Onsdag. Plötsligt fångar mina öron ett ljud som de inte hört på många år.
Ett älskat ljud.
Solen skiner över Grossbolstorps höjder och det är inte korpens sätt att härma sitt namn när han flyger förbi jag tänker på. Inte domherrens ”pjuck” och grönfinkens ”dry” i björken därborta heller.
Högt ovanför oss far ett flygplan runt i cirklar. Vi hoppas innerligt att det inte är Nextjet som försöker bestämma sig om göteborgsturen ska gå till Luleå eller faktiskt sikta på Göteborg den här gången.
Jag menar inte flygplansljudet heller.
Inte den möjliga ormvråk vi hörde skrika gällt bortom granridån på motionsspåret. Inte droppljudet från samma granar. Inte något vinterläte från haren och mården vi ser spår av i backarna.
Har en mård något läte?
Större hackspetten som trummar revir och har skoj? Nej. Älgen som pulsat över spåret? Nix. Surret av en fet fluga när vi fikade högst uppe på femkilometern? No. Inte de ljuden heller.
Inte pensionärens stavar borta på vägen mot friluftsgården. Inte kommunala röjarna på andra sidan ängen, de som håller på och gör om vår tätortsnära blandskog till lerinska björkdungar. Inte det porlande smältvatten på väg till bäcken, älven och havet. Inte ens pyset från termosen eller klucket när jag hällde upp kaffe nyss heller. Kaffekluck hör jag varje dag.
Krispigt, frasigt
Nej, det älskade ljud som plötsligt dyker upp igen i mitt liv – är ljudet av vårvinter. Solen skiner över ängen bortanför vår gata, glittrar i varenda snökristall och nu hör jag det. Tydligt. Ett krispigt frasigt ljud.
Det jag hör är mina skidor som sakta glider fram över mellansvensk skarsnö i mars. Skare som bär en hel människa med ryggsäck på ryggen. Vårvinter. Vi har äntligen fått en vårvinter igen. När hörde jag det fraset senast?
Hurra.
Regel nummer 24. Lägg aldrig ut selfies som framhäver dig själv positivt på andra människors bekostnad.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)