Vadå ”tårarna i ögonen och knytnäven i fickan”? säger en vän som har läst ett av de senare inläggen här på bloggen. Det var mig en mjäkig inställning.
Jag vet. Det kallas empati. Åker jag till Auschwitz tillsammans med ett klokt och moget gäng antirasister, varav en förlorade sin familj i krematoriet vi står framför, då händer det att jag gråter. Djupt och innerligt.
Det kallas mjukhetens styrka också. Den jag inte kan skratta med kan jag inte prata allvar med, sa min kloke chef Mats Oscarsson på Räddningsverket. Den jag inte kan gråta med kan jag inte förändra världen med, säger jag. Inte om vi vill skapa en bättre värld. Hårda mål kräver hela människor.
Aldrig på en kyrkogård
Nu har jag visserligen lätt för att gråta och ännu lättare för att skratta, särskilt åt dumheten. I Auschwitz finns plats för starka känslor om du har den begåvningen. Däremot finns det sällan plats för att knyta näven under näsan på någon eller skrika paroller. Jag gör sällan det på kyrkogårdar.
Så ser vi på platsen, den där dagen.
Knyter näven synligt gör jag med fördel, bildligt eller bokstavligen, när jag kommer hem från utrotningslägret. Självklart ska knytnävarna upp ur fickorna då, starka ord ska skrivas, skrikas om det behövs, organisation ska byggas och rasistiska åsikter bekämpas. Inte därför att det är sött och rart att göra det, utan för att det är politiskt nödvändigt när samtiden glömt sin historia.
Men så fanken att jag skäms för mina tårar och kramar vid Flora Gladhs familjegrav, krematoriet. Där hade det varit fegt och mjäkigt att inte gråta.