Jag försöker minnas ett ljud. Jag hade det i bakhuvudet i går kväll och skulle berätta om det här, men det har gått och gömt sig. Förkommit, som fanjunkare M sa i lumpen.
Inte modemet till vår första hemmadator, det lyckliga ljudet.
Inte den allra första PRO-kör jag hörde sjunga Elvis iförd jeansjackor och med stålkammar i bakfickorna.
Inte storspoven över Stormossen eller på gärdena ner mot Vibergssjön.
Inte knattret i radio när folk skulle rösta i Tio i topp.
Inte tonen jag spelade falskt vid musikskolans uppvisning på scenen i Lindforsparken 1963.
Inte fågeln som alla säger räknar till sju, inte trädpiplärkan, inte lövsångaren.
Inte ljudet från en Fram King Solifer i utförsbacke, medvind och med solen i ryggen, på väg med mig till Storfors för att köpa storstrut. Lång väg för en ordlek.
Nåt ljud var det.
Nåt som skulle ha satt igång känslor.
Det sprack. Nu sitter en här, ljudlös, och minns en enda sak. Den som bara finns i ett exemplar.
Tystnaden.