Hällregn när jag sätter mig i bilen och kör mot Solberg. Vackert namn, jag tänker inte påstå att det känns ironiskt denna kväll.
Jag ska vara med på träningsorientering, min tredje i höst. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.
Efter en kvarts bilfärd mot nordost ser jag två orangea orienteringsskärmar vid en infartsväg till höger. Jag svänger in och fortsätter upp på en gårdsplan. Hälsar på Åsa, arrangören, klappar hennes ivriga hund och börjar snegla på kartorna hon lagt fram på bordet inne på logen.
Regnet skvalar där ute, nu kommer fler som ska ut i Solbergsskogen. Vi småpratar en stund, sedan tar jag ett djupt andetag, fattar karta och kompass och ger mig ut i det blöta, okända.
Lycklig.
Cancermedicin och sköra ben
Det har varit några år när jag inte vågat detta. Visst har jag sprungit, även på skogsstig, men cancermedicinen jag åt till och med januari hade den biverkningen att jag riskerade benskörhet. Trots kalktabletterna.
En del mornar räckte det att jag knäppte skjortknapparna så sprack naglarna. Alltså har jag undvikit löpning i vilda skogen bland lingonris, stock och sten. Klubben ska inte behöva leta reda på en 75-åring med brutet ben på obestämd plats i terränglådan.
Friskförklarad och hård
Nu – är jag både friskförklarad och har hårda naglar igen. Glad som en sprallig fölunge genar jag genom Åsas hästhage och in i granskogen på väg mot första kontrollen. Stenen.
Ett öga på kartan, ett på marken, räkna på avståndet, räkna på avståndet. Sakta börjar orienteringslunken komma. Få se, nu måste jag väl ha sprungit mer än hundra meter mellan granarna?
Titta, där är den!
Spring Svensson.
Du törs.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 647, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).