Det har varit mycket inplanteringar nu ett tag. Först satte munkar och adelsmän ut vinbergssnäckor kring slott och kloster, för det hette att ”sniglarna” var fiskar och därmed lovliga att äta under fastan. Sedan skänkte norrmännen oss nya bävrar när dom gamla hade tagit slut.
Tack för både snäckan och gnagarn. Men att jägarna släppte ut vildsvin över hela kungadömet, det hade väl kunnat kvitta?
Numera ser jag spår efter gris lite varstans där jag travar fram obeväpnad i våra skogar, berg och myrar. Här och där ett plundrat svampställe, en upprotad glänta eller ett färskt fotavtryck. Ibland en mystisk stig som växt fram oväntat fort.
Slår i bildörren
Vildsvin känner lukten av människa på långt håll och aktar sig noga, skriver böckerna. Nu hoppas jag innerligt att dessa kloka, sociala och rensliga djur läst samma böcker och verkligen håller sig borta från mina lårmuskler.
Jägare bör undvika att slå i bildörrar, läste jag i en jägarbok. Aha!
– Neiiij, inte går jag ut till bilen flera gånger om dagen och låtsas ha ett ärende, nähä-hä-ijj då, dä’ har jag inget minne av. Verkligen inte. Skulle jag slå i bildörrar?!
Slammm!
Min hemliga önskan
En kunde väl åtminstone få se dom någon gång. Stolta på led en bit bort i skogen, tjugo stycken med matriarken i spetsen.
Nog nära.
Bra långt bort.
När jag själv är nypinkad.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
Skulle också vilja se de svinen, men på långt håll.
Härom dagen tog jag en långpromenad bort mot Oretorp, precis när skymningen kom. Mörkret kom sakta krypande.
För första gången var jag varg-rädd. Hade känslan av att vargögon stirrade på mig bland granarna och att en varg – eller två – kom tassande bakom mig.
Pulsen ökade ytterligare när jag kom på att det var vargjakt. Ingen bildörr i sikte, jag bröt av en trädstam som jag höll framför mig som en lans.
Framme vid banvallen slängde jag trädstammen i skogen. Den kom dessbättre aldrig till användning.
Det närmaste jag har varit varg var i Digerberget för många år sedan. Jag och min kollega Jan var där för att intervjua en polis om en – som man först trodde – skjuten varg. För att hitta rätt hade vi en vargspårare med oss och längs skoterspåret stannar han till och visar vargkissfläckar.
– Här har en varghona och två unga vargar nyss gått, för högst en timme sen, sa han.
Vi rös av känslan att stå där i den vilda verkligheten.
Den döda vargen blev senare obducerad. Han dog av en hjärtattack i en kamp med två älgar.
Hu!
Gôtt att älgen vinner ibland. Lyssnade på en vargexpert en gång, han ansåg att det var rätt farligt för en varg att ge sig på en fullvuxen älg. ”Vargen ska ändå fånga älgen med ansiktet”.
Nej, på nära håll vill jag inte träffa grisarna. Fast vi känner en som gjort det, när hon varit ute och gått med hunden. Ingen aggression från vildsvinens sida men ändå.
Jag är för övrigt rätt imponerad av de vargkunniga som kan läsa ut så mycket ur en urinfläck. Respekt.