”Farmor, vem har skrivit på din arm?”

Vi kallar oss Gryningspatrullen, även om det är ett tag sedan vi såg solen gå upp. Vi är några äldre medborgare som tycker om att gå i skogen, fika och prata. Tillsammans.
I går handlade pratet först om Bergen-Belsen.

Just nu är det älgjakt i skogarna där vi bor. Därför promenerade vi stan i stället, det vill säga Karlstad. Temat var Krig & Fred och jag var fortfarande förbaskad över att någon rivit ner minnestavlan i kanten av stadsdelen Herrhagen. Den som berättade om kvinnorna som kom hit från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Jag hade bestämt mig för att den berättelsen inte fick dö med skylten.

Här är mina föredragsstolpar vid de första två anhalterna under vandringen från Vasagatan till Brigadmuseet.

Minnestavlans plats vid Vasagatan
Fredagen 26 juli 1945 hade det samlats ganska mycket folk här, nära stickspåret. Hemligt – men ryktet hade spritt sig. Det skulle komma ett tåg med överlevande kvinnor från koncentrationslägret Bergen-Belsen utanför Hannover.

När engelsmännen närmat sig lägret hade vakterna flytt, lämnat fångarna inlåsta. Utan mat. Många hann dö.

De som kom hade räddats från lägret i Tyskland kom till Malmö. Nu med tåg hit.

Cirka 300 kvinnor skulle det bli här, totalt. Detta var de första 159. Klockan 13.24 kom tåget. 122 av dem orkade gå själva till Herrhagsskolan, några hundra meter uppför gatan. 37 fick åka ambulans, i tur och ordning. Sjuka, många av dem tuberkulos.

Snart skulle Nya Wermlands-Tidningen och Karlstads-Tidningen starta insamlingar till dem.

Herrhagsskolan beredskapssjukhus
Den 21 juli 1945 kom ordern. Gör beredskapssjukhus av Herrhagsskolan. Kvinnorna kommer om fem dagar. Skolan utrymdes, sängar och medicinsk utrustning fraktades hit.

Den 24 juli annonserade man efter sjuksköterskor, kokerskor och städpersonal. Dagen därpå började de jobba – och en dag senare kom tåget.

Taggtrådsstaket. Efter ett tag två staket utanpå varandra, för att minska smittrisken, när många ville stå utanför staketet och prata med kvinnorna. Tbc och andra sjukdomar. Karlstadborna stod utanför staketet. Tränade skoltyskan. Skickade över paket. Tog med några av de friskare flickorna på promenad på stan. Ett 15-tal kvinnor dog. Begravda på judiska begravningsplatsen.

Sex månader här, sedan vidare till konvalecenthem i Sverige.

Hertha Spier hette en kvinna. Hon vägde 28 kilo när engelsmännen räddade henne i Bergen-Belsen. Hennes syster hade nyss dött. Här blev hon vän med en karlstadflicka, Kajsa Persson.

Åren gick. När Hertha flyttade till Brasilien tappade de kontakten.1981 for Kajsa dit för och letade en hel månad men hittade henne inte. Så, 2004, efter en artikel i veckotidningen Allers, kunde de återförenas i Karlstad igen.

Herthas barnbarn hade frågat: ”Farmor, vem har skrivit på din arm?” ”Det var en farbror som gjorde det.”. ”Hade han inte något papper att skriva på?”.

Vi får aldrig glömma
Där var det slut på de första två Kom ihåg-lapparna. Vandringen fortsatte sedan till Fredsmonumentet och Frimurarlogen som båda påminner om när Norge blev fritt land. Utan skottlossning. Statyn med vår kanske värsta kung genom tiderna, Carl IX som grundade Karlstad, fick också besök.

Minnestavlan vid stickspåret där lägerfångarna kom? Den är uppsatt igen, tack för det. Vi får aldrig glömma.

### Talarmanus gör sig bäst när de talas. Jag vet.
### Men ändå.

Läs och se mer
– Gillet 2008. Läs Christer Matssons artikel på sidan 8 om när Herrhagsskolan blev beredskapssjukhus (pdf).
– Christer Matsson: Till Herrhagen klockan 13.24 (bok, 52 sidor, pdf).
– Några korta filmbilder från ankomsten och beredskapssjukhuset