det är dags att skriva råa texter, vänner.
Kasta trumparna, putinarna, nethanyahuarna, ayathollorna, terroristerna ut ur de ovala rummen.

Det räcker nu.
Barnen i Gaza behöver ingen mer flygande död.

De. Som. Ännu. Lever.

En ljuvlig, skamlig tid

Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.

Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten:
Trivs.
Jag trivs.

Nya döda barn
Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser.
-Nya döda barn i Ukraina.
-Ännu fler döda barn i Gaza.
-Militär på väg mot folket i Los Angeles.
-Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.

I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.

129 000 döda.

Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.

Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor.
Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.

Det går inte.
Jag fattar varför men inte mängden.

Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt
Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.

Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza.
Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza.
Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.

Nu gal göken igen.
Han gal söderifrån.

Den trion trivs jag i

Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.

Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.

Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.

Jag blev så glad.

### Läs mer:
Veckans värmländska nedslag: Forshaga