1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
Vaknar mitt i natten, vet inte varför. Hjärtat har bråttom men inte jag. Det är lögn att somna om fast kroppen vill.
Då kokar jag kaffe, brer en kaviarsmörgås och sätter mig i läsfåtöljen tillsammans med flimmerhjärtat, Vi-tidningen och mobilen.
Läser. Tänker. 03.49 ska man tänka stora tankar, annars får det vara. Då när mörkret och tystnaden gör varje idé avskalad, tydlig. – Lös världsproblemen! viskar narren på min högra axel. Det är hans förslag. – Nämen, det kan du inte … svarar en liten vitklädd figur på axeln mitt emot. Det är vad hon tror. Till sist får jag sluta tvisten mellan de båda, när de inte klarar det själva. – KLART JAG KAN!
Världsproblemen är den enklaste sak i världen. Jag har vetat sedan jag var 17 år hur de ska lösas. Stora delar av mänskligheten har vetat det ännu längre.
Punkt 1. Det ska va’ rättvist Det där visste vi redan när vi var små och delade en flaska sockerdricka någon lycklig lördag. Rättvisa betyder inte att alla ska ha ha exakt lika mycket sockerdricka, men det är en annan sak. 1961 överdrev vi millimetermätningen.
I dag äger en procent av jordens befolkning 46 procent av dess tillgångar. I Sverige krävs det 93 städare för att sopa ihop lika mycket pengar som en av våra 50 rikaste börbolagsdirektörer. Detta är skamligt.
Ta bort klyftorna, där har du stor del av lösningen. Börja med de ekonomiska, sedan kan du fortsätta med orättvisorna mellan könen, mellan folk med olika färg på skinnet, mellan olika delar av världen och olika tro. Utbildningen, nämnde jag den? Tillgången till bra sjukvård? Tillgången till kloka granskande medier? Rätten att bli kallad till en anställningsintervju, även om du inte heter Persson?
Alla ska ha rätt att tro på framtiden.
Punkt 2. Alla ska ha rätt att säga ifrån och att rösta i demokratiska val Punkt 3. Alla folks frihet, hela världens fred Punkt 4. Alla måste sätta sig en stund ibland och få distans till sig själva Punkt 5. Den jag inte kan skratta ihop med kan jag heller inte prata allvar med
Så där, då var den saken klar. Det där är de grova dragen. Börja med klyftorna.
Rousseaus gränspålar Nu vill jag inte upphäva privategendomen, folk måste få äga sin egen tandborste och sin egen läsfåtölj med om de vill. Fast det händer att jag tänker på upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Hur var det han skrev i ”Om samhällsfördraget” från 1762?
Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig, den människan lade grunden till det borgerliga samhället och gav upphov till en rad strider, vilka hade kunnat besparas mänskligheten om någon ryckt upp gränspålarna och förklarat att jorden tillhör ingen, det vill säga alla.
Har han rätt? Var det i övergången från jägare-samlarsamhället till jordbrukarsamhället som det började gå snett? Då, när människan på allvar kunde börja samla ihop till ett överskott som gick att spara och småningom använda till att försörja en elit.
Jag är son av en småbrukare och stolt över min bonde- och arbetarbakgrund. Men nuförtiden tänker jag ofta på Rousseaus gränspålar, medan bomberna faller över Ukraina.
Självklart måste vi se till att Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han, inte andra förtryckare och imperialister. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få vara fria.
Ändå. Jag hoppas att en dag ska gränser bara vara kulturella och historiska, inte fysiska. Som när du reser västerut in i Jösse härad och upptäcker hur de pratar där på trakten.
Och skrattar.
### Läs mer om klyftorna i Sverige i dag i LO:s årliga undersökning av makteliten. ### Den senaste kom nyss och heter ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”. ### Klicka på länken. Läs.
Den här recensionen har tidigare varit publicerad i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Ann-Katrin Majbrittsdotters bok om flyktingpojken Amir är en berättelse om goda människor – och om ondska.
Recension. Det finns böcker och författare som får oförtjänt mycket uppmärksamhet. Vissa skribenter är helt enkelt bättre på att sälja än att skriva.
Det finns böcker och författare som är tvärt om också. De får oförtjänt lite uppmärksamhet. En sådan bok är Ann-Katrin Majbrittsdotters berättelse om hur hon tar hand om flyktingpojken Amir. Jag kan inte för mitt liv begripa varför värmländska medier inte uppmärksammat den här välskrivna skildringen av hur 16-åringen med sina förfärliga erfarenheter bakom sig hamnar i Edeby. Han som tvingats fly i tre månader under hemska strapatser men till slut lyckas med det han föresatt sig, när det nu inte gick att bo kvar levande i hemlandet. Nämligen att lära sig svenska, utbilda sig, få ett jobb och börja betala skatt.
