Arkivbild från ett annat ställe, innan.
I går skulle jag ha sprungit min nya långa runda, den bortom Krävande Backen, Blånande Utsikten och Svårhittade Stigen. Kroppen behövde en långtur och det var en så fin dag. Mitt i utförslöpan där jag fotograferade Jungfru Marie Nycklar i somras skulle jag ha rusat rakt in bland dem. Den griniga flocken nyinflyttade vildsvin från Deje.
Rusa aldrig in i sådana medtrafikanter i livets utförslöpor. De har ingen humor när de själva är på väg uppåt. Galtarna är svarta och betarna gula, ungarna är snabba som unge herr Bolt och suggorna är allt det där tillsammans samt galna mormödrar.
Fantastiska bilder
Som tur är växer det högstammig granskog på trakten. En av de granarna skulle jag ha fått stamklättra upp i, fort och vigt som om jag fortfarande varit elva år. Bra högt upp skulle jag ha hittat en någorlunda stark gren, satt mig på den och halat fram mobilen. Den skulle jag först ha filmat flocken med. Fina dramatiska bilder, största galten skulle ha stått på två ben och kört sina arga betar i granstammen, gång på gång. Suggorna skulle ha grymtat grymt och smågrisarna skulle ha farit runt och hoppats på det bästa.
Vad som nu är bäst för en sjövild smågris strax söder om Arnästorp i sydvästra Svealand, Sverige, Europa, Jordklotet, Universum? Färskt löparkött? Grisar äter allt utom apelsinskal.
Brandmän utan vapen
Precis när jag skulle ha hunnit ringa den kära vännen och berättat att jag blivit uppjagad i ett träd av nitton blodtörstiga bestar från Deje skulle jag ha tappat mobilen. Mitt i en galt.
Efter tjugo minuter skulle räddningstjänsten ha hittat mig. De skulle ha blivit uppjagade i varsin gran de med. Larmet från den kära vännen skulle visserligen ha varit tydligt men på den fortsatta vägen skulle de vilda grisarnas roll ha tonats ner och därför skulle de orangeklädda vännerna inte ens ha haft en oladdad knallpulverpistol med sig. Bara aggregat 42. (Aggregat 42 är vad som på skämtsam brandslang kallas ”lågskor”).
Där skulle vi ha suttit sedan, hela natten mellan söndag och måndag, och vad som till slut skulle ha hänt vill jag inte ens tänka på.
Vilken tur att jag har benhinneinflammation.