Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?

Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.

Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.

Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.

– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.

Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.

Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.

Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.

Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.