– Ja, du ska väl skriva förstås, säger folk när de kommenterar min kommande ledighet. Ska du sitta i Grekland?
Varför det, när huset har många rum, skogen många gläntor och länet gott om kaféer?
Skriva. Denna underliga sysselsättning som så fort blev ett gift, precis som löpningen. Förr skrev jag för att leva på det, kanske göra karriär. Det bar en bra bit, men färdig blev jag inte. Nu skriver jag för att jag vet att en aldrig blir färdig.
Tränar för att träna, som löpare.
Skriver för att skriva, som skribent.
Naturligtvis har jag något jag vill ha sagt, texten blir bäst när jag är arg säger folk. Absolut. Fast sanningen är att det mödosamma, lyckliga stuvandet av bokstav bredvid bokstav är roligt nog i sig.
Redan innan ilskan sätter in.