Folk är olika och bäst är när gruppen tillåter sina individer att vara just individer i gruppen. Det är det ena.
Det andra är att barnaåren präglar oss.
Barnaåren
Mitt käraste minne av pappa är från en gång när vi jobbar i skogen och har tagit kaffepaus. Jag är inte gammal men har fått en yxa i hand och brukar hjälpa till med att kvista och ibland barka.
Nu är det vår och vi är just klara med en tändsticksasp. Den savade och var så lättbarkad att vi fick smyga oss på den. Trädpiplärkan sjunger och en stilla vind drar genom hemmanet Ängebäckstorp 1:3.
– Hör du va’ dä’ suser i trä’a? säger pappa och tar en klunk kaffe till.
Det är inte den märkvärdigaste replik denna ordglade far fått ur sig, men just den minns jag bäst. I det ögonblicket bjuder han in mig i en gemenskap som det inte går att gå ur. Vi som vet att skogar susar, att de har gjort det i tusentals år, att vi lever bland alla andra liv i skogen och att vi har delat det suset och den känslan med generationer av andra människor. ”Hör du vad det susar i träden?”
Ja, jag hör. Det suset har aldrig lämnat mig sedan, inte för några långa tider. Det är något särskilt med träd och något ännu mer särskilt när de blir flera stycken. Fattigmans tröja vet vi var vi har.
Skogen fanns kvar
– Dig kommer dom att göra om! sa kusin S när jag skulle börja på gymnasiet långt borta i stan och förklarade för honom att jag behövde ut i skogen varje dag, om jag skulle orka trivas.
Han fick både rätt och fel. Inte hundan hann jag ut i skogen varje dag, när jag skulle lära mig trigonometri, historisk materialism, franska verb och juraperioden och framför allt förändra världen. Vad gjorde det? Skogen fanns kvar när jag var redo igen, fast det tog några år.
De hade inte gjort om mig, egentligen. Skogen susar än i gener och hörselnerv.
Inte för att jag ska bestämma vad som ska stå i en eventuell annons när jag har dött, men det får gärna vara en vers av Gunnar Ehne:
Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell
Barnaåren präglar oss, det är därför jag ska ut på en runda bortåt Visterud när den här betraktelsen är klar. Munnen vattnas redan. Sviktande skogsstigar och kluriga orienteringsproblem väntar; stenen, kolbottnen, ruinen och några till.
Individen
”Småorten har sina fördelar, det har jag berättat i tjugotalet inlägg. Fast det har förstås storstaden med, tro inget annat. Servicen, historien, lättheten att hitta likasinnade. Själv föredrar jag gator som man kan springa mittpå men det finns andra glädjekällor, jag vet.
Sådan glädje har jag hittat i såväl Karlstad som Stockholm och New York. Brandmän är sig lika på alla de ställena, förresten. De har smeknamn, firma i källarn och är duktiga på att laga mat.
Folk är bra överallt.”
Det där var ett inlägg jag skrev på Facebook för en tid sedan. Den som känner mig vet att jag är en kritisk jäkel, att jag skrivit massor av arga krönikor och att jag inte har för vana att fjäska för överheter.
Trött på mig själv
Ibland kan en bli trött på sin självbild. Det drabbar mig rätt ofta, och sånt finns det olika sätt att hantera. Nu valde jag Det Nöjda Inläggets strategi en stund.
Visst, jag tycker inte om att mina kommunpolitiker vill bygga 150 bostäder och därmed äta upp centralortens närmaste strövområde precis intill älven. Visst, jag stör mig på växande barngrupper och skräpet som blåser omkring riksväg 62 vid infarten till mitt Forshaga, där vi lämpligt nog placerat kommunens återvinningscentral. Visst, jag kan bli tokig när jag tänker på all den skog som kalhuggits strax intill tätorten, ett stavtag från motionsspåren.
Mitt i min normala adrenalinproduktion slog mig tanken att det samtidigt finns väldigt mycket jag trivs med. Storstaden har sina glädjeämnen, residensstaden med, men för den här individen får köksbordet gärna stå i utkanten av en mindre tätort på 6 000 invånare. Strax intill skogen.
– Hör du va’ dä’ suser i trä’a?
### Jag tror det är 21 inlägg nu, där jag prisar den trivselstora tätorten vid skogens bryn. Den har sina fördelar överskådligheten, närheten.
### Du får välja din plats, jag missionerar inte.
### Tror jag.
Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 952. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)