Sven-Ove Svensson – SVENSSONS SLÄNG

När livet är som bäst

Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.

Bara sådär.

Den stunden när en människa säger så.
Den stunden.

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.

Dyra ord

När jag fyllde 70 önskade jag mig inte saker.
Vi har redan saker.
Jag bad om lästips.

På en lapp stod det Freakonomics. Boken är amerikansk men på svenska. Där, på sidan 76, lär jag mig vad amerikanska fastighetsmäklares ord betyder.

”Fantastiskt” och ”charmigt” är mäklarkod för hus som inte har mycket som är värt att beskriva. ”Rymligt” betyder fallfärdig eller opraktisk. ”Fint område” berättar att de andra husen i närheten visserligen är trevliga. ”Väl underhållet” är kod för:

– Bjud lågt!

Men det är Amerika det. Så har vi ju det inte i Sverige. Eller vad säger ni, ord? ”Citypuls”, ”sjöglimt”, ”oslipad diamant”, ”pittoresk” och ni andra. För att inte tala om ”Ett unikt tillfälle att skapa sitt drömhem”, gamla fina ”Renoveringsbehov” och ”Något för den händige”.

Ni är dyra ni.
Budgivning pågår.

Mellansvenska Bastu-Akademien

Vi har börjat träna i badhus. Det känns både nyttigt och skönt. Dessutom försöker de främmande medbadarna kompetensutveckla mig.

I BUBBELPOOLEN, UTOMHUS:
(Hela tiden):
– Nu vet jag hur en potatis känner sig.

I BASTUN:
(November):
– I dag har det varit en fin vinterdag.
– Har det?
– Ja. Nie plusgrader å barmark.
– ?

– Sverige har bare haft en fotbôllspelere. Zlatan.

– Jag vet ett ställe i stan där di lindar motorer.

En verbal skara tillfälliga samtalspartners
Hela tiden lär jag mig något nytt av att lyssna på de verbala kompetensutvecklarna.

(Om USA:s högsta höns):
– Jag köper aldrig mer en trampbil.
– ?
– Å inte kan man bära strumpbyxor.

(Om forna A-pressen):
– Minns du han som la ner alla dessa socialdemokratiska morgontidningar? Va hette han nu?
– Jo du, den glömmer vi inte. Det var efter det jag vägrade åka båt en hel sommar.
– Just det, Båth hette han.
– Han köpte tidningen Skärgården sen. Privat. Det gick lika illa.
– Visste du inte det? Det är rodret som ska sitta på båten. Inte tvärt om.

(Om Black Week):
– Erbjudande på engelska heter offer. Det säger ju allt.
– Å black på värmländska betyder pank.

I BUBBELPOOLEN, UTOMHUS
– Nu vet jag hur en potatis känner sig.

Min älskade lelle snutte

Jag sitter med vänner och talar om fördelarna med ny teknik. Bilen som bländar av själv och bromsar in när jag kommer för nära omvärlden. Mobilen som talar om för min fru var jag sitter och pustar i skogen under förmiddagsrundan. Facebook som ger mig kontakt med forna skolkamrater och främmat fôlk.

Snart kommer vi in på AI. Även den tekniken har sina möjligheter. Vi talar om dem med. Särskilt jag. De andra tycker nog att jag låter nyfrälst är jag rädd.

Då slår Makterna till. När vi skiljs åt får jag av misstag fel tygkasse med mig hem. Inte den med min mobil i.

– Vänta bara, du!
Det är söndag kväll, klockan är snart sex och jag tänker att va’ hundan. Lite mobilfasta ska väl en gammal murvel tåla. Vi som var så emot både elektriska skrivmaskiner, datamaskiner och sån där desktop publishing di kallar. Vi ska väl klara en skvätt abstinens från en bärbar liten sketen maskin som tror att han är smart.

