Det hände sig att jag var deltidsanställd som informatör. 17 timmar i veckan på länstrafikbolaget. En dag fick jag i uppgift att skriva en annons i Färjestad BK:s programblad.
Jag skrev en pigg text om sambandet mellan hockeyklubbens coach och våra bussar. Ingen i Löfbergs Lila Arena höjde minsta ögonbryn.
Håhå jaja.
Namnet spred sig Saken är den att ordet coach beror på den ungerska byn Kocs. Redan på 1400-talet var de bra på att bygga bekväma, snabba och gärna täckta hästdragna vagnar där.
Vagnen blev känd och snart hade den fått namnet kutsche på tyska, coche på franska och coach på engelska.
Brittisk studentslang På 1830-talet började studenterna i Oxford kalla den som föste och guidade dem genom examen för coach. 30 år senare blev det slang för den tränare som på samma sätt guidade dem framåt inom olika sporter. 1950 kom coach in i svenska språket. Idrottstränare, lagledare, vägledare.
***
– Skjut! skrek fansen i färjestadhallen. Skjuts hade de reda ordnat. Inte hundan brydde de sig om min enkla bussannons.
### Numera kallar engelsmännen en bekväm långfärdsbuss för just coach. ### Orten Kocs ligger väster om Budapest och har 2 714 invånare samt ett vagnmuseum. ### Även ordet kusk beror på de duktiga vagnmakarna här, några mil söder om Donau.
Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.
Jag trivs så innerligt bra med den trion.
Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.
Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej. – Hon kommer i kväll förresten. – Jaså du vill ha skjuts fler gånger.
Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.
Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.
Lärde mig aldrig gå Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga. – Du lärde dig aldrig gå.
Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.
Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.
Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år. – Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.
Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.
Kräm i vaderna Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.
Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?
Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.
Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.
När livet är bäst är det arbete och kärlek. Platsen är inte så viktig. Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?
– Med eller utan tak? – Både och. – Har inte du jobbat på en väldig massa ställen? – För all del.
I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.
Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.
I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.
I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.
Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.
Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.
Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.
I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”
Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.
I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.
I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.
Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.
På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.
– Har du haft några udda arbetsrum? – Hörde du inte det?
I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.
I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.
På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.
– Duger det som lista över arbetsrum? – Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv? – I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också. – Utomhus? – Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig. – Gick hunn’ igång när han hörde klicket? – Så in i norden. Har jag sagt det?
BILDER: # Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark. # Huggit ved. # Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven. # ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet. # Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.
Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).
Alla dagar ska inte se likadana ut. Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.
Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.
Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.
Är det tradition så är det.
När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.
Alltid.
Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.
Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.
Lycklig stund. Gruset framme. Vände vid Ängbråten. Plogvallar kvar, snö på åkrarna.
Talgoxe, gulsparvar, skata.
### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss. ### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.
Nej. Jag har inte haft februarilov. Det är inte därför bloggen varit tyst.
Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.
Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land. – Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.
Vem skriver dikten om toalettborsten, disktrasan, den fuktiga soppåsen, kaffesumpen, dammråttornas stormöte, skitlukten, den grönkletiga näsduken, topsen med mörkoranget vax samt det kvarglömda linnet i träningsväskan?
Bukfettet. Håravfallet. Snorkråkan. Fotsvetten. Självsprickorna på vänstra hälen. Självsprickorna på högra hälen. Talget, de döda hudcellerna, varet och inflammationsvätskan från finnen du klämde ut på ryggen.
Mormors hosta på wienerbrödet. Morfars brakskit under ljusblå täcket strax innan han somnar.
Ska jag behöva skriva den själv? Å fy va’ äckligt.
Jag har äntligen fattat det självklara. Min upplevelse av en bok beror på var jag själv befinner mig just då i sinnet. Ena dagen lomhörd, nästa läsning lyhörd.
Så kan en stressad, okoncentrerad bok visa sig lugn och fin tio år senare framför mina ögon. Varför tyckte jag inte om den här? Den är ju underbar.
Vartenda ord hälsar till mig nu när jag hör.
Joar Tiberg: Fåglar i fält. Arundhati Roy: De Små Tingens Gud.
