Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.
Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.
AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.
Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.
Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.
”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.
Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.
Från prompt till hallucination Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:
Generativ AI:AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på. Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg. Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen. Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor. Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.
Skada eller nytta? Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.
Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.
Ibland känns världspolitiken som en dålig realityserie. Sen dyker Donald Trump upp i rutan och bevisar att man alltid kan sänka nivån lite till.
Senast: idén att USA på något sätt skulle skaffa Grönland. Som om ett folk, ett land och en kultur vore ett fastighetsobjekt på Manhattan: “Great location, lots of ice, we’ll take it.”
Det är nästan gulligt om det inte vore så allvarligt. För bakom skämten finns en gammal unken tanke att starka länder kan peka på en karta och säga: “den där vill vi ha”. Som om självbestämmande vore ett tillval, inte en rättighet.
Grönland tillhör grönlänningarna. Inte USA. Inte Danmark. Inte någon miljardär med storhetsvansinne, orange uppsyn och egen social medieplattform.
Glöm inte hackan Finns det då ingen bättre great location att placera herr D. Trump på? Vänta, jag vet en. Vad sägs om planeten Mars? Där finns det verkligen lots of ice läste jag nyss. Han vill ju så gärna hacka is.
Vet du vad det bästa är med isen på Mars? Den ligger under markytan. – Glöm inte ishackan, Donald!
Nu har jag läst lite mer i den kloka AI-boken jag fick i 75-årspresent. Här är några noteringar.
För det första: Jag skulle med glädje använda AI till att sammanfatta en text eller skapa struktur för en längre text.
Självklart arbetar jag noga igenom språk och fakta innan jag sedan släpper ifrån mig det som AI påbörjat.
För det andra: Min dagbok, mina eftertankar, vill jag naturligtvis formulera själv. Ibland för hand till och med, trots att programmet Anteckningar i min mobil bara ligger ett klick bort hela tiden.
För det tredje: Bloggtexter, mejl, skönlitterära utkast och facebookkommentarer formulerar jag förvånansvärt ofta just i Anteckningar. Fast jag älskar anteckningsböcker. Jag älskar mobiltelefoner och datamaskiner också, har det visar sig.
”Att skriva med hjälp av AI är som att ta bussen” skriver Karin Milles, professor i svenska och krönikör i Språktidningen.
Inte lika härligt som en solskenspromenad men bättre än att traska fram genom ett tjockt täcke slaskig snömodd, fortsätter hon.
”Chattbotten kan hjälpa den osäkra eller ovana skribenten, precis som den kan hjälpa den skickliga skribenten att bli ännu bättre.”
Passar inte alltid Jag håller på och försöker lära mig hur AI-skrivande fungerar. Då är Karin Milles bok till god hjälp.
”Det är alltid du, inte AI-verktyget, som är ansvarig för texten.” ”Du ska skriva till chattbotten som om du kommunicerade med en människa.” ”AI passar inte för allt skrivande.” ”Tänk på AI som en genomsnittligt smart kompis med vissa problem med sanningen – någon du kan bolla idéer med och få inspel från, men vars påståenden du alltid tar med en nypa salt.”
”Nykter och pedagogisk” När jag gjort den första genombläddringen, läst innehållsförteckningen och de inledande sidorna skriver jag följande prompt (som instruktionen kallas) till min gratisversion av ChatGPT: ”Skriv en kort anmälan av Karin Milles bok Skriva med AI.”
Inom någon sekund kommer svaret i min mobil:
Kittlande svar Nu ska jag läsa vidare och se om han har rätt i sin beskrivning av boken, den där AI. Killgissaren, struktureraren och allmänna hjälpredan.
– Skärp dig! skrev jag en gång till AI när han skrivit dumheter. – Förlåt. Jag ska skärpa mig, svarade han.
Då kittlade det i den här gamle skrivkarlen. Maskinjäklarna har börjat be om ursäkt.
– Var går skamgränsen för en gubbmotionär? – I kilometertid? Den finns inte.
Jag är 75 år visar passet.
I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.
Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.
Försök få självkänslan att fatta Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.
Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.
Besviken på Göta En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.
Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.
Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.
Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.
Då står jag där igen Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?
Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.
Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.
Långsint är en ju inte.
### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen. ### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen! ### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år. Drygt.
Det är någonting med årsskiften. Delvis är de konstruerade, delvis fullt naturliga. Solen börjar ju faktiskt gå upp tidigare igen, det bör människan ha märkt långt innan hon visste varför.
Ännu en midvinter prasslar vi med julpapper tillsammans med barn och barnbarn. Flera gånger till och med, allt eftersom våra familjer har möjlighet att ses tillsammans och tindra.
Det är en sån glädje, det där givandet, den där förväntan och överraskningarna. Ljusen brinner, papper prasslar, glöggen i muggen doftar sparad sommar.
Morgonen därpå kommer en medhavd katt och kryper upp i sängen hos morfar. Hon har något hon vill dela med sig av. – Du ska trivas, gubbe. Spinna och trivas. Klia mig mer bakom örat är du snäll. Nej, det andra.
Just den stunden finns inga kattrevir, inga mänskokrig att fundera över.
Att jag trivs med biblioteket det visste jag. Liksom i skogen, på nya badhuset, utmed löpspåret, framför datorn och på en viss gammal kraftstation en bit norrut.
Men på gym? Trivas på gym? Det som var så enformig träning när jag var remitterad för många år sedan efter en löpskada.
Ja faktiskt.
Vattnas i munnen Nu för tiden är det inte bara när jag drar på mig löparskorna som det börjar vattnas i munnen. Det vattnas när jag checkar in i källaren på nya badhuset också. Gymmet. De har nya maskiner och mitt program är bra. Karin S som gjorde programmet tog klok hänsyn till mitt gamla diskbråck i nacken.
Så nu är jag kär i en maskin i Deje. Kamrat Bencurl. Den kärleken var jag inte beredd på.
Vi har dejt igen i morgon, han och jag. 3 x 10 reps.
Dreggel, slurp.
Fotograf på gymmet: Den kära vännen, alias Träningskamraten.
