Det finns så många löparhjältar. Jag ser dem hela tiden längs löpstigarna i livet, särskilt i sociala medier. Nu har de gjort ett 15-kilometerspass igen på 4:12 kilometern. Eller sprungit backe vid friluftsgården, på löpband en timme på lunchrasten – eller till jobbet, två mil och en kilometer.
Jag älskar dem högt och rent.
En liten elak jäkel på min högra axel är dessutom avundsjuk, säg inget bara.
Vi finns också
Men så finns det vi andra. Vi som sprungit Götajoggen på 62 minuter och är stolta över det, för det var en benådad timme. Vi som kämpade i elva år för att få Marathonsällskapets prestationsnål. Det är ingen elittid som krävs för att få köpa den, men för oss var det en prestation. Gud vad lycklig jag var på Stockholms stadion den eftermiddagen.
Vi finns vi med.
Vi som en dag vid övermogen ålder inser att alla pers är satta och att vi tränar för att träna nuförtiden. Inte för att vinna någon tävling.
Där har du mig. Likafullt är löpningen ett av mina tre största intressen. Den ger mig identitet, den ger mig utomhusupplevelser och den låter mig jobba med kroppen vilket sker alltför sällan annars. Skallen älskar det.
När hände det senast?
Så blir du skadad. Det blir alla. Benhinneinflammation trodde jag min kropp skulle slippa men vid 64 års ålder slog den till. Jag beklagar mig inte, detta är ändå en höst när jag haft mycket annat att tänka på och kroppen mår bra av att vila.
Fast ett löpuppehåll från 6 september till 6 november, när hände det senast? Två månader? En evighet.
(Då har jag redan glömt de två långa skadeuppehållen sedan 1980, sinnet är ungt men minnet gillar korta lopp).
Såg du vad jag skrev? Till 6 november skrev jag. Just precis, i går började rehablöpningen, det hade jag bestämt sedan länge utan att tänka på att det skulle bli på dagen två månader efter stafett-DM i orientering.
Vattnas, det är sant
Redan på morgonen börjar det vattnas i munnen och då ljuger jag inte. Alla som är lika beroende som jag, eller medberoende med en motionslöpare, vet att det är sant. Har du ett så begåvat belöningscentrum som mitt, då vattnas det.
Skorna i ordning redan på morgonen. Overallen tvättad.
Det blir en tidig lunchrast, jag jobbar hemma och orkar inte hålla mig längre än till elvatiden. Munnen nästan dreglar när jag drar på mig löparkläderna och skorna, startar gps-klockan och drar iväg.
Drar och drar, jag har läst i Runners World hur ett bra förstapass för en sån som jag bör gå till i det här fallet. En minut gång, en minut lättjogg, en minut gång, en minut lättjogg – i tio minuter.
Berätta inte för idrottsdoktorn som skrev spalten, men jag höll på i 10 minuter och 51 sekunder. De var himmelska, varenda sekund.
Nu vattnas det igen.