– Smart. Du ska få för smart … viskar mobilen långt där borta, 18 kilometer hemifrån, fågelvägen.
Jag tror åtminstone att det är det han viskar.
– Vänta får du se, människobarn, fortsätter han. Detta blir inte så lätt som du tror.

He he he.

Ingen barnlek för en missbrukare
Min enkla bärbara lilla manick med multipla färdigheter har förstås rätt. 18 timmars mobilfasta är ingen barnlek för en inbiten exmurvel med skrivklåda, långvarigt googelmissbruk, Sudoku-sinne, SMS- & messenger-faiblesse, elbilsappanvändarvana, klockkollartics, OneNote-beroende, extremt kartnörderi, nyhetsmani, surfmani, lustigfilmpånätetkollar-mani, SMHI-mani, Facebook-mani, SVT-play-mani, allmän klickmani samt – mani.

Först ska jag kolla tv-programmet på TV.nu. Nej visst nej.
Sen ska jag kolla vädret. Aj då.
Sedan mejlen. Hmmm…

Dagens blogginlägg på sven-ove.nu, var inte det ganska piggt? Lång men pigg text. Fick den många besök tro? Nej visst ja, det kan jag inte se, nej.
– Vi ska ju till stan i morrn. Jag ställer mobilen på ringning så vi kommer upp i tid.
– Gör du?
Så där fortsätter den sedan, min långa vandring i mobilskuggans dal. Sista nyhetskollen innan jag släcker ljuset: spricker. Klockkollen när jag vaknar på småtimmarna: spricker. Temperaturtitten när jag vaknar och har försovit mig: inställd.

Allt möjligt är inställt.

Detta är mycket nyttigt för den här kroppen. Men jädrar vad det rycker i högra handens fingrar, stup i kvarten.
Dom vill peta och perka och picka.

Kamrat B:s förutsägelse
En gång för många år sedan hade min arbetskamrat B på Räddningsverket varit i Amerika och besökt en större datormässa där. Han kom hem med en handdator i näven. En klok sak som fungerade både som personsökare och skrivenhet. Tangentbord ingick och du kunde även mejla och surfa med denna behändiga lilla device. Blackberry, hette den inte Blackberry?

– En sån här kommer vi alla att bära, sa B och höll upp sin nyköpta magiska tingest från norra Amerika. Den kan så mycket så vi kommer snart att bli beroende, varenda en.

Strax därpå kom den smarta mobilen som kunde ännu mer. Men i princip hade B rätt i sin profetia. Det skulle komma ett hjälpmedel som skulle förändra vårt sätt att leva. Inte minst gamla före detta teknikfientliga exmurvlars sätt att leva.

Får lust att krama den lille
Efter 18 timmars mobilfasta tar jag med darrande händer emot min älskade ”snuttefilt” igen. Jag kan ju inte stå och krama och pussa en telefon klockan tio i tolv mitt på dagen, mitt på Drottninggatan nere i stan. Folk kan ju tro att en inte är klok. Fast gudarna ska veta att jag har god lust att göra det.

– Din stackare. Du har väl inte slut på ladd nu bara? Ska vi ta och klicka på nåt, bara du och jag? Vad tror du om att kolla senaste löprundan? Vad hade vi för tid? Eller vill du hellre ta ett parti Sudoku? Näst värsta svårighetsgraden.

Sa jag att han går att ringa med också? Eller att han kan se hur många som tränar just nu på gymmet nere i källarn på Deje badhus? Eller vad det är för temperatur på vägbanan på stora vägen uppe vid Sisu-gården? Eller om nån har ringt i natt mitt i tystnaden.

Min älskade lelle snutte.
Ska vi gå och fika?

### Bilden ovan är ett försök att återskapa den känsla av digital utsvultenhet som uppstår efter 17-18 timmars akut mobilfasta.
### Ett särskilt tack till min älskade mobil som förstod mig, tog bilden samt redigerade den. Nu efteråt.
### Stort tack, kamrat.

