Du är bäst när du är arg, sa tv-fotografen, när jag hade släpat honom med ut till utsiktspunkten vid Löved i kanten av Forshaga. Där stod jag och glodde ut över fågelsjön Hyn och storgården Apertins gärden långt där borta och sa snälla saker i kameran, men rätt hade han ju.
Det är någonting med ilskan som ger liv. Det är någonting med upptrappningen. Ju värre ord desto fler som reagerar.
Där någonstans sa jag ifrån, tyst inombords. Jag är inte vildsint i mina åsikter, inte för det mesta. Jag vill inte dra allting tre snäpp extra för effektens skull, trots att det drar läsare till krönikor och blogg.
Jag är bara en resonerande 64-åring som tycker att mycket är bra och en del är åt helvete. Just det, jag svär helst inte i text heller, inte mer än en gång om året ungefär.
Men bäst när jag skäller, det är jag.
# Tre skrivregler:
Skriv inget som du inte kan stå för när ilskan har gått över.
Inga privata hämnder. Tidning och blogg är för kraftfulla kanoner för det.
Ska du skriva satir så vänd den uppåt, inte nedåt mot det som vissa kallar vanligt folk.
# Jag har brutit mot alla tre reglerna. Det har hittills inte känts bra en enda gång.