Det här är en av de vackrare naturbilderna jag vet just nu.
Du kanske inte ser den yttre skönheten? Du kanske tycker det ser ut som en dåligt tecknad grönval bara?
Vänta så ska jag förklara.
Det sägs att en människa behöver träna i 10 000 timmar för att uppnå mästerskap i vad hon håller på med. Jag tror inte det stämmer. I så fall skulle jag vara olympisk mästare i långa lopp nu och präktigt lagerhållen och lagerkransad som skribent. Så mycket som har jag tränat.
Det är jag inte.
Strunt i det, det är vägen som är mödan värld. Sådana som jag springer inte för att lägga år till våra liv, för oss är det tvärtom. Vi lägger liv till våra år. Det är så roligt att hålla på med bokstävlarna och kilometrarna.
Flyt och höjd?
Den där sällsynta stunden när bokstäverna och orden plötsligt dansar i takt med tanken och infallen flödar. Det där ögonblicket när kroppen svävar längs skogsstigen, själen sjunger och klockan tycks stå stilla. De stunderna finns de med, den ena kallar experterna flow, den andra runners high. Jag har upplevt båda och det är stunder du inte glömmer.
Men inte är det därför jag fortsätter träna. Vardagsglädjen är belöning nog. Ett blogginlägg som åtminstone blir halvskapligt. Ett träningspass när snögen yr i ansiktet och ligger decimeterdjup på ängen upp mot friluftsgården. Där har du belöningen.
Lufsar iväg
En sådan dag (men utan snög) klär jag på mig den gula collegetröjan från 1983 och de andra träningskläderna. Skor, snusnäsduk, yllemössa, inga vantar. Låter gps-klockan vänta in satelliterna, stretchar pliktskyldigast mot verandan, knäpper igång klockan och lufsar iväg nerför gångvägen förbi Lindåsgatan, Backsippan och Grossbolsgatan.
Vänta, lufsar gör jag inte. Är inte benen lite piggare i dag? Nåja, det går väl över.
Klockan märker’t
Det går inte över. Kroppen känns som om jag lagt i en högre växel. Ingen dramatik, jag springer något fortare bara och med en aning längre steg än tidigare i år. Bara lite. Det är knappt jag märker det själv.
Klockan däremot märker. Nu är nedförsbacken slut sedan ett tag och Forshaga har planat ut. Inget långpass i dag, det vet kroppen. När jag tittar på klockan efter första kilometern hajar jag till. Oj då, men det går nog över. Snart börjar uppförsbackarna.
Det går inte över. Jag passerar Storgatan och Thoreliusgatan, nu börjar motlutet. Gräs mellan hyreshusen, gräs bort till elljusbacken, gräs och stenhällar uppför den. Nu vågar jag inte titta på klockan mer.
Hon går för sakta.
Bilden av lycka
Titta på bilden. Den är en bild av lycka för den här självplågaren. Näst snöpuls är naturlig backträning det roligaste jag vet i löpväg när termometern börjar nypa till. Ser du bilden? Ser du hur jag lubbar uppför elljusbacken och sedan uppför lillbacken bort till elljusspåret och därefter slakmotan upp till mördarbacken? Ser du hur jag ruschar uppför mördar’n, joggar tillbaka ner och ruschar uppför den en gång till innan jag kutar hem?
Det är inte mitt längsta pass i år – men mitt snabbaste. Trots två ruscher uppför mördarbacken och trots en likadan uppför elljusbacken.
Gps-klockor ljuger inte. Jag fattar inte själv hur dessa kilometrar kan ha varit årets snabbaste, trots höjdskillnaden. Höjdkurvan från min runda ser verkligen ut som en liten grön leksaksval.
Detta gör vi om, klocka’ mi’.
Detta gör vi fler gånger.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)