Boksläpp, studentjubileum, rekat kontroller jag ska sätta ut. Livet rullar på.
I mobilen envisas en app med att det är ärtsångaren jag hört i aspen en tid.
Det får vara hur det vill med den ärtlika sången. I vår höga tuja har skatorna byggt bo i år igen.
Nu hör jag ungarna pipa där uppe, när honan kommer med mat. Det pipet behöver jag ingen app för att förstå, just när tvååringen i Nyåker är hittad.
Livet.
### Den här morgonen har Sverige suckat av lättnad. ### När livet kräver det, då går vi man ur huse ur byarna för att leta. ### Tvååringar ska inte dö ensamma i skog.
Texten nedan är från det färska pressmeddelandet. Det handlar om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga. Boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje torsdag 21 maj klockan 18.00. Kom om du kan.
Han har skrivit krönikor sedan gymnasietiden på 1960-talet och blogginlägg sedan hösten 2011. Läsarna, lyssnarna och tittarna har mött honom i Värmlands Folkblad, Värmlandsbygden, P4 Värmland och TV4 Värmland, på bloggen Svenssons släng och många andra håll. Från dagspress till löpartidskrifter till kulturtidskrifter.
I början av 1980-talet uppfann han dagsverspoeten och sanningssägaren Viktor Root som ivrigt följt honom sedan dess. Ofta på olika uppläsningar där publiken krävt en och annan sanning för att lättare dra på munnen.
Nu samlar Sven-Ove Svensson de bästa texterna från alla de här hållen. Boksläpp: Gamla Kraftstationen i Deje, torsdag 21 maj.
Den nya boken heter Mopedisten som vägrade ljuga. Titeln beror på att pseudonymen Viktor Root envist fortsätter att hålla sig till sanningen, så som han känner den. Så här kan det låta:
SANNINGEN OM FORNGUDEN
Gammal fornnordisk gud drabbad av urinläckage
Pinkoden.
Sven-Ove har gett ut 27 böcker och småskrifter och finns i 29 antologier. Han har skrivit drygt 1 100 krönikor i press, radio och tv, mer än 2 500 blogginlägg och uppträtt med egna texter nära 900 gånger. Målet från början var att var tredje krönika skulle vara rolig, var tredje kritisk och var tredje snäll. – Snäll? Du? – Ja varför inte? Kanske en naturbetraktelse eller barnhistoria.
I boken har han samlat några av krönikorna och blogginläggen, både nya och gamla texter. Dessutom en rejäl bunt med dikter av den förre ägaren till en numera exploderad hemgjord tryckkokare, Hr Viktor Root.
Efter en särskilt arg krönika i Värmlands Folkblad blev Sven-Ove till och med stoppad av läsare i orienterarskogen medan andra hann i kapp honom på den asfalterade banvallen i Forshaga när han åkte inlines: – Det är du som skrev om landstinget i tidningen va’? Tack snälla du.
För säkerhets skull avslutas texten på bokens baksida med ett tydligt besked så folk ska veta: Läs denna bok.
BOKSLÄPP 21 maj På torsdag 21 maj klockan 18 har Sven-Ove Svensson boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. De tre som dyker upp med den finaste gamla mopedhjälmen får en bok gratis.
### Boken kan även beställas på webben via Bokus, Adlibris eller genom förlaget Books on Demand. ###Länk till boken på BoD (220 sidor, 120 kr plus frakt): klicka här så kan du även provläsa.
### Eller varför inte via mejl till sven-ove@telia.com? 120 kr plus frakt.
Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”. (Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).
För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje. Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.
Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.
Börjar gråta Så här skriver Magnus Laupa själv:
”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”
”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”
”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister. Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är. Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”
Dagens varmaste applåd Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.
Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.
Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.
En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.
ETT ANDRA HEM
Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:
Hej. Välkomna hem. Hit. Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem. Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.
Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar. Historia i väggarna. Go’ lunch.
Iblann får man till å mä en kram. Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute. Fin trädgård.
Som ett hem. Som en familj.
Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.
I år med kan jag säga. Jag har tjuvtittat.
Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson. (Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).
(Foto: Sandra Bornstedt).
En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.
Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.
Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.
Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.
Kunde vara så enkelt När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.
Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.
Den svenska fattigdomen När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.
Var fjärde svensk.
Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.
Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare. Det är orättvisan som suger.
***
På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:
”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare / är det inte att vandra uppför än nerför.”
### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet. ### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort. ### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.
Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.
Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.
Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!
Själva vill de däremot gärna bo kvar.
Mäktigt upprop Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.
And there were bloody footprints Where mercy should have stood
… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.
Oh, our Minneapolis, I hear your voice Crying through the bloody mist We’ll remember the names of those who died On the streets of Minneapolis
Hör du? Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt? Fortfarande.
Dags igen för mitt årliga inlägg om det som norska Klassekampen en gång kallade ”Pampene på pengesekken”. Hur många industriarbetare behövs det för att slita ihop till en toppdirektörs inkomst? Hur många skolstäderskor som mamma?
Det är LO som varje år undersöker hur orättvist klassamhället Sverige år. De kallar undersökningen Makteliten och den kan få vem som helst att se rött.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen. 2024: 77 industriarbetare.
Bedrövligt. Se rött!
### Här är undersökningen: Makteliten – lämnar resten bakom sig ### Det gick 102,8 städare på en toppdirektör. ### Se rött. Kräv rättvisa. Kräv jämlikhet!
Samtidigt kommer svenska banker med en egen undersökning. Svenskarna blir lyckligare med högre lön, säger den. Men – gränsen går vid 50 000 kronor, sen blir vi inte mycket lyckligare.
Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.
Inledning Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest. Historiker är jag inte. Inte jurist heller. Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.
Kyrkboken i Nor I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.
48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.
I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.
Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.
I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.
Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.
De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna. Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.
Sundstagymnasiet 90 år senare 90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv. – Använd det! säger han.
Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.
Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.
Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.
Jordbävning i Turkiet En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig: – Vill du åka till Turkiet i morrn bitti? Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT. – Va’ ska jag till Turkiet för? – Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.
Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss: – Är dom kurder i byn vi ska till?
Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.
Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).
Blombergsjoggen Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad: – Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna… Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.
Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).
Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.
Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.
Det fria ordet i Sverige Så långt mina privata anekdoter i ämnet.
Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:
1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck. 2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.
Det där var ju bra.
Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.
Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.
Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson. 24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.
Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.
Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.
Den moderna journalistrollen Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.
Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.
Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån. Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet. Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals. Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.
Där har ni rollen.
I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.
När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.
Han fick sina uppgifter.
Det fria ordet är alltid hotat Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.
Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.
Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).
Journalistik är inte ett brott. Inte i något land.
Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.
Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.
Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.
Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten. Medieföretagen är rädda.
Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.
1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.
VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.
Men nåt hände.
1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade: – Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.
Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.
Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.
Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!
Det gick ju sådär.
1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.
Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär: – Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?
Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.
Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.
Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent. 2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.
I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.
Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.
Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors. Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag. NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.
Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.
Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:
1. Norge 2. Estland 3. Nederländerna 4. Sverige 5. Finland 6. Danmark 7. Irland
Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.
Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.
Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).
AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.
Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.
Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.
Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut. Internet har ingen ansvarig utgivare.
Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått: – Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!
I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.
Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin. Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.
-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av. -Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren. -Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.
Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.
Äpplen till hyreshusens barn Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.
– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.
Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.
När det var min tur att leda vandringen med Gryningspatrullen första gången fick det bli ödetorpens tur. Jag kommer att tänka på den morgonen när jag läser om hur Alrik Andersson fått ett promenadstråk uppkallat efter sig i Horndal.
Vid varje torpruin vi kom till läste jag upp namnen på folk som hade bott där. Jag ville att de skulle få höras än en gång, där granskogen nu susade. Samtidigt frågade jag: – Vad beror det på att särskilt många från Forshaga emigrerade till Amerika just år 1910?
Svaret i både forshagaarbetarnas och Alrik Anderssons fall var det samma, tror jag. Storstrejken 1909.
Alrik, som var metallarbetare, hade varit fackföreningsledare. Efter strejken blev han precis som många andra svartlistad och kunde inte få jobb någonstans i Sverige. Vid 27 års ålder fick han lov att lämna sitt land. Kamraterna i Metall samlade ihop pengar så han, hustrun Anna och sönerna Helge och Erik, kunde köpa sina Amerikabiljetter.
Både hårdrocksalbum och roman När Henrik Levahn i metalbandet Horndal fick höra talas om Alriks historia såg han till att gruppen gjorde ett helt album om honom. Head Hammer Man. Efter två års forskning om den forne fackföreningskämpen på Horndals bruk skrev han en roman också, med samma namn.
Till sist skickade Henrik förslag till kommunen om att Alrik borde få ge namn åt en gata. Nu står den där, skylten:
Alrik Anderssons promenad.
### Det gick bra för Alrik i Amerika. ### Han blev valsverksmästare i Chicago. ### Head Hammer Man betyder det.
