Det är en intensiv tid i min värld. Varje morgon sjunger det om träden vi bor ihop med. En del röster kan vi tyda, andra tycker vi om ändå, namnlöst. Ettriga väckor, spatserande finkar, stjärtguppande ärlor. Minsta buske och närmsta skogskant är full av individer som lockar ena stunden och försöker skrämma rivaler nästa:
– Ja ja ja ja ja ja kommer från Jönköping, ja (bofink).
– Salt sill, sill salt, salt sill (gransångare).
– Förlovning? Hurra! (ringduva).
Varje stund blir grönheten grönare i sydvästra Svealand, en ny nyans i varje hörn. Citronfjärilar far förbi, myggor tackar för vattentunnan (jäspalt, vi måste tömma den), blåsippor hälsar från myrorna när jag undrar hur de kommit hit, påskliljor hälsar till hon, människan som ”planter skôt i bôrker”.
Jag kan hålla på längre. Hela årstiden är en enda hoppfull uppräkning. Våren är en fin tid, jag blir nykär i både fru och fôggler och dessemellan står jag – avbruten i mina sysslor i två styrelser och ett stolpjaktsprojekt – och bara räknar gröna färger igen.
Förstadagarnasnyutslagenbjörk-grönt, mossapåstenmedsoliapril-grönt, mörkgrönt, växgrönt, sprutgrönt, nygrönt och nö’grönt. Plus alla de andra livliga nyanserna.
Min lilla värld grönar till sig, millimeter för millimeter, kvadratmeter för kvadratmeter, socken för socken. Är det OK om jag rymmer från den stora världen ett tag? Jag har en skog att gå studiecirkel tillsammans med.
Han är färskt gammelgrön.
Ny vartenda år.
Nämnde jag trädpiplärkan?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 947. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)