Varför finns denna skrift på Bokus men inte i VF och NWT?
Boken är inte tjock men författaren lyckas skickligt varva skildringen av Amirs och Afghanistans öden med gripande tänkta personliga meddelanden till hans mor Khadidja. Under läsningen lär jag mig mycket om Afghanistan utan att researchen känns påklistrad. Allt belagt med trovärdiga källor.
Landet som Amir föddes i har 29-37 miljoner invånare, är världens farligaste land för kvinnor och 70 procent av dess befolkning är under 25 år. I vissa områden är det bara två procent av kvinnorna som kan läsa och det är vanligt med tvångsgifte och barnäktenskap. 2018 svälter två miljoner barn i landet. Året därpå dör eller skadas mer än 4 000 personer i attacker mot civila. Folkgruppen hazarer utgör 10-15 procent av befolkningen och har förföljts sedan slutet av 1800-talet. Då och då har de utsatts för massavrättningar. Allt detta gör att nära tre miljoner afghaner flytt in i grannlandet Pakistan, många av dem unga.
Varför flyr han? Hans mor tar beslutet hemma i byn när talibanerna kastar av hennes make från en lastbil, skjuten genom huvudet. Hon säljer sina smycken, pengarna räcker så att en av dem kan fly. Det får bli äldste sonen, han som talibanerna vill rekrytera som soldat.
Hur flyr han? Under sätena i en lastbil. I flyktingsmugglarnas personbilar. Till fots. I en sexpersoners gummibåt tillsammans med fjorton andra flyktingar. Till fots. I bil igen. Slutligen via en lång bilfärd genom Europa innan föraren ruskar om honom i Malmö, rädd att han ska dö: ”Gå ur, det här är Sverige.” Amir sjunker ihop på gatan, gråter och somnar. Väcks av en polis som ger honom vatten.
Vad upplever han under flykten? Tillräckligt för att drömma mardrömmar varje natt efteråt. Några pojkar som har mindre gott om pengar våldtas. I 24 timmar tvingas han själv färdas med en död pojke bredvid sig. Denne har dött när inte syret räckt till och liket stjälps av i ett vattendrag efter ett dygn.
Amir hamnar på en flyktingförläggning nära Ann-Katrin Majbrittsdotters by i Värmland. Hon har anmält sig som god man när hon får kontakt med Amir på förläggningen. Efter ett tag flyttar han hem i hennes familj.
Nu börjar en ny kamp. Den som slutar med att Amir blir utbildad undersköterska. ”Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla!”.
Beskrivningen av förhållandena i Afghanistan och om Amirs flykt är gripande. Allra mest berörs jag ändå av Ann-Katrin Majbrittsdotters många tänkta hälsningar till hans mamma. ”Jag vet vad som hände din son, och jag ville så gärna få berätta det för dig. Hur han kom till oss i vår familj och blev en sådan viktig och älskad person i våra liv. Kommer du och jag någonsin att mötas?”.
Detta är en berättelse om goda människor – och om ondska. Läs den.
***
### Ann-Katrin Majbrittsdotter: Du måste berätta allt. Recito förlag 2021. 93 sidor. ### Sedan recensionen skrevs har Värmlands Folkblad publicerat en intervju med Ann-Katrin Majbrittsdotter.
Jag tycker så mycket om människors möten. När de är som bäst får de vardagen att skimra.
Elektriker M Som när vi ringer elektriker M för att vi fått ett fasfel i huset. Strax står han i vår garderob, lyssnar på en babblande gubbe (jag) och en tydligt förklarande dam (den kära vännen) medan han glad och vänlig rotar bland proppar och jordfelsbrytare och får vår värld att fungera igen.
Gudskelov för händigt folk med mobiltelefon, skruvmejsel och rätt attityd. Gudskelov för effektiva medmänniskor i skåpbil som kommer farande och lagar vad som trasigt är.
– Detta går på garantin.
Politiker E Som när vi har möte i vår partiförening och bjuder in henne som vi tycker om. Röda dukar på borden, röda tankar i rummet, stearinljus som glimmar och kloka ord om sjukvård, kollektivtrafik och kultur från hon som ska bli regionråd. Medan vi äter våra färska lussekatter byter vi tankar kring den organiserade medmänsklighet som kallas region.
