Strax på väg till bussen på morgonen står jag och torkar ren glasögonen. Andas imma, tittar mot ljuset och torkar. Då slår det mig plötsligt att detta har jag gjort förut.
Nej vänta nu. Det var i går.
Och i går.
Och dagen innan.
Och dagen innan den.
Och dagen innan den dagen.
Och ännu en dag tidigare.
Och den dagens i går.
Och dens.
Och dens.
Varenda i går i 41 år.
Detta börjar likna en strategi. Jag har ett mål och jag har en plan: Här ska inte fördärvas någon barnets oförstörda blick, bara för att man blir gammal. Här ska glos förvånat i all min levnad. I morgon och dess i morgon och nästa dag och dagen efter den. Dödar du barnet inom dig, då är du inte vuxen längre.
Så, nu blev de bättre.
Nu går jag till bussen.