Fredag. Kylan smeker kinden för nu har den kommit. Domherren duckar när han kliver in i buren med småfågelmat, som Ernst på tröskeln till nästa sommartorp. Ingen av dem behöver tänka efter, båda gör det instinktivt och för maten.
Kräsnast är han utan rundstav.
Kylan smeker. I natt tog den i mer, minus 19 på displayen, kängorna knarrade hemtrevligt mellan bil och veranda. Nu är det fortfarande myggfritt men inte kallare än att löpningen ska bli en njutning. Grå moln, solstrimmor som smyger fram ibland, snö i luften och löften om mer på yr.no.
Dags för vinterritualen
Jag letar fram mina vänner i deras hörn, plockar två tepåsar ur varje och snör dem på mig enligt särskild ritual på verandan. Understället är på, gps-klockan laddad och satelliterna uppskjutna.
Särskild ritual? Javisst, för nu är det äntligen snö på mina ängder och gator och häromdagen åkte broddarna på. Verandan är av trä och då får jag sko mig borta vid trappen. Inga dobbspår på våra plankor, det är lagen.
Maxpuls på 206?!
Klockan mäter pulsen optiskt. Några gånger i vinter har pulsnoteringen rusat men nu har jag hittat orsaken. Jag måste vara noga med att alla siffror är ordentligt nollställda och kalibrerade innan jag knäpper igång min Garmin och lufsar i väg. Då fungerar hon bra.
Pulstränar gör jag egentligen inte men det var inte så uppbyggande att glo på en pulskurva med max 206 efteråt, den 30 december. Nu kalibrerar jag alltså, drar åt armbandet hårdare och ser dessutom till att yllevanten täcker kanten på klockan. Det verkar hjälpa.
Misstänkt träningsflit
Klick och i väg bortåt samlingsbrevlådorna. Passerar en grannfru på promenad, viker av nerför Tullibacken, förbi dammen där Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, viker vänster uppför gångvägen och trapporna till daghemmet Stacken. På krönet är pulsen 150 när jag tittar efter, det är godkänt för den här panchon. Lungorna trivs och benen muttrar över min träningsflit den senaste tiden:
– Misstänker att den jäkeln avgett nån sorts nyårslöfte. Den här veckan har han tränat tre gånger, ätit misstänkt lite en dag och gått till Fryken i stora vildmarkskängor i måndags. Ända till Fryken, vad ska sånt vara bra för?
Hon skulle bara veta
Var 95:e centimeter knarrar en broddad löparsko muntert mot snön i min lilla kommunhuvudort. Jag är så glad att jag bor på en plats på jorden där en kan springa mitt i gatan för det mesta och där främmande damer i 27-och-ett-halvtårs-åldern med färska barnvagnar hälsar glatt på mysjoggande farbröder i sina bästa år.
Hon skulle bara veta hur fint det känns.
Vid Berghaget varnar en ettrig nötväcka när jag rusar uppför stigen mot discgolfbanan på förvånansvärt pigga ben. Forshaga doftar snö och nytänd braskamin och flåset är gôtt i gång. Nu ska jag bara hitta en biluschling där skylten slutar med 506.
Trivs.
### Trivs så länge jag inte tänker på resten av verkligheten.
### Nu gör jag det igen.
### En del dagar är löpningen en nödvändig flykt från verkligheten.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra