Ena dagen
Jag måste sluta göra facebooktecken i trafiken. Den senaste tiden har jag märkt att både bilister och fotgängare gärna missförstår min varma gest. De tror inte det är tummen upp. De tror det är ett annat finger, två knogar bort.
Skulle jag aldrig göra.
Andra dagen
På bussen, sätter på mig bältet, lyssnar på det glada sorlet. Hur var det Hasse & Tage sa att man skulle be statisterna säga i kör, om man ville få det att låta som hotfullt mummel?
– Rabarber, rabarber.
Tredje dagen
Undrar om han begriper varför jag plötsligt ökar hastigheten? Det är en ren nöjestur, vi ska i väg och ha lite kul, och då blir jag omkörd av en karl som har mer bråttom än 91 kilometer i timmen på 90-vägen hitom södra kommungränsen.
Inte gör det mig något, sådant händer hela tiden. Kör om du. Jag är gammal SOS-operatör och vet att det inte är den höga hastigheten som bucklar, skrotar och dödar, det är det tvära stoppet.
Men ändå.
Han kör om, hej hej, välkommen förbi tänker jag, jag ska inte hänga dig i ändan som en förstorad analkudde av bindväv och blodkärl. Inte om jag slipper … och sekunderna efteråt är det flat out, som vi säger på Grossbolstorp. Jag klämmer gasen i botten, är fort ikapp och uppnår fin manlig närhet.
Tyckte jag inte att jag såg någonting i ögonvrån när karln for förbi? Nummerskylten var dyngig, men var det inte … Nu, med sju meters, sex meters, fem meters lucka ser jag det säkert, fast han har skylten nerkletad av februarismuts från vår närmaste riksväg:
433! Den som jag har väntat på så länge. Tjoho!
Undrar vad han tror när jag gör min tjurrusning, ligger i ändan på honom i fem sekunder och sedan släpper fort av och går ner i 91 igen. Han kan ju inte veta att jag är platespotter.
En del vet inte ens vad det är.