Lillemor Arvidsson har dött, läser jag. Kommunals älskade före detta förbundsordförande, första kvinnan som ledde ett LO-förbund, dessutom det största. Hon glömde aldrig sitt ursprung och sina kollegor i vården, eller alla de andra välfärdsarbetarna för den delen.
En gång spelade jag in en film med henne i en biroll. Hon var upptagen Kommunalordförande men tog sig tålmodigt tid till alla våra omtagningar vid svarta tavlan i den gamla skolan mellan Hynboholm och Skåre.
Ingen hade sådan integritet som Lillemor. Så var hon också den enda som röt ifrån när hennes regering ville införa sitt stoppaket, mitt under pågående kommunalkonflikt.
Här är ett utdrag ur boken När Lillemor fick makten av Lillemor Arvidsson och Gunilla Wettergren. Det berättar både hur kommunalarnas Sverige ser ut och hur deras ordförande var:
”Jag fick redan då (1990) massor av brev och information från medlemmar som knappt kunde överleva på sina löner. Jag minns särskilt en ensamstående mamma som skrev och berättade om sig och sin 17-årige son. Hon hade inte råd med någonting extra och måste till och med själv klippa pojken hemma. Jag grät när jag läste om att sonen var med i ett kompisgäng som brukade gå ut och äta pizza för 35 kronor om fredagskvällarna. Men nu hade hon inte råd att låta honom gå med till pizzerian, utan han fick sitta hemma och vänta tills kompisarna kom tillbaka från pizzafesten. De som har gott om pengar kan säga att en hundralapp är futtig. Men inte den mamman; för henne kan hundringen vara det som gör att pojken kan gå med till pizzerian igen. En hundralapp kan vara det som gör att många slipper gå till socialen.”
Jag vet inte vad man skriver när folk som man tycker mycket om dör.
Vi saknar dig, Lillemor.
Tack för din klasskänsla som aldrig dog.