– Personalen, säger hon som vi ringde och bjöd in. Vi vill satsa på personalen.
Jag har sett den personalen slita i höst och vet att hon har rätt. Gudskelov för den personalen.
Glöggmys hos T Som när vi vandrargubbar har traditionellt decembermöte i Gryningspatrullen med extra allt. Lax- och tomatsnittar och annat gott till glöggfikat efter vandringen genom Dejes historia. (”Där ligger kanalen som inte blev färdig när pengarna tog slut”).
Medan snittarna smälter i munnen i T:s inglasade uterum blir vi till den leende och samtidigt djupt seriösa mansgrupp vi innerst inne är. Snart bjuder vi lite till mans på våra skröpligheter, kroppsliga bekymmer och sjukvårdserfarenheter och stärks av det.
– Är du orolig? undrar en av oss, medan jag tänker på orden som en klok chef lärde mig i den stora statliga förvaltningsbyggnaden i Karlstad. – Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte prata allvar med.
Gudskelov för pigga gubbasinnen som törs skratta allvar.
Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer. De äldre håller framtidstron vid liv. De yngre håller mitt sinne levande.
Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.
Tack för hjälpen Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.
Eller vad en hamburgare är på en webbplats.
Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.
Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.
Orden går fortast Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.
Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!
Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.
De förklarar min optimism Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.
Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.
Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.
– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst. – Då var inte vi födda…
Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.
Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.
Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.
Ja, jag demonstrerar på 1 maj i år också. Än sitter det en krigsherre i Kreml, än smälter våra glaciärer, än går det 71 undersköterskelöner på en svensk börs-vd:s inkomst. Fortfarande finns det krafter som vill locka in oss i NATO, införa marknadshyror och behålla en skola som ger miljarder i vinst.
En skola ska inte tjäna pengar, den ska tjäna folket.
Min morfar föddes på ett litet torp norr om Trossnäs som hette Kulan. Där härskar skogen nu, ser jag på Lantmäteriets flygfoto. Han hette Fritiof och blev snickare, facklig pionjär dessutom. Hans pappa Erik var dagkarl, Erik och hans fru Karolina var metodister och hade gått ur Svenska kyrkan. I kyrkboken har prästen samlat dem och deras meningsfränder på en egen sida för avvikare. Självtänkare.
Det är med stolthet jag skriver detta. Jag tänker på metodisterna som bildade eget och lärde sig tillämpa demokrati när församlingen skulle skötas. Sitta ordförande, sköta ekonomin, skriva protokoll. Där började ett nytt land byggas. Jag tänker på sonen deras, Fritiof med släktens snickartummar, min morfar som var med och startade fackförening för Karlstads byggnadsarbetare. Där föddes också något nytt.
Jag tänker på landet de byggde. Det är skog över Kulan i dag men demokratin har vi kvar och facket behövs mer än någonsin.
1 maj var en högtid för morfar. Då fick mamma och hennes syskon i Bofasterud rårört ägg. Platsen där de växte upp hette Torpet, enligt släkthistorien köpt under krisåret 1917 när det inte fanns mat att köpa i stan fast morfar hade lön.
Du häller en äggula och mycket socker i ett dricksglas och sedan rör du ivrigt för hand med tesked tills alltihop är ljusgult, luftigt och gôrgôtt. Morfar kallade det äggröra, det gör även vi för seden lever kvar. Vi syskon fick också äggröra när vi var små. Det fick mina barn med.
Jag tågar för morfar i år. För demokratins och solidaritetens pionjärer, för mångfald, jämställdhet och jämlikhet. Än är demokratin inte färdig, än finns det dretstövlar som tar sig rätten att bli krigsherrar.
Numera går jag med Vänsterpartiet och känner fortsatt solidaritet både med de forna protokollskrivarna i Nor och pionjären i Bofasterud med snickartummarna.
Efteråt går vi ut i skogen och majar. Ska vi inte ta och leta reda på Kulan?
En komiker som president? Hellre det än en förvirrad narr i Kreml som leker statsman. Leker med sanningen, makten och människors liv.
Volodymyr Zelenskyj har tidigare varit komiker och skådespelare. Nu är han Ukrainas president och jag ser det som en utmärkt bakgrund för en ledare. Humor kräver intelligens.
In i hans Ukraina rullar just nu en kö av stridsfordon, ditskickade av den förvirrade narren i Kreml. Krigsmaskinkön är 64 kilometer lång. Det är lika långt som från Stora torget i Karlstad till första rondellen i Munkfors, från vår ena grannkommun till den andra. Döden rullar in.
Leker gör han, den förvirrade. Leker med människors liv, med allas vår säkerhet. Jag vet inte mycket om hans motståndare Volodymyr Zelenskyjs bakgrund. Inte mycket mer än att tre av hans judiske farfars bröder blev mördade i Förintelsen. Ändå: det finns stunder i historien då det är lätt att välja sida. Angriparen är angripare, den angripne är angripen, folkrätt är folkrätt.
Skicka vapen och annan hjälp till den före detta komikern och skådespelaren. Just nu slåss han och de andra ukrainarna för oss.
Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.
Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.
”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”
Här är de samlade. Mina egna dagliga tankar på Facebook under januari 2022. Från kondition till klassamhälle, klimat, krampauser och kvinnopensioner.
Thinkstreak: 1.
Thinkstreak 2: Dessa år när negativt är positivt och distans är kärlek.
Tankedag 3: Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Tankedag 4: En bra text är tid som suckar och ler.
Tankedag 5: Läser bok från 1943, lär mig nytt ord. Kryckeståt.
Tankedag 6: ”Dä’ inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.”
Tankedag 7: Klassamhälle är statistik som börjar tröttna.
Tankedag 8: Bra radio är bilder som har så bråttom att de bara syns inuti.
Tankedag 9: Tiden och skrattet är goda systrar. Tajming deras mellannamn.
Tankedag 10: Pessimism är för veklingar.
Tankedag 11: Cynism är posörens långsamma självmord på fantasin.
Tankedag 12: Bara den modige tror på morgondagen.
Tankedag 13: Fantasi är den snabbaste vägen mellan två punkter.
Tankedag 14: Tänk att också armbågen och krampausen kunde vara kärlek.
Tankedag 15: Man får inte ge tappt.
Tankedag 16: ”Fattig var far min men inte åt han möss.”
Thinkstreak 17: Kulturen måste få stryka mothårs ibland. Du ska inte spinna hela tiden.
Tankedag 18: När kulturen snor värvning är kriget nära. Gå inte ärenden.
Tankedag 19: Statistik är tid som någon tagit.
Tankedag 20: Rikedom är andras muskler som gråter.
Tankedag 21: Det är skamligt att kvinnor har så låg pension efter ett arbetsliv.
Dagens tanke, 22: Ett bra sätt att komma överens på är att prata med varandra.
Tankedag 23: Jag tycker om människor. Många av mina bästa vänner har varit just människor.
Dagens tanke, 24: Hatets storebror är fördomen. Sladdbarnet heter Våld.
Tankedag 25: SD kan inte svara på hur många av deras riksdagsmän som är rätt vaccinerade.
Tankedag 26: När inte Liberalerna hette Liberalerna var de det.
Tankedag 27: Vad väger en dröm?
Min tanke, 28: Varför saknar artiklar om humor så ofta distans till sig själv?
Tankedag 29: Väder är klimat som har bråttom.
Tankedag 30: Ett jordklot har alltid ett klimat. Välj vilket.
Thinkstreak 31: Tänk själv. Glöm inte drömma. Tanken kommer ur materia men kan vända en värld.
Mest nöjd 3 januari Det var en egen fundering om dagen (plus två lånade värmländska ordspråk, de med citattecken runt). Nu avslutar jag den lekfulla övningen.
Mest nöjd är jag med tanken jag tänkte ut till den 3 januari. Minst nöjd är jag med namnet Thinkstreak. Det kom sig av att många löparvänner sprang varje dag, Runstreak.
Du är väl språkpolis? frågar en vän. Frågan är ställd i all välmening och jag svarar så gott jag kan. Nej, det är jag inte. Den sysslan gav dålig smak i munnen.
Jag upptäckte att jag gjorde narr av folk som har svårt för att stava och det tyckte jag inte om hos mig själv. En del språkpoliser uppträder dessutom hånfullt mot dialekter, ett omedvetet folkförakt som jag har svårt att förstå.
Här hemma pratar vi dialekt när vi känner oss trygga. Det är vårt modersmål. Då rinner orden bäst.
Ett av människans bästa påhitt Min vän hör inte till de föraktfulla, tvärt om. Hon menar bara att jag värnar ordet och det stämmer bra. De älskade bokstäverna har försörjt mig i nästan 50 år, då är språkglädjen viktig. Har människan någonsin gjort en bättre uppfinning än språket? Det utvecklas hela tiden.
Demokratiskt är det också, språket. Det är brukarna som bestämmer över utvecklingen, inte någon språkvetare, generaldirektör eller utbildningsminister. Ingen av dem har hittat på orden ”jag”, ”älskar” och ”dig”. Ingen av dem har upphovsrätt på meningar som ”Ska vi åka till Grums och göra ett PCR-test? Dom har öppet till 13.30.”
Kanske fanns det språkpoliser som protesterade när ”lögardag” blev ”lördag” och ”hej” blev svenskans nya hälsningsfras? Jag misstänker det. Vad brydde sig språkanvändarna om det? I dag är det inte en enda en på Grossbolstorp som säger ”lögardag” om lördagen. Här tvättar vi oss varenda dag, ska du veta. Vare sig det behövs eller inte.
Hos oss är alla dagar lögardag, men lördag har vi bara en i veckan.
Det talade ordet Jag återkommer till det talade ordet. I vårt hem talar vi som sagt dialekt när vi känner oss trygga. Det språket lärde vi som barn. I detta modersmål ingår praktiska ord som ”sneggelvesp”, ”gôrgôtt”, ”glingt”, ”snôscheltryne” och ”töl-tapp”. Dessutom använder vårt lokala språk ordet ”vart” om både riktning och plats. Så har folk talat i generationer här på trakten. ”Vart bor du?” är en fullt korrekt fråga på central sydvärmländska.
Detta förstår inte alla. Vissa förstår men respekterar det inte. ”Alla som använder ordet vart om en plats ska tvingas att stanna därt” är ett roligt skämt som jag ser då och då i flödet. Roligt men lik förbaskat hånfullt. Satir ska rikta sig uppåt mot en överhet. När den siktar nedåt kallas den folkförakt, även när det inte var meningen.
Den som ser ner på andra människor kallar vi ”dretle” här på trakten. Det är ett av de snällare orden för såna töl-tappar.
Språket har olika nivåer Nå, helt fritt fram är det inte för mig heller att bruka svenskan. Jag värnar både ord och ordföljd så gott jag kan, men försöker göra det ödmjukt. Bibelns författare har rätt när hen skriver om att se flisan i sin broders öga men inte märka bjälken i sitt eget.
Till hjälp i mitt ödmjuka ordbruk använder jag ofta Myndigheternas skrivregler. Den är bättre än sitt namn. TT-språket och Svenska skrivregler är två andra bra hjälpredor. Alla tre rekommenderas. De första två finns på nätet, vilket är praktiskt.
Dessa tre hjälper mig när jag ska skriva standardsvenska. Det skrivspråket använder jag mest, men livet har lärt mig att det finns många olika språkliga situationer. När jag skrev nyhetsartiklar: det var en situation. När jag skrev text åt länstrafikbolaget om nya priser på månadskorten: det var en annan situation. Krönikorna i lokalradion: de fick bli på dialekt. Sms, facebookkommentarer eller inlägg på Twitter: allt har sin tid och sin språkliga nivå.
Jag skulle känna mig väldigt fyrkantig om jag aldrig fick kasta in ett dialektord ibland i sociala medier. Småprat är småprat även där och dialekten är effektivare än standardsvenskan. Antag att en stor älg rusar ut på vägen framför dig. Vilken av dessa minnesregler vill du helst ha inpräglad i minnet, när du har en sekund på dig att reagera?
– Sikt på rava!
– All erfarenhet visar att det är bättre att kollidera med älgens bakparti än med bogen, eftersom de bakre delarna innehåller mindre massa än frampartiet och alltså gör att kollisionen blir mindre våldsam.
Jag vet vilken jag skulle välja.
Ofullständiga meningar? På Facebook försöker jag stundom skriva något som liknar Memes. Då måste jag hålla mig kort, så att verktyget låter mig välja en bakgrund till bokstäverna. Skriver jag för långt får jag ingen bakgrund. Detta gör att meningarna ibland blir ofullständiga sådana gånger, även om just den här är rätt fullständig:
### N-å-g-r-a sätt att använda språket stör förstås även mig. Jag är inte mer än människa. ### När seriösa redaktörer skriver ”en fräck stöld” knottrar sig skinnet, det kan inte hjälpas. Jag ogillar den människosyn som tror att vissa stölder INTE är fräcka. ### När andra som har språket till yrke blandar ihop ”de” och ”dem” osäkrar jag min reservoarpenna, det måste jag också medge.
Lyckligtvis har jag sällan något bläck till etterpennan. Dem får klara sig utan min griniga post it-lapp 😉
