Förra fredagen: Fryser mer och mer, börjar få halsont. Kravlar mig med möda iväg till apoteket för att köpa blodtrycksmedicin som tagit slut. Fryser.
Förra helgen: 39 graders feber, ”klassblöta” lakan, halsont.
Den gångna veckan: till slut så ont i halsen att det hugger till när jag sväljer en klunk vatten. Sover i portioner dygnet runt, vaken då och då, sitter och dumstirrar på facebook, skriver något inlägg, trycker några Gilla, orkar knappt läsa tidningen. Googlar på ord som halsfluss, halsböld och dränering. Fortsatt feber. Somnar om. Dränering? Fy fanken.
Onsdag: ont i halsen, käken och örat, särskilt på natten. Svårt att få i mig föda. Inser att kroppen kanske inte tänker klara det här själv med bara den vanliga svenssonska storstönigheten. Ringer vårdcentralen. Hamnar i en lång telefonkö, men så kan det ju vara. Själaglad när sköterskan inte stänger av telefonen exakt då telefontiden är slut. Tio minuter senare är det min tur. Respekt!
Torsdag: tid hos sköterskan. ”Ja, du har nog satt diagnosen själv, som du sa”. ”Det är värsta sortens patient, det” svarar jag. Halsprov, träff med två läkare som försöker titta neråt halsen på den här känslige poeten. Kan inte påstå att min insida är tillmötesgående i det fallet, med alla reflexer. Klok doktor ordinerar kåvepenin i dubbel dos. Jag hämtar på apoteket, stoppar i mig pillren, sover. Två piller till, sover igen.
Fredag, i går: vaknar 02.00, utsövd. Svettats rikligt hela natten. Innan morgonradion går i gång har det gått åt fyra t-tröjor, utan att jag har feber. Men hallå, vänta, det är nåt som inte stämmer. Min hals gör inte ont längre.
*
När du skriver krönikor får du inte passera den fina gränsen mellan privat och personligt. Det är samma sak med blogginlägg. Därför kommer slutsatsen nu:
Det är klokt att organisera samhället så, att vi hjälper varandra när det behövs. Tack alltså vattenverksgubbar och gummor som gav klart, gott vatten i kranen, när jag lyckligt skulle kolla i går att vattnet gick att svälja igen utan smärta. Tack gatukontoret för gatan som gjorde att jag kunde åka ner till vårdcentralen. Tack sköterskor, doktorer och annan personal, som tog hand om min hals. Tack, ni på apoteket.
Jag kunde tackat fler. Men min poäng är väldigt enkel. Privatisera inte sönder det som inte blir bättre av att privatiseras. Bevara vår kloka, vackra svenska organiserade medmänsklighet.
Tror jag ska dricka lite vatten igen. Det gör inte ett dugg ont. På måndag eller tisdag k-a-n-s-k-e jag kan börja jobba igen.
För full hals.