”Höjdhopp utan anlopp.

 

Första omgången
Lördagen den 13 juli

P. Adams, Förenta Staterna, E. Möller, Sverige, B. W. Adams, Förenta Staterna, C. Tsiclitiras, Grekland, R. L. Byrd, Förenta Staterna, L. Goehring, Förenta Staterna, klarade alla 150 cm., L. Ekman, Sverige, G. I. André, Frankrike, R. Smedmark och K. Bergh, Sverige, samt F. Fletcher och F. W. Belote, Förenta Staterna, 145 cm., A. Schwarz, Ryssland, R. Hammersley, Chile, och B. Brodtkorb, Norge, 140 cm., och B. H. Baker, Storbritannien, endast 135 cm.

Under tryckande värme gick försökstäflingen af stapeln redan kl. 9,30 f. m. Då de deltagandes antal var afsevärdt mindre än de anmäldas, sammanslogos de tre grupperna till en.

Redan på de lägsta höjderna märktes, att striden skulle komma att stå mellan bröderna Adams och greken Tsiclitiras. Det hade stipulerats, att de täflande för att komma med i finalen skulle klara 150 cm., och denna höjd gingo också 6 st. af deltagarna öfver. Redan på 135 cm. var emellertid den förste, engelsmannen Baker, ur leken, och på 140 cm. följde ytterligare tre hans exempel. 145 cm. blef för mycket för tre af de täflande, och denna höjd blef maximum för svenskarna Bergh, Ekman och Smedmark, fransmannen André samt amerikanerna Fletcher och Belote. Till finalen kvalificerade sig 4 amerikaner, en grek och svensken Möller.

Finalen
Lördagen den 13 juli

1. PLATT ADAMS ………. Förenta Staterna 163 cm
2. BEN ADAMS ……………… ”            ”             160 ”
3. G. TSICLITIRAS ……… Grekland 155 ”
Oplacerade:
E. Möller ……………………… Sverige 150 ”
R. L. Byrd …………………….. Förenta Staterna 150 ”
L. Goehring ……………………. ”              ”            150 ”

Ribban sattes till en början på 130 cm., hvilket alla de täflande utan svårighet klarade. Äfven 140 cm. var icke värre, än att den höjden ledigt passerades af alla utom Goehring, som i första försöket föll rätt ned på ribban och därför måste göra om sitt hopp. 145 cm. missade ingen på i första försöket, och det var först på 150 cm. omhoppen började. Här var det greken och Byrd, som måste göra om sina hopp för att få fortsätta vidare. Den egentliga stötestenen blef 155 cm., och här föllo tre tillbaka, nämligen Byrd, Goehring och Möller. Bröderna Adams och greken gingo alla tre öfver 155 cm. 160 cm. klarades af Ben Adams i första omgången och af brodern Platt i den andra, under det att greken äfven i tredje försöket misslyckades och således fick nöjda sig med tredje plats. Ben Adams förmådde ej klara mer än 160 cm., under det att Platt Adams i ett grannt hopp gick över 163 cm. och därmed vann segern. Ett försök på 166 cm. misslyckades dock fullkomligt.”

 

(Hela av snittet om höjdhopp utan anlopp ur Olympiska spelen i Stockholm 1912, officiell redogörelse, Stockholm, 1913. Av reglerna, som också publiceras i boken, framgår att ”Saltomortaler eller flygsprång öfver ribban äro ej tillåtna. Med ’saltomortal’ afses en volt över ribban och med ’flygsprång’ då en täflande hoppar öfver ribban med hufvud och händer först, bröstet mot ribban och så att bröstet kommer först mot marken”. ”Allt användande af vikter är förbjudet”).

 

Runda blå prickar

Kan verkligen friheten, jämlikheten, broderskapet & systerskapet segra i ett land där nutiden ritar två stora runda blå prickar på varje villatomt på flygfotona? Poolens och studsmattans kundkrets. Om varje människa i medelklassen behöver varsitt halvstort av varje ting, i stället för några gemensamma stora, blir ö-råden lättare att förstå. Ö-råd, förnedring och elaka juryer.

Runda blå prickar förstör mitt land.

– Jaså, åkte ni och badade på din tid, gamle man. I riktiga sjöar? Hur fyllde ni dom? Hade ni varsin?

Frågor på sågen

Två frågor bekymrade oss:
Om han hade lyckats köpa virke, så vi kunde såga.
Om han hade fått sålt.

Gick det bra luktade båda svaren gott. Trä gör gärna det.

Att jobbet kunde vara hårt även uppe på kontoret
tänkte vi aldrig på.

 

(1980 gav jag ut kortprosasamlingen Leendet i vedlådan på Bonniers förlag. En samling korta prosatexter som utspelar sig på ett sågverk. Det här är en färsk fortsättning, 32 år senare).

 

Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Hästsvansen som betydelsebärande detalj

Jag har ägnat en hel del av min vakna tid åt att studera populärkulturen. En människa ska inte låtsas finare än hon är. Nu kan jag summera mina iakttagelser. Hästsvans bäres av kriminella och finansvalpar. Samt av Konungariket Sveriges finansminister.

I populärkulturen.

Hur vissa av dem kan bli populära kommer jag aldrig att förstå. Är det så enkelt som att vissa osedda dras till de farliga?

Jubileumsmaran

I dag är det hundra år sedan och jag önskar att jag hade varit med på jubileumsmaran. Varför följde jag inte med våra löpare i klubben för att titta på, åtminstone?

Antagligen för att jag skulle ha blivit stollig av löplust. I stället planerar jag en egen liten hyllningsrunda till de tappra löpare som gav sig i väg på marathonsträckan vid solskens-OS i Stockholm 1912. Varav portugisen Francisco Lazaro dog av vätskebrist efteråt och japanen Kanaguri inte alls försvann, han bara bröt och fick ett glas saft i en trädgård i Sollentuna.

Jag har protokollet. Boken över 1912 års olympiska spel. Nu ska jag springa och sedan läsa den, det bör ta betydligt mer än mitt pers på 42 195 meter. Visste du att en av skadorna vid Stockholms-OS orsakades av en hattnål?

Hon är hård, idrotten.

 

Kvinnor under 40 som tjänar minst

Aftonbladet-Plus har en artikel med rubriken Kvinnor under 40 som tjänar mest. I en bifogad lista kan jag få namn på dessa damer, kommun för kommun.

När gör arbetarklassens kvällstidning en granskning, kommun för kommun, av vilka kvinnor under 40 som tjänar minst? Med en bifogad lista över de elva vanligaste orsakerna:

1. Klassamhället.
2. Den orättvisa fördelningspolitiken.
3. Alliansens mord på a-kassan.
4. Det allmänna kvinnoförtrycket.
5. Kapitalismen.
6. Alliansens mord på försäkringskassan.
7. Den löjligt orättvisa lönesättningen av de kvinnojobb i offentliga sektorn som är livsnödvändiga för att den manliga exportindustrin ska fungera.
8. Den traditionella uppfostran som gör att tjejer inte alltid törs ta för sig.
9. Socialdemokratins kris.
10. Kapitalismen.
11. Klassamhället.

När?

 

Efterspel till Bonde i maten

Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.

Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”

Hon skriver en massa annat tänkvärt också.

Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.

”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.

Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?

Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.

Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.

Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.

Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.