Vaknar tjugo minuter över fyra på morgonen, svettig, mitt i en dröm. Vi är i ett stort tält, det är jag, en regissör och en massa skådespelare som jag inte känner. Jag är nervös, vågade inte ta henne i hand som jag mötte i tältöppningen, då hälsade hon i stället.
– Förlåt, sa jag, det är första gången inför kameran.
Hon log och förstod. Hemma ligger mitt manus kvarglömt och glömda är mina repliker.
– Ja, du hörde, säger en karl med ett schema i handen när jag smyger in i tältet. Du kan komma nästa söndag i stället.
Vänta, jag åkte ju med en människa hit och han ska tydligen vara kvar och filma. Någon får komma och hämta mig. Ingen törs jag prata med heller, de verkar filma för fullt. Dricker ett glas vatten och försöker förgäves komma ihåg vad jag skulle säga. Jag vet ju att jag mindes vartenda ord strax efter att drömmen väckte mig.
***
Varför drömmer jag en sådan dröm? Jag är en murvelsjäl och ingen aktör. Ska jag stå på scenen ska det vara ett papper mellan mig och publiken. Amatörteater, två pjäser, det räknas inte. Replikerna ligger hemma på köksbordet och nu är jag för vaken för att minnas vad jag är för karaktär. Varför är vi i ett tält, vad är det för sorts läger?
Nu får någon komma och hämta mig.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra