Det börjar bli dags att gå vidare, det är ändå 47 år sedan.
Brukar jag inte påstå att jag tror på förlåtelse?
Såhär är det. I juli månad år 1969 gjorde jag min Grand Tour genom Europa, med liftartummens och min vän Q:s hjälp. Vi kom till Paris, London och Amsterdam och sedan kom vi hem.
Det vill säga, inte riktigt. Jag liftade ensam från Amsterdam och allt gick bra. Såg holländarnas stora damm ytterst mot havet, den med bilväg på, såg Bryssel som hastigast, drack outspädd apelsinsaft i Odense och fick lift ut ur Malmö mitt i natten.
Det stod alltid ett gäng liftare vid utfarten från varje större stad den gången. Jag fick sällskap med en stockholmare, vi skildes åt i Närke när han skulle österut. Nästa vänliga själ ställde av mig en bit utanför Örebro, på en raksträcka där. Klockan var halv nio på morgonen, solen sken.
Arga bokstäver
Vintrosa. Det namnet är för alltid inskrivet med arga röda bokstäver i mitt minne. Där, vid infarten till samhället, stod jag en hel dag och försökte att inte se orakad och livsfarlig ut. Det gick inget bra. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag ta bussen till Karlskoga, därifrån fick jag äntligen lift i två steg, ända hem till vår by.
Vintrosa har jag aldrig förlåtit. De tar inte upp liftare där. När vi passerat orten genom åren har jag tittat bort i protest och när E18 byggdes om, och lades så långt bort från samhället att det inte syns, blev jag riktigt lycklig.
Tant Grön? Gärna
– Ska vi inte åka till Tant Grön och fika? sa den kära vännen i helgen. Det ska vara så trevligt har jag hört.
När vi tittat färdigt på skivmässan i Björneborg och satt oss i bilen igen berättar hon i förbigående var den gröna butiken och trädgårdskafét ligger. I Vintrosa.
– Vad sa du, sa du?!!
Till beslut
Så kommer det sig att jag den 1 maj 2016 slutligen bestämmer mig för att förlåta vintrosaborna för vad som inte hände den 31 juli 1969. Räksmörgåsen är underbar, Budapest-bakelsen frisk och på andra sidan staketet studsar nyutsläppta lamm omkring och leker fårsläpp.
Jag är ju inte långsint.