Några kommentarer om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev. Inledning till ett panelsamtal med Karlstads Bokcafé på Gjuteriet i Karlstad, 12 november 2024.
Författarna Mats Parner (till vänster) och Stefan Widqvist (till höger) flankerar NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och mig.
(10 minuters inledning)
Jag är en gammal 68. Precis som Mats Parner och Stefan Widqvist.
Det var en viktig tid, dom där åren 1967-1973. Den tidens rörelser, idéer och inställning kom att förändra Sverige mer än vi vanligtvis tänker på.
För att citera mig själv på Facebook för ett antal år sedan:
”Jag begär inte att ni som är födda efter 1956 ska förstå, men spännande var det den gången. I dag är vi alla goda demokrater men käre Marx vad vi förändrade er värld så ni kunde bli punkare, hårdrockare, facebookare, instagramnördar. Ser du en 60-plussare på gatan, kyss hennes fötter. Den tanten kan ha vänt din värld.”
Vad som hände var att vi lärde oss tänka kritiskt.
Vi skapade rörelser som Vietnamrörelsen med över 200 lokala FNL-grupper över hela landet. Musikrörelsen kom, med mängder av lokala spelställen för proggmusiken.
Vi lärde oss se att det fanns fattiga och rika länder. Och människor.
Böcker som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink gavs ut.
Det utvecklades en mer kritisk och ifrågasättande journalistik.
Du-reformen kom, den ska man inte förringa.
Vi fick fackliga lagar som LAS, MBL och arbetsmiljölagen.
Fick säger jag. Egentligen handlar det ju om att vi kämpade oss till förändringarna.
Tillsammans, skriver Stefan Widqvist i ett av breven. Det var tillsammans som vi fick igenom förändringarna då och det är tillsammans vi kan göra det nu.
Tillsammans.
Vi trodde på framtiden.
Samtidigt finns det sådant jag inte saknar med de åren. För mig känns Mats och Stefans brevväxling befriande på den punkten. Här finns inget av 1968 års testuggande. Texterna är betydligt mer uppfriskande.
Tack för det.
Då skulle Stefan och Mats ha kunnat kasta teser på varandra om demokratisk centralism, arbetarklassens kampenhet eller synen på enhetsfronten.
Nu skriver dom läsvärda och debattglada debattartiklar i Värmlands Folkblad i stället. I en tid när lokalpolitiken har blivit en kommunal nämnd, inte en rörelse.
Eller så skriver dom eftertänksamma brev till varandra.
Bra. Jag tycker om den här boken. Den är ett samtal, inte en uppvisning i grenen ”Jag har rätt och du har fel”.
Redan formen är uppfriskande. Dom kunde ha skickat sms. Skrivit snabba inlägg på blogg eller Facebook, skickat korta messengermeddelanden eller någon annan sorts förkortade och stressade elektriska försändelser.
Så där som även vi äldre herrar gör nuförtiden.
Nej, långa brev skriver dom. Tryckta i pappersbok. Mats har till och med skrivit sina brev för hand först med penna och papper först.
Tack för det.
Breven pendlar mellan stort och smått, för detta är två bildade herrar med nära till politik och idéhistoria.
Stefan skriver:
”Mitt eget glädjefyllda, solidariska ’68’ var ett sökande efter ett nytt sätt att leva tillsammans med en självklar förhoppning som bar på en ljusare framtid, där det ojämlika samhället skulle förpassas till soptippen.
Det har nu ersatts med pessimism, men likväl också en försiktig optimism hos mig själv.
Världen är möjlig att förändra trots allt.”
Mats skriver:
”Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats.
Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotliga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.”
Där var det slut på citatet från honom.
Tidsandan var det ja. Det kom ju en motrörelse. Till slut hade Svenska Arbetsgivareföreningen tröttnat på 68. Tröttnat på att snart sagt varenda debattbok skrevs av en författare med vänstersympatier. Svaret blev bland annat kampanjen Satsa på dig själv år 1979 med Frida i ABBA och hockeyspelaren Lill-Pröjsarn Nilsson som galjonsfigurer.
Ibland känns det som om den kampanjen fortsätter än i dag. När mina barn var små blev vi kallade till föräldramöte. Men det var inte föräldraföreningen som bjöd in. Inte Hem & Skola. Det var Arbetsgruppen för entreprenörskap i skolan.
Vi lever i en tid som sett den digitala selfien födas och få masspridning.
En tid av läppförstoringar, främlingsfientlighet och näthat.
När två mot en på en skolgård inte nödvändigtvis är fegt. Det kan vara bra odds också.
När vissa tidningar lägger ner sina fotoavdelningar och kultursidor (och/eller recensionsavdelningar) och ersätter dom med klickräkning.
När det krävs 90 städerskor för att tjäna lika mycket som en högre börs-vd tjänar.
När månad efter månad är den varmaste som någonsin har uppmätts på vårt klot.
När det känns som om alla solidariska och medkännande kristna lämnat KD.
När alla socialliberaler lämnat Liberalerna.
När alla bildade borgerliga hos Moderaterna tystnat.
När centerpartiet släppt sitt motstånd mot kärnkraften – trots att den fortfarande är livsfarlig i 100 000 år.
Och – när det är Vänsterpartiet som står för den radikala sociala demokrati som Socialdemokraterna stod för på 1970-talet.
Avslutning
Det här är en intressant bok. Läs den om ni inte redan har gjort det.
Under 68-rörelsen hade Mats och Stefan olika syn på somligt, om jag minns rätt. Numera är skillnaderna mindre, även om dom skymtar fram när det gäller Ukraina.
Till sist vill jag ge en eloge till Hans Kleine. Han gör en kulturgärning med sitt antikvariat borta på Älvgatan. Det gör han även med sitt engagemang i förlaget Norlén & Slottner som har gett ut boken.
Tack för det!