Hamnar på Spa och kurs i storytelling. Jag säger till fryksdalingarna som jag ofta gör när jag återvänder till Sunne:
– Jag blir arg varenda gång jag kommer hit.
Kommunalrådet ser behärskat konfunderad ut. Som funderade han på att gå i försvarsställning eller åtminstone säga något snällt om orten vi sitter i.
– Ja, fortsätter jag, det är så vackert här. Varför flyttade jag nånsin härifrån?
Snön faller. På höjderna mellan Klarälvens och Frykens dalgångar låg den vykortsvit. Blank väg, långsamma bilister i förstagångshalkans tveksamma försiktighet. Vid Ås såg jag en älg som åt äpplen, vid Östanås två betande rådjur.
Kursen fortsätter. Ola Persson och hans medarbetare tycks fundera över om den utflyttades ilska är något att haka upp en story på. Nja, innan kvällen är över har vi hittat bättre historier att ge liv åt våra verksamheter med. Stoltheten, glöm inte stoltheten, det är den som bygger berättelserna.
Förresten är det inget fel på Forshaga. Vi har våra historier.