Det fria ordet

Kvällens talare hoppar 6.29 i stav. (Foto: AI).

Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.

Inledning
Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest.
Historiker är jag inte. Inte jurist heller.
Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.

Kyrkboken i Nor
I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.

48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.

I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.

Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.

I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.

Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.

De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna.
Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.

Sundstagymnasiet 90 år senare
90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv.
– Använd det! säger han.

Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.

Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.

Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.

Jordbävning i Turkiet
En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig:
– Vill du åka till Turkiet i morrn bitti?
Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT.
– Va’ ska jag till Turkiet för?
– Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.

Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss:
– Är dom kurder i byn vi ska till?

Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.

Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).

Blombergsjoggen
Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad:
– Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna…
Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.

Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).

Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.

Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.

Det fria ordet i Sverige
Så långt mina privata anekdoter i ämnet.

Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:

1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck.
2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.

Det där var ju bra.

Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.

Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.

Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson.
24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.

Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.

Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.

Den moderna journalistrollen
Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.

Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.

Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån.
Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet.
Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals.
Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.

Där har ni rollen.

I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.

När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.

Han fick sina uppgifter.

Det fria ordet är alltid hotat
Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.

Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.

Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).

Journalistik är inte ett brott.
Inte i något land.

Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.

Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.

Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.

Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten.
Medieföretagen är rädda.

Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.

1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.

VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.

Men nåt hände.

1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade:
– Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.

Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.

Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.

Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!

Det gick ju sådär.

1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.

Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär:
– Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?

Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.

Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.

Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent.
2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.

I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.

Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.

Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors.
Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag.
NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.

Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.

Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:

1. Norge
2. Estland
3. Nederländerna
4. Sverige
5. Finland
6. Danmark
7. Irland

Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.

Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.

Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).

AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.

Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.

Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.

Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut.
Internet har ingen ansvarig utgivare.

Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått:
– Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!

I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.

Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin.
Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.

Länk: Pressfriheten i världen
Länk: Listan över pressfriheten i världen

Att fånga kärlek i burk

Onsdag 12.15
Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.

Gôtt fikabröd.
Hittills ingen värk.
Hör varenda frasande i hela huset.

Onsdag 12.21
Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.

Älskar den.

Onsdag 12.31
Hämtar påtår.

Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.

– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.

Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.

”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”

Onsdag 12.48
Jag köper bullar med hem.
Två saffranstosca.

När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.

Två burkar, en kärlek och ett snöre.

– Ge mig Molkom 1

Våra vänner B & P kommer med present. Någonstans i världen har de hittat en galge från en herrekipering i Molkom.

”Tel. 1” – bara en sån sak.

Gamla kära Juhlins. Där köpte min fru sina första par jeans, ty affären sålde benkläder även till unga damer. 50 år senare skaffade vi vår sista dieselbil hon och jag. Skodan var denimblå, då gav namnet sig självt: Juhlin.

Klädhandlare Juhlin kunde sitt jobb.
– Svensson har konfektionskropp! sa han till min far och gjorde honom stolt.
Det blev talesätt i familjen sedan.

Själva sitter vi med en nyfådd galge som möjligen är äldre än oss själva. Den får oss att minnas fru Sundelin i telefonväxeln, på den tiden när varje bakelittelefon satt fast i vägg och Molkom hade affärer.

Vad ska vi hänga på fådda galgen? Min nya overshirt?
Visst var det bokhandeln som hade telefonnummer 2?

### Nu för tiden får vi sköta telefonväxlandet själva.
### Banktjänstemän måste vi också vara själva.
### Inte en människa säger att vi har konfektionskropp.

Overshirt.
Vilket jädra namn.

– Växeln! Ge mig Molkom 1. Eller 2 om det är upptaget hos Juhlin. Jag behöver en nylonskjorta och Olle Hedbergs senaste.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

Det har alltid varit kärlekens tid

Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.

Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:

Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram? Frågar åt en vän.

Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.

Hjärtan har alltid bultat
Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.

Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.

Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.