En dam klädd i svart – SVENSSONS SLÄNG

Gustava Elisabet Pettersson
(Foto 1935: Nils Heinervall)

Hon gick och drog på en barnvagn längs småvägarna utanför Skived.
Men det fanns inget barn i den.

Vi är några gubbar som brukar vandra på torsdagsförmiddagarna. Vid fikat förväntas dagens ansvarige berätta någonting. Det har rappats i Forshagaskogarna. Det har sjungits solo, berättats om brittiska sjöslag, lästs dikter och hållits bokpremiär.

Här är mitt föredrag från förra gången jag var ansvarig för vandringen. Dessutom kunde jag visa vad doktor Wessmark skrev att hon dött av den 19 november 1938, Gustava Elisabet Pettersson.

Inte skörbjugg, som det sagts.

Mitt föredrag:

”Välkommen. Vi är egentligen här 100 år för sent. Hade vi kommit hit på 1920-talet. Då hade vi förmodligen träffat en dam helt klädd i svart.

Här låg torpet Milbråten. Cirka 10 tunnland, varav en del brukades av markägaren. Plats för tre bundna djur i ladugården. Loge, lada och ladugård av timmer med halmtak.

Kvar finns stengrund efter ladugård och lador, rester av en jordkällare i västra dalkanten, en källa i bäckdalen samt några vinbärsbuskar.

Den först kända som bodde på Milbråten hette Lars Jonsson. Han bodde här 1849.

Petter Svensson bodde här 1855-1865.

Den siste brukaren hette Andersson och hans hustru Maja. En Ester Sjöberg tjänte piga i Milbråten hos Andersson när hon var 15 år.

Men – så kom den sista som bodde här. Hon som blev den mest kända. Gustava Elisabet Pettersson, föddes 28 november 1855 i Simrishamn. När hon var tre år flyttade familjen till Karlshamn. Pappan var kopparslagmästare och ägde en fastighet i staden.

När hon var 22 flyttade Gustava till Göteborg och bodde där med sin farbror och hans dotter. Men dom dör. Hon måste hon flytta igen. Först till Växjö och sedan tillbaka till Göteborg 1890.

Det är nu utvecklingen börjar, som ska leda till att hon hamnar här med rykte som knepig gumma.

Gustava fick jobb som hushållerska hos en värdhusvärd, Anton Andersson, och hans tre barn. Det dröjde inte länge förrän hon var gravid.

Hon tvingades flytta.

Efter att ha fött sin dotter, Clara Elisabet, blev hon hänvisad till fattigvården på försörjningshuset Gibraltar i Göteborg.

I februari 1892 hände så det som kom att prägla Gustavas mentala hälsa under resten av livet. Dottern dör av akut luftrörsinflammation, inte ens ett år gammal.

Nu började en rotlös tid. Gustava flyttar omkring och lever stora delar av sin tid på luffen. 1904 kommer hon till Karlstad, med en flyttattest till Norge i handen.

Hon fortsätter aldrig till Norge.

I stället hamnar hon i ”Husvillan för kvinnor” på Herrhagen i Karlstad den 13 oktober 1904. 1909 skrivs hon som ”utan stadigvarande hemvist”. Hon förblir registrerad som Karlstadsbo ändå fram till sin död.

Men hon stannade inte i stan. 1915, snart 60 år gammal, dyker hon upp i Skived, och ber om fattigstöd.

De första två åren är hon rotlös. Men omkring 1918 flyttar hon in i torpstugan här på Milbråten. Emanuel Svensson som äger torpet sitter i fattigvårdsstyrelsen. Han låter henne bo här.

Gustava är inte helt utfattig. Varje månad fick hon pengar, varifrån vet man inte.

Gustava blir en udda person i Skived. Hon går omkring med en barnvagn trots att hon inte har något barn. Hon går gärna vid sidan av vägen. Hon bär alltid svart och som bälte har hon ett rep med ett hänglås och en bordskniv i.

Hon pratar väldigt korrekt och påstår att hon är sjuksyster, vilket inte är sant.

Snart säger folk att hon är trollkunnig. Hon är väldigt glad att bäcken här intill rinner norrut, berättar hon. Norrut, det är bra för en magiker.

Smeknamnet hon får är Kokla.

Kokla är lite burdus. Hon brukar gå rakt in när hon kommer på besök. Barnen är rädda för henne och gömmer sig. Man vet aldrig vilket humör hon är på.

Stöter hon ihop med någon hon ser som en ovän spottar hon tre gånger. I barnvagnen har hon en järnkäpp som hon hotar att använda om traktens barn blir för närgångna.

Ibland kommer hon över till granngården och ber om hjälp med sitt gråtande barn. Trots att hon inget barn har. När grannarna följer med hit till torpet och inte kan höra några snyftningar blir Kokla rasande.

Men hon har också andra sidor. Om någon i trakten blir sjuk dyker hon gärna upp med växter hon blandat ihop. Troligen är det därför hon får sitt smeknamn. Hon koklar ju ihop sin medicin.

I slutet av 1920-talet bor Kokla även vid Halla vid Åsen i Skived. Ungefär där vi parkerade bilen, nära förskolan Maskrosen.

I Skived kände man både respekt och viss rädsla för den gamla kvinnan i svart som drog omkring efter vägarna. Berättelserna om henne lever än.

Själv dog hon på Bergs vårdhem i Skived 1938, 83 år gammal.”

Där slutar föredraget.

Gick till graven
Det var vid Milbråten jag berättade om Kokla. Där, bland kanadensiskt gullris och planterade granar söder om Skived, kunde jag visa bild på Gustava och på vad det stod om henne i Forshagas dödbok.

Hon dog inte av skörbjugg. Hon dog av marasmus senilis skriver doktor Wessmark. Det vill säga ålderdomssvaghet eller ”ålderdomsavtyning”. En vanlig dödsorsak den gången.

Efteråt gick vi till graven. Den finns kvar vid Forshaga kyrka.

Ur Forshagas dödbok 1938. ”Gustava Elisabet Pettersson, fd hushållerska, från Bok över obefintliga sid 74 i Karlstad.”