Då, mitt i alla världsliga och privata bekymmer, minns jag löftet till mig själv. Att läsa minst en klassiker i månaden som pensionär.
Alltså går jag till biblioteket. Där krånglar det datoriserade lånesystemet muntert, men penna och papper finnes och strax kan jag vända hemåt igen med Elmer Diktonius i axelremsväskan.
Diktböcker ska bläddras i, som en ögats fria fartlek i obanat lingonris. Så brukar det börja. Snart fastnar jag bland aforismerna från 1920-talet.
Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.
Inom konsten är allt tillåtet. Men allt är icke användbart.
Det man mest beundrar i ett konstverk är icke alltid det beundransvärdaste i det. Ty man beundrar mest – sin spegelbild.
Saliga är de mätta som sår och de hungriga som skördar. Men det finns även hungriga som sår – dem kysser jag.
På sidan 93 hittar jag maskinsången. Alltid denna rytmiska, människoätande maskinsång. Orlodoffa doschkoff orlodoffa doschkoff…
Sidorna sväller av musikalitet. När jag slår igen boken första gången finns världen och det privata fortfarande kvar, men nu hör jag även en annan sång. Det står en kraftfull finlandssvensk poet bredvid min läsfåtölj och sjunger finstämt så gardinerna darrar på Grossbolstorps höjder.
Jaguaren kan kyssa en blomma.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra