I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad om talarturnén kring klimatet som man ställde in.
Min kommentar till ABF:s svar Vi måste kunna samtala om klimatet
Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.
Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.
ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.
Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?
Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september. Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:
Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.
Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).
Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.
En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.
Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.
När den ene tycker polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor och den andre att vi ska bränna hundra koraner till.
Då är det skönt att det finns kantareller att hämta och mjuka skogsstigar att springa på.
När den tredje tycker att samer och judar inte är svenskar och att Pride är till för pedofiler.
Då är det skönt att det finns invandrade hallon i trädgården och två lånekatter i tv-soffan att krama.
När den fjärde gör vad han kan för att öka utsläppen och den femte bryter sitt löfte varenda dag till hon som överlevde förintelsen.
Då far vi fyra mil bort till en strand, vandrar långt ut i innanhavet Vänern på en rullstolsvänlig spång som vi alla betalat via skatten och ser solen glittra på vågorna.
Ge mig kraft, havsörn, drillsnäppa, ljung och strandlysing, ge mig glädje, fina horisontlinje långt långt där ute bortom båtarna.
Tappt ger vi inte. Vi behöver bara andas en stund.
Jag bryr mig förstås väldigt lite om min försämrade kilometertid. Den använde jag bara för att visa på en av biverkningarna.
I onsdags skrev jag på bloggen om min prostatacancer och varför jag inte tycker att den är privat. Det är naturligtvis vars och ens ensak men så tycker jag. Jag vill inte smyga.
Inlägget fick massor av läsare och många skrev vänliga och empatiska kommentarer. Stort tack för er medkänsla, den värmen värmer. Jag mår bra för övrigt.
Inte varje år Apropå värme. När jag kommer så här långt med texten får jag precis en värmevallning.
Det är en av biverkningarna när man valt strålning och hormontabletter. Inget stort problem i mitt fall, jag blir varm, visst, men svettas inte särskilt mycket. Dessutom lever jag ett liv där det är synnerligen lätt att öppna fönstret, gå ut eller ta av tröjan om det behövs.
Slips och kavaj bär jag inte varje år.
Kraftlös av pillren Min kilometertid när jag löptränar har blivit ungefär en minut sämre, skrev jag. Det är ett mycket litet problem. Jag springer nästan alltid ensam och vad klockan säger är däremot privat.
Dock kan det vara bra att veta. Känner du någon som går igenom samma behandling som jag så blir han alltså kraftlös av pillren. Fortare trött i musklerna, mindre uthållig. Det tar lite längre tid att klippa gräsmattan, överkomligt det med.
Märkvärdigt obekymrad Hoppas du är vid gott mod, skriver mina vänner. Tack för att ni bryr er. Fast där har vi nog den största gåtan för mig sedan jag fick mitt cancerbesked. – Detta ska vi bota, sa visserligen doktorn. Det var skönt att höra. Men varför blir inte denna pirriga känslomänniska bekymrad?
### Är jag så bra på att förtränga rädslan? ### Jag som blir orolig redan av att backa u-t-a-n släp. ### Lugn? Det hade ingen som känner mig kunnat tro.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Det var Vietnam-rörelsen. Det var Chilekommittén. Det var opinionsarbetet mot apartheid i Sydafrika. Det var solidariteten med folken i kolonierna när de ville befria sig. Det var fredsarbetet i FN. Det var samarbetet med de alliansfria staterna. Det var vår starka röst i världen. Det var Sveriges statsministers tal när USA bombade Hanoi julen 1972:
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. —
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. —
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.
– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.
Handboll i regn Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort. – I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.
Ljuvligt sa Mosesson På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:
”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?
– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”
Fattar frimodigt mikrofonen På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster. – Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret. – Han hade ingenting spikat.
Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.
Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.
### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti. ### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel. ### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.
Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.
Säger en bild mer än tusen ord? Nja, det är upp till betraktaren hur mycket medskapare hen vill vara.
Det här är hur som helst min bildberättelse om Kåldolmar & Kalsipper. Nyuppförd pjäs men också en av de proggskivor från 70-talet vi har som fortfarande håller.
Håller. Han sa så, vår vän Anders, när han guidade oss längs småländska spänger och in i proggvågens viktigare vinylutgivning.
Anders är borta nu. Saknad.
Stor igenkänning Kanske hade han gillat att Teaterhuset i Mölndal ger sig på att spela Nationalteaterns låtar och berättelse som sommarspel i år. Jag tror det. Jag tror också att Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från Nationalteatern tyckte om vad de såg och hörde på premiären. De såg så ut.
För oss var det stor igenkänning när vi såg föreställningen i en glänta i utkanten av Mölndal i lördags. De unga skådespelarna har förvaltat sånger och manus väl.
Det är bara att gratulera.
Fungerar för alla åldrar Grattis även till vårt barnbarn regiassistenten bakom scenen och hans syster på scenen.
Gå och se den här familjeföreställningen, du som kan. Den fungerar för dig som minns proggåren – men även för dig som är för ung för att minnas. Nuförtiden är det inte varje dag vi får se teater om motstånd mot förtryck.
Personligen tycker jag dessutom om att se en arg gubbe i en korg som ropar ”BÄR MIG!”.
