Vår sommaräng med hotellgäster

Vi har öppnat hotell. Hittills har vi tio hyresgäster. Konstigt folk, alla har egen mat med sig.

Det är vildbin det handlar om. Utan pollinatörer blir mänskligheten utan mat och själva blir vi dessutom utan blommor, frukt och bär. Så vill vi inte ha det.

I många år har jag sparat en och annan ö med prästkragar när jag klippt gräsmattan. I år gick jag all in och sparade dubbelt så många och drygt det.

– Ska vi inte ha en äng också?
– Jo det ska vi.

En stor trekant i nordvästra tomthörnet, kring fruktträden, fick förbli oklippt. Tjugofem kvadratmeter, möjligen något mer. Dessutom rev vi upp grästorven på fyra ställen och sådde ängsblommor.

Det hade vi knappast behövt. Ganska snart var ängen blå av teveronikor, gul av smörblommor, vit av grässtjärnblomster och grön av diverse gräs vi inte visste fanns. Det vajar i blåsten, tillsammans med massor av prästkragar som slog ut lite senare. Däremellan brunört och vitklöver.

Nu undrar jag bara om jag ska få lien vass nog i juli när ängen ska slås.

Under tiden kommer bi efter bi och lägger ägg och mat i de båda bihotellen, innan de murar igen hålen åt den blivande larven. Ett bi har för säkerhets skull murat med små gruskorn, rätt långt in i bamburöret.

Den transporten skulle jag ha velat se.

### Komposten har blivit fjärilarnas. Den vimlar av hitflyttade tistelfjärilar i vallörten och nässlorna.
### Trevligt folk de med, snabbflygarna.