Rehablöpning står det i almanackan. Tre gånger i veckan detta underliga ord. Håll ut med att hålla igen kunde det också stå.
Livet gav mig benhinneinflammation, för det hade jag aldrig haft. Det tog jag som en ursäkt för att hålla upp med all konditionsträning. Den här hösten har det funnits annat att tänka på, både privat och där ute i stora verkligheten. Jag kunde ha simmat eller cyklat, men lät bli. Kanske behövde kroppen sin vila när inte själen hade tid med det? Kondition är färskvara, men det går att skaffa ny. Jag tränar för att träna, det är gôtt nog.
Två månader utan ett enda pass, det var en udda upplevelse. Sedan var jag symptomfri, men idrottsläkarspalterna tyckte att jag borde skynda långsamt, så inte skadan skulle komma tillbaka. På ivriga ben gav jag mig ut på gatan, ängen och elljusspåret här hemma.
En minut rask promenad, en minut lättjogg, en minut rask promenad, en minut lättjogg. Tio minuter totalt, inte mer, precis som doktorn hade skrivit.
Har jag någonsin varit ute på en så blygsam träning, sedan första joggingpassen när jag gjorde löparcomeback vid hembygdsgården i Sunne våren 1980? Knappast. Inte ens då förresten.
Trappar upp
En minut rask promenad, en minut lättjogg. Där är jag nu. På tio veckor ska det trappas upp, tills jag törs springa sammanhängande i 30-40 minuter igen. Håll ut med att hålla igen, håll ut med att hålla igen… Just nu är jag uppe i 22-minuterspass och den här veckan får jag springa i två minuter tre gånger mellan gångminutrarna.
Då känner jag mig riktigt busig.
En gång gjorde jag till och med en liten rusch.