År 2002 fanns det 293 mjölkbönder i Värmland. I år omkring 100. Räknar jag rätt är det ungefär tre gånger så många journalister här, som bönder med mjölkkor.
Är den balansen lagom?
Visst behövs det granskare, många granskare. Envisa kvinnor och män som mjölkar nyheter ur vardagen. Men ändå, hundra komjölkproducenter bara? En vacker dag får jag prata tyska med min frukostfil.
I pappas bok Jordbruket i Värmland, Dalarne, Gästrikland och Hälsingland, som han fick som premie vid lantmannaskolan i Molkom 1941, berättas det att Värmland hade 5 268 mejerileverantörer år 1938. Till det ska räknas vissa som levererade mjölk direkt, utan att gå via mejerierna.
Ordet närproducerat var inte uppfunnet, för det behövdes inte.
Närproducerat fanns inte, ej heller ekologiskt och vem skulle då komma på tanken att importera nötkött från Brasilien? Idag kommer mer än hälften av allt nötkött, över 50% av oxfilén och entrecoten, från importerat kött. Går det dessutom att sälja färgad fläskfilé från öst som prima oxfilé så inser man att något har gått galet.
Jag tror ju inte att vi kan vrida tiden tillbaka till 1938. Men nog är det dåligt miljötänkande bakom alla dessa långa mattransporter. Intresset för matmässan i Mariebergsskogen i Karlstad nyss är ett bra exempel på att många faktiskt vill se en ändring, till mer närproducerad mat. Så vitt jag begriper är exempelvis jämtlänningarna beredda att betala lite mer för mjölken, om pengarna går till bonden. Reaktionerna på facebook i den frågan visar att vi är fler som är beredda att ta den prishöjningen.