Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!
Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.
Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:
”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.
Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.
Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.
Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?
– Den är bra. Men rolig.
Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.
Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.
När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.
– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?
Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:
– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)