Bokcirkel i går kväll. Förra gången missade jag, på grund av sådant som gör att du missar bokcirklar. Verkligheten. Nå, böckerna har jag läst hela tiden och nu är jag på plats.
Vi sitter på biblioteket, vi är nio stycken och Helena som brukar leda cirkeln har bestämt böckerna. Det är bara bra. E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta och Lisa Genovas Fortfarande Alice skulle jag inte läst annars.
I förra boken fäste jag mig vid den långsamma upptrappningen. Hur författaren låter oss veta mer och mer om huvudpersonens tragedi. Utvecklingen från stark familj via den påstådda olyckan till det som verkligen hände. Miljön. Huvudpersonens intressen. Lögnarna.
– Migränet är bra skildrat, fast nu finns det förstås medicin. Skulle den ha hjälpt i hennes fall? Stark inledning. Stark familj men författaren planterar att den har problem. Gestaltar vad som kan hända om du fixerar dig vid egendom. Systrarnas gräl, orsak till branden. Inte en tillfällighet att huvudpersonen börjar ge bort allt hon äger. Formuleringen på sidan 14, pappa tog upp en pistol och sköt mig i bröstet.
Det skulle jag ha pratat om, ifall jag varit med första gången.
Var sitter vårt jag?
Vi dricker kaffe och småpratar eftertänksamt om universitetsläraren Alice som drabbas av Alzheimers sjukdom. Själv noterar jag den sakkunniga (tror jag) inlevelsen och gestaltningen av hur Alice långsamt förlorar mer och mer minne. Kärnfrågan kan man fundera mycket över. Var sitter vårt jag? Är Alice fortfarande Alice när sjukdomen mer eller mindre har raderat både språk och kunnande hos henne?
Till sist kommer hon till den gräns hon själv har satt. När hon inte längre minns svaren på sina fem kontrollfrågor ska hon ta livet av sig. Det är bara det att vid det laget förstår hon inte längre sina egna instruktioner i självmordsmappen.
Vem är hon då?
Nästa gång ska vi se filmen som bygger på boken. Hur lyder den gamla minnesregeln? En manussida, en minut film. Romanen Fortfarande Alice är 266 sidor lång. Så lång är inte filmen.
En klassiker i månaden
Runt omkring mig sitter läsare som inte slutade sluka böcker för att de blev vuxna. Själv är jag en glad amatör i gänget, splittrad mellan många intressen. Det är klart jag läser men inte tre böcker i veckan längre.
Helena har en blogg där hon skriver om sitt läsande: Fiktiviteter. 28 februari 2011 skrev hon om boken: ”Jag ägnade fredagen åt att gråta ögonen ur mig. Det finns inget sätt att värja sig mot Fortfarande Alice, den är precis så gripande som alla säger.”
Ett av mina egna mål för pensioneringsåret 2016 är att läsa klassiker som jag missat. En i månaden har jag tänkt, hittills ligger jag på två. Inget att skryta med men jag läser ju annat. Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde var läsvärd, rena citatboken. Mrs Dalloway av Virginia Woolf fick mig verkligen inte intresserad av inre monolog. Här några rader ur Dorian Greys porträtt:
### ”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt.”
### ”Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den.”
### ”Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det ojämförligt bästa sättet att sluta den på”.