Å, en scen!

En gång i tiden var jag ivrigt livrädd för att framträda inför publik. Sitta långt bak i klassrummet och prata gick bra men stå framför alla och redovisa grupparbete, det var en pina.

I dag älskar jag det. Det finns inget bättre sätt att testa en text än att framföra den inför publik. Du får kvitto direkt.

Bu.
Eller bä.

Förbereder nu
Jag är så tacksam mot de som tvingade mig att börja våga. Lika glad är jag över de som ibland hör av sig och vill att jag ska ställa mig på deras scen och försöka vara rolig eller tala allvar. Eller bådadera.

Just nu håller jag på och förbereder två sådana framträdanden. Det kommer att handla om min nya bok Mitt liv som Värmlands sämsta löpare men också om annat.

Två datum
Lördag 3 augusti kl 18.00, dikter, skrönor och lite annat, Värmlands Vikingacenter i Nysäter.

Måndag 5 augusti kl 19.00, författarkväll i församlingshemmet Östra Ämtervik.

Hitta boken
Boken finns på nätet hos Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris liksom i olika bokhandlar. Eller här:

Länk till beställning och provläsning:
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE

Den finns både som bok och e-bok.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 369, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jakob Hultcrantz briljerar i egna ladan

Det är någonting med teater i lador kring Fryken. Nu har vi hittat en ny. Tractor Teater i Västansjö.

Man svänger in vid gamla Folkets hus i Rottneros, följer vägen mot Gräsmark ett tag, svänger vänster mot Västansjö, följer en fin krokig grusväg intill sjön, parkerar vid en röd Massey Ferguson och vandrar uppför backen till teaterladan.

Vi kommer 10 minuter innan föreställningen Jernbanan ska börja. Ladan är knökfull med publik.

Briljerar
Jakob Hultcrantz Hansson har vi sett många gånger på Västanå Teater och i vår tv-apparat. Nu briljerar han i Sara Lidmans berättelse om Didrik Mårtensson. Karln långt där uppe i norr som ordnade järnväg genom socknen fast riksdagen sagt nej.

Det är en bedrift av Dag Thelander att komprimera fem delar av Jernbane-eposet till en föreställning. Han skrev originalmanus.

Sedan är det minst lika skickligt av Jakob Hultcrantz Hansson att framföra föreställningen helt ensam på sin egen nya privata scen. Då står han dessutom för bearbetning, ljusdesign, ljud, film, teknik och grafisk design.

Spännande teknisk lösning
Hans Didrik är nämligen inte ensam på scenen fast han själv är det. Bredvid scenografins fångcell hänger två stora tv-skärmar. På skärmarna framträder då och då Amina Avdic som Didriks hustru Anna-Stava och Ellinor Lindgren som den mystiska barnflickan Hagar. Liksom ett myller av manliga karaktärer, alla spelade av teaterdirektör Hultcrantz själv.

Didrik får sin järnväg genom socknen. Han blir själv den förste som stiger på i Lillvattnet – men i bojor, på väg till Stockholm.

Gå och se, vi tyckte mycket om berättelsen och föreställningen. Konstnärligt skicklig och spännande, praktiskt modig, vacker och publiknära.

### Västanå Teater hör till våra favoriter, det kan inte ha undgått den som läser min blogg.
### Nu har vi hittat en till favorit. Tack Jakob Hultcrantz, tack Sara Lidman och tack du okände forne ladusnickare i sluttningen ovanför Västansjön för det.

Vägvisaren.

Innan föreställningen.

Inga arga konkurrenter.

LÄNK
Sunnenytt: Besjälad berättare berikar Sunne

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 368, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Folk som bygger landet

En dag ligger det ett stort kuvert i vår brevlåda. Den är tryckt nu, berättelsen de bad mig skriva om fotbollen inför Kils AIK:s 100-årsjubileum.

– Vi hade tänkt oss fyra sidor, sa Ewa Andrésen som beställde jobbet. A4.

Med sig hade hon fyra fina jubileumsskrifter, var och en från sin tid. Jag älskar sådana uppdrag. Att läsa om folk som bygger landet och sedan väga ord för ord i sin egen text om detta byggande. Hundra år på fyra sidor, det kräver både mod och möda.

– Ja tack, sa jag.

Så snart Ewa hade åkt började jag plöja deras skrivarslit genom 1900-talet. Efter ett tag gick jag till biblioteket och lånade Håkan Kamps bok om den värmländsk fotbollshistorien också. På nätet hittade jag Svante Bernhard statistik över värmländska fotbollsresultat sedan läderbollens dagar och till nu.

Den viktiga kamratandan
En vacker sommardag den 2 juli 1924 samlades några ungdomar i 14-20-årsåldern i skyttepaviljongen vid Pompelipark i Kil. Pionjärerna. Allra mest tycker jag om första paragrafen de skrev:

”§ 1. Kils A.I. K. stiftat den 2 juli 1924 har till uppgift att genom övandet av idrott höja intresset för densamma och utbilda goda idrottsmän samt verka för en god kamratanda.”

Att utbilda goda idrottsmän och verka för en god kamratanda. Kan det sägas bättre?

Blinka, Knôdd och Frickadona
Blinka, Jompa, Bio, Krax, Pligg, Håman, Nubb, Tjolla, Kôrven, Perra, Krös, Knôdd, Kusa, Gummi, Svarten, Pjuck, Hugo, Kase, Lången, Muffin, Tunnel, Zäta, Plagen, Kusa, Slangen och Frickadona.

Smeknamnen är också som poesi.

### Kolla gärna Svante Bernhards statistik på nätet.
### Använd QR-koden i skriften.
### Här nedan ser du jubileumsskrifterna. Bilder av sin tid även de.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 366, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En dikt om det levande

Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan

med lösögonfransar

när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Jag tycker om den frågan.

Sverige är större än vi tror.

***

Även språket lever och växer.

Inte visste jag vad chai var,

en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag

i ett manligt försök att hänga med.

***

Jag tycker om deras leenden då.

Sven-Ove Svensson

Ljuvliga dagar men jag glömmer inte

Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.

Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.

Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat.
Ganska ofta tänker jag på annat.

Kriget.
Kriget.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 364, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Med äggsmörgås till Värmlands centrum

Smörgåsen vill att det stekta ägget ätes mot en sjö. Helst ett innanhav.

Solen skiner över bördiga fält och frodiga gårdar. Här var en gång ett centrum för Värmland med betydligt fler invånare än området där Karlstad ligger. Vi är på bilutflykt ut på Värmlandsnäs.

Här sprang jag en gång en av mina roligare maror. Pratglad löparbuss ut på näset, start vid Åkershus strax öster om Ekenäs, mål på Sporthälla i Säffle. Men det var då, nu är de krokiga gamla vägarna roliga nog att köra bil på. Sakta glider vi söderut medan ortnamnen på kartan sakta far förbi. Hög, Västra Uggelsäter, Råglanda, Botilsäter, Eskilsäter.

Fikar vid sydspetsen
Vi parkerar vid campingen i Ekenäs, kliver bort till restaurangen och frågar om de har glass fast de inte har öppet än. Nej, tyvärr. Nå, jag har fikaryggsäcken på, det löser sig. Snart vandrar vi Ekenäsleden söderut, en fin stig slingrar sig genom skogen.

Jag hade väntat mig tallar och hällar men än är det tät grönska, mer blad än barr. Efter 25 minuter är vi framme vid Ladholmen, Värmlands sydspets. Vänern glittrar, en flock storskarvar flyger förbi när vi sätter oss på en strandklippa och kaffet är på gott humör.

Inget ont om älven därhemma men så här ska äggsmörgås ätas.
Mot ett innanhav.

Är det inte Djurö där ute?
Efter en lång eftertänksam fikastund går vi tillbaka i våra egna spår en bit och svänger småningom ut mot nästa udde. Sohuvudsudden. Vid Ladholmen låg stenkanten vi satt på bara någon meter över sjön, här har vi fått klättra betydligt högre. Utsikten är härlig, vi diskuterar en lång stund om inte fyren vi ser långt där borta ligger på Djurö.

Det tror vi.

Vänern fortsätter att glittra när vi rastat färdigt. Vi fortsätter leden norrut, hittar ännu en hög udde att ta påtåren på, svänger småningom väster strax innan Åkershus och kommer efter ett tag tillbaka till vår bil. En skön vandring.

Porten till Värmland
När vi bilar norrut igen får jag ett infall och svänger in mot Millesviks kyrka som vi aldrig varit fram till. Där går vi sedan omkring på kyrkogården och funderar över bygdens och folkets historia. Om pappa Tegnér som var präst här och har en ståtlig gravsten, om släkten Uggla som har mer krigiska minnen och en stenhäll, om Fritiof och Ingeborg.

Vid några av gravarna sitter små skyltar med QR-koder. Där blir jag sedan stående, grav efter grav, för att läsa om människornas öden.

Klicka på de understrukna namnen i texten om du vill läsa några av kyrkogårdstexterna. Om tyskdanske Max Joakim Dhen eller om Johan Forsberg (1888-1977). Hans far var statare och dog när Johan var fem månader gammal. Änkan och de tre barnen blev inhyses fattighjon.

Nå, Johan reste sig ur fattigdomen. Han blev fjärdingsman och hemmansägare, kommunalkassör, kyrkokassör, ledamot av kommunalnämnden, ordförande i valnämnden, ledamot i kyrko- och skolrådet samt i pensionsnämnden. 

Gammal bygd
Här har funnits en kyrka sedan 1100-talet men Millesvik är äldre än så. Detta var en gång porten till Värmland. Nu bor det drygt hundra personer i den forna församlingen. Området är tätast på fornminnen i hela länet.

Det visste vi inte.

### Film om Millesvik.

Ekenäsleden är välskött.

Utsikt mot Djurö.

Den kära vännen.

En gång porten till Värmland.

Klockstapeln vid Millesviks kyrka är nyrenoverad och numera rödmålad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 363, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag vill krama alla sjukgymnaster i hela världen

Bilden nedan visar Facebookinlägget jag skrev i går. Rune Larsson är en begåvad löpare och han har hittat på det bästa sättet att beskriva hur den känns, löplusten.

Men vad hände sen?

Skriva och springa. Det är mina två fritidsintressen. Har du inte märkt det, då är du ny här på bloggen. Välkommen!

Förrförra hösten fick jag cancer. När urologdoktorn så småningom sa att jag var frisk grät jag en aning. Strålningen och medicinen hade hjälpt. Då är det ett billigt pris att jag blir trött i musklerna av medicinen. Den som jag ska äta mer än ett år till. Fatigue kallar doktorerna min trötta biverkning.

Jag vill orka
För det mesta gör det ingenting. Vårt hem är fullt av stolar, sängar, soffor, solstolar och en hammock. Men – när jag ska springa gör det någonting. Jag vill springa när jag springer, tiden kvittar, men jag vill orka. Båda fötterna ska vara i luften på samma gång. Tass tass tass över nejden.

Till slut ringde jag sjukgymnasterna på vårdcentralen. 
– Hjälp mig. Jag tror jag behöver ett styrketräningsprogram.

Det behöver alla löpande 73-åringar, det har jag vetat länge. Musklerna går tillbaka, även om du springer. Det är bara det att nu hade jag fått en trötthet som var värre.

Hon har gjort mig lycklig
Hon som tog emot mig heter Anna-Lena och hon har just gjort mig till en mycket lycklig man. Efter fyra veckor med hennes program för styrka och rörlighet känner jag inte den där extra, omotiverade tröttheten längre.

I går gjorde jag stora testet, det som Facebook-inlägget egentligen handlade om. Jag sprang vår rejält kuperade femkilometer vid friluftsgården för första gången på länge.

Hur det gick? Du, jag vill krama hela världen, särskilt alla dess sjukgymnaster. Mer säger jag inte. 

Jo, en sak till:
– Tack!

### Banprofilen visar hur jag tar mig hemifrån, till Sisugården, runt 5-kilometern och sedan tillbaka hem genom skogen. Mördarbacken är den sista branta uppförsbacken.

### Filmen är tagen när jag lycklig joggar uppför mördarbacken på femman. Visst, det går sakta. Men jag känner inte en gnutta av medicintröttheten. Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 362, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).