Förmiddag i februari. I vår trädgård har rådjuren ritat nya spår i det vita. Runt äppelträd och paradisäppelträd har rundan gått, ännu en natt. Skriften av hovar i orörd snö berättar att det är inte din tomt, människa, detta är en allmänning.
När de skrivit det åt de upp koltrastens äpple.
Själv sitter jag på trappan och tar på mig löparskorna. Broddarna gör att jag måste ha stövlarna på de tre stegen på verandan fram till trappan, annars blir det märken i trägolvet. I körsbärsträdet visslar talgoxen, nyss var det gråsiskeriksdag på marken under fågelbordet.
Gps-klockan går igång vid södra kanten av garageuppfarten. Kroppen lunkar iväg lite sakta, ut på gångvägen, ut på ängen. Följer den upptrampade stigen bort mot busshållplatsen, viker av på vägen förbi tunneln och mot Forshaga, studsar ut i den djupa snön i kraftledningsgatan bredvid stora vägen. Här har ingen människa gått sedan senaste snöfallet, ingen annan varelse heller. Skön snöpulsning väntar. Kroppen börjar trivas.
Tramp, knarr, tramp, knarr… säger lyckliga fötter mot fjädrande, sugande underlag. Februarisnön yr kring framfötterna, i backen ner mot norra tunneln ramlar jag elegant och rullar runt på rygg. Snön fäster envist på stickade svarta fingervantar när jag reser mig och stolpar vidare, försiktigare. Bortifrån Stackbråtarna har någon åkt motorcykel på min gammelväg mellan vuxna granar. När jag sneddar över pulkabacken åker en hackspett berg- och dalbana i lufthavet bortåt isbanan till.
Själv klockar jag mellantid efter två kilometer. Jaha, inte fortare. Visst nej, det är snöpuls i dag.
Skorna luktar kramsnö och lycka.