Nu finns det förstås ett tredje tillfälle då jag känner särskild kontakt med urtidsmänniskan inom mig. Det är när jag spanar mot himlen.
Har inte människor stått i alla tider, tittat uppåt och försökt förstå? Den där gula, stora, vad är hon för sort? Den vita, nästan lika stora, varför går han upp på kvällen? Alla de små gulvita mitt i svarta natten, vem har satt dit dem? Hur kom hela himlen till? Vem tänder ljuset på morgonen? Vem släcker? Vilken roll har vi människor här nere? Varför ramlar en sten som jag kastar upp tillbaka hit ner medan himlakropparna hänger kvar? Varför är den fulle vite halv ibland? Hur vet regnet att det ska bli regn och inte snö eller hagel? Varför blir vatten som faller så fint?
Morgonhimlar, gröna, röda eller orange. Kvällshimlar, likadana. Jag känner en som samlar på dem. Undra på det. Vem får inte lust att numrera sitt livs bästa himlar och minnas.
Får inte du det?