Hittar en lapp när jag fortsätter gå igenom snedgarderoben:
Han var så blyg att han rodnade när katten tittade på honom.
Har jag skrivit det?
*
Städar vidare, kommer till en tidskriftssamlare med brev.
Tack för talet du höll från predikstolen, tack för skrivarkursen som gav självförtroende, tack för krönikor i tv, radio och tidning, står det, ofta handskrivet. Du slutar väl inte med krönikorna i lokalradion, skriver en. Går det att få höra dig lite oftare?
Ibland är det nyttigt att gå tillbaka i sina egna fotspår. Undrar om brevskrivarna förstod hur mycket de där pappersbreven betydde för skrivkarlen, som vissa dagar hade sämst självförtroende av alla?
”Tack för Ditt kåseri i kyrkan i söndags. Det var det bästa jag hört från en predikstol.”
Älskade brevskrivare. Nu rodnar jag igen.