Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 183